81.

"Pappa Pellerins dotter"
Maria Gripe
29/12

Av någon anledning har det inte lyckats mig att läsa om Guldkompassen, så jag gick ner en svårighetsgrad eller två och läste en Riktig Barnbok, som för den delen också är en Riktigt Bra Barnbok, med fina illustrationer av Harald Gripe. Kär bok.

80.

"Det nya hemmet"
Cynthia Voigt
24/12

Fortsättningen på "Den långa vägen hem". Den fanns i en av bokhyllorna i Smålandsstenar, och vilda hästar kunde inte hålla mig ifrån den. Just lika bra som den första boken, även nu vid omläsning. Jag kommer inte att kunna läsa vidare i serien förrän i mitten av januari, det svider lite, men då!

79.

"Den långa vägen hem"
Cynthia Voigt
20/12

Omläsningsbok. Sanna läste Jackaroo och pratade om den här, och jag blev sugen på en omläsning för att se om den höll. Och jomen. Den var fortfarande bra skit. Även om det är något hos barn som gör dem extra benägna att vilja läsa om hunger (och kärleksfullt beskriven mat) och föräldralöshet. Själv blir jag mest till mig när mormor Tillerman träder in i bilden, och sugen på att läsa nästa bok i serien... Men nu har jag lämnat in alla biblioteksböckerna inför min långa bortavaro. Nu ska det bli ordning på torpet.

För mig påminner för övrigt Voight om Paterson. Jag undrar om det är sant, eller om jag bara associerar ihop mina två bästa amerikanska ungdomsboksförfattare. Men det är något med äktheten i personerna, och det trovärdiga, även i det som är krångligt.

78.

"Punkindustriell hårdrockare med attityd"
Louise Halvardsson
20/12 2007

Ungdomsbok. Titeln är ett åbäke, men boken är rätt bra. Den följer huvudpersonen Amandas gymnasietid. Hon utvecklas, och det blir (åtminstone mer) folk av henne, och det är så hemskt välbehövligt. För det är ganska frustrerande, och hon är ganska odräglig, Amanda. Pinsam och desperat och fylld av längtan. Och det är det bästa med den här boken: hon är helt trovärdig i det. Man vill döda henne, men man känner igen sig. Det gäller bara att ta sig igenom vissa pinsamma ställen där man helst av allt vill kasta boken långt bort och låtsas som att man aldrig varit sån där själv...

77.

"Se bergen"
Katherine Paterson
15/12

Snabbläst ungdomsbokstjack det här också. Och Paterson tjatar jag om, det är bra skit.
Men det här är dock inte en av hennes allra bästa. Slutet kommer lite för pang på, och är inte helt bottnat.

Men bra är det förstås. Hårt arbete, vedermödor, komplexa (och verkliga) relationer, exakta beskrivningar.

76.

"Hannas nattbok"
Marie Oskarsson
24/11

Bra och fiffig liten ungdomsbok om det här med vänskap, och svek. Alldeles trovärdig i all sin enkelhet. Enkvällsläsning. Men utmärkt sådan. Av Marie Oskarsson läser jag gärna mer!

75.

"The return of Hjärtans Fröjd"
Per Nilsson
17/11

Även i tentamenspluggstider och lässvacka så slinker en Per Nilsson lätt ner. Det är korta kapitel med lite text på varje sida, och så är det Driv!, inte att underskatta.

Jag hade nog hellre haft kvar Hjärtans fröjd som den var, orörd, som den nästan perfekta enhet den var. Och jag får lite "har jag inte läst det här förut"-känslor för den här boken. Dels berättargreppet, dels en del berättartekniska saker. Och den här vanan att skriva in personer från tidigare böcker i de nya, förstås, men den är fortfarande rolig. (Här: hej till Anarkai-Johan och Ett annat sätt att vara ung-Millan.)

Det är en bra Per Nilsson-bok. Jag tycker bättre om den än till exempel Solprinsen och Sjutton, och det är lovande. Dock lever den inte upp till första Hjärtans fröjd, Du & Du & Du eller Ett annat sätt att vara ung.

Lite avskyr jag den också för att huvudpersonen är så nedlåtande mot den han var i Hjärtans fröjd. "Jag är så mycket mognare nu", det är det största tecknet på att man blivit mindre mogen.

Det är nog mitt största problem med den här boken, faktiskt. Att den förstör min relation till första Hjärtansfröjd-huvudpersonen, dels genom att han blivit den här självgoda lite klyschiga rackaren, och dels genom hur första personen förtalas.

Jag hoppas att nästa Per Nilsson-bok är något helt annat. Om han skriver en sån här uppföljare till Ett annat sätt att vara ung eller Du & Du & Du måste jag nog strypa honom. Och det vore synd. Jag tycker ju så mycket om det han skriver!

74.

"David & Jonathan"
Cynthia Voigt
31/10

Lågt tempo på bokbloggandet nu, men också ett fasligt lågt tempo på läsningen.


Men den här boken var ju ett tag sen. Förra månaden, liksom.

Så här minns jag den: en arbetsseger att ta sig igenom (men som sagt, låg läsmotivation). Nästan den sämsta Voigt jag läst, tror jag. Hon brukar vara bra, annars. Och jättekomplicerad, jag förstod knappt alls, och så är den en jävla ungdomsbok? Jag fick aldrig någon styrsel på hur karaktärerna betedde sig, jag förstod ingenting.

Mnjä, alltså.

73.

"Den sjätte klagosången"
William Brodrick
3/10

Riktigt tråkig bok, därav även sen blogg. Boken började bra, med en ALS-diagnos och människor att bry sig om. Den urartade till spänning. Konstruerad spänning. Med en massa twistar. Med alldeles alldeles för många twistar. Jag orkade verkligen inte mot slutet. "Jasså, en till, det var inte han, det var han, jaha, där ser man."

Det hjälpte inte ens med ett kloster. Jag som tycker så mycket om kloster.
Och det hjälpte förstås inte ett dugg med andravärldskriget-tema.

Lärdom av detta: inte läsa fler debutanter på ett tag. Och inte läsa fler böcker som handlar om andra världskriget, på väldigt länge.

72.

"Dårskaper i Brooklyn"
Paul Auster
26/9

Tack till Staffan som fick mig att möta mina Austerfördomar, och se att de var fel.

Utmärkt bok. Tillvänd och trevlig och ändå med innehåll och stuns. Det bästa jag läst på ett bra tag. Med personer att tycka om, som författaren vågade låta det gå bra för. Det är mod, och jag tycker om det, och han rodde det i land, Paul.

71,

"En levande och en död"
Margareta Ekström
22/9

Ekström har skrivit "Olga om Olga", också känd som en fantastisk kattbok. Här tar hon sig an döden, sin mors död.

Det är en liten nätt och vacker bok, och en perfekt badkarsläsning. Enkla tankar, men väl formulerade.

70.

"En tid för allting"
Tamara Bach
15/9

Bach har skrivit en fin lesbisk kärlekshistoria, "Från en annan planet". Trots att jag gillade den mycket ville jag inte riktigt ta i den här boken, pga avtändande baksidestext. Till slut gav jag fanken i den texten och litade till författaren, och då gick det förstås som det gick. Sträckläsning i badkaret. Mycket bra. Rak och hämningslös och ärlig bok. En klar rekommendation!

69.

"Jakten på Jip"
Katherine Paterson
7/9

För att läsa en ungdomsroman som inte idiotförklarade någon återvände jag till Paterson. Hon gör mig inte besviken. Hon tar sig an ett ämne med nästan samma tyngd som Förintelsen, men hon gör det lysande.

En extra bonus är att hon låter sina egna figurer komma tillbaka. Både Lyddie och Luke, i biroller. Det är ett roligt grepp.

68.

"Pojken i randig pyjamas"
John Boyne
6/9

Mer andra världskriget, nu med touch av Auschwitz. Den sämsta bok jag läst på mycket mycket länge. Det är inte språkets fel, ibland får Boyne till och med till en trevlig sagostämning, men åh gud, berättelsen.

Världens mest korkade nioåring fattar inte att koncentrationsläger pågår utanför hans trädgård, där han bor i sin pappa kommendantens villa i Auschwitz, som gossen envisas med att kalla Alltswisch. Han fattar inte att de där som går runt i randiga pyjamasar är fångar. Eller att de svälter. Eller att de är judar. Eller att man slår ihjäl dem.

Hade funkat med en femåring, kanske. Men man fattar sånt när man är nio. Jag lovar. Till och med jag, som har ganska vaga barndomsminnen, är helt övertygad om detta.
Och liksom, varför skulle aldrig ett par nazistiska föräldrar nämna NÅGOT om judar och sin världsbild till sina barn, nio och tretton år gamla. (Den trettonåriga storasystern vet inte ett skit. Heller.)

Så, som läsare är man lämnad åt två förståndshandikappade barn (det är den enda förklaring jag kommer på) som författaren dessutom envisas med att beskriva som klipska (det ÄR de inte!). Det är inte trovärdigt för fem öre och det blir frustrerande.

Av någon outgrundlig anledning (för att de tror att barn, både de som läser och de som är i böcker, är idioter?) har både DN och GP hummat om klassikerstatus och fantastisk bok. Det är lögn, jag lovar.

Slutet är också sjukt irriterande, och dess enda fördel är att huvudpersonen får det han förtjänar. Men det hjälps inte. Jag är mycket mycket irriterad på den här boken även i efterhand.

67.

"Flyg, Ollonborre, flyg"
Christine Nöstlinger
3/9

Ungdomsbok om hur Wien erövrades av ryssarna i slutet av andra världskriget. Andravärldskriget-bok minsann, det var rejält av mig. Och den är helt okej, förstås, Nöstlinger är duktig. Men på intet sätt omistlig.

66.

"Jane Eyre"
Charlotte Brontë
31/8

Avslutningen på mitt Brontëtema. Helt plötsligt fick Anne stor konkurrens i tävlingen favoritBrontë. Det här är en fantastisk bok. Jag läste om, men var ändå liksom tvungen att slukarläsa. Och det var ljuvligt. Säger ljuvligt. Darling Jane!

65.

"På spaning efter en hjälte"
Katherine Paterson
28/8

Mja. Inte så festlig som de andra Paterson. Rätt snygg twist, men lite för... mörk? murrig? Helt ok bok, men inget måste på något sätt (som andra Paterson).

64.

"Visst finns det gudar i Alabama"
Joshilyn Jackson
21/8

Helt fantastiskt snygg bok. Hon är så duktig, Jackson! Indirekt skildrar hon en fantastisk kärlekshistoria, nej, två, samtidigt som hon är rolig. Därför kan hon också tillåta sig enormt stora känslor utan att det blir för sentimentalt.

Jag faller som en fura för huvudpersonen Arlene, må hon vara kallblodig mörderska eller ej. Jag blir varm om hjärtat av hennes och pojkvännen Burrs relation (bara namnet Burr!). Jag finner mig plötsligt förtjust i den amerikanska södern (bara sådär!) eftersom halva boken utspelar sig där, och Arlenes fantastiska familj kommer därifrån. Jag skrattar åt dråpliga formuleringar. Jag vänder blad snabbt, snabbt. Jag läser för att jag bryr mig om personerna (framförallt Arlene), men givetvis också för att det finns intrig, mycket och med twister. Jag gillar vändningarna i stället för att uppleva dem som billiga tricks.

När jag googlar på den här boken får jag träffar som beskriver den som chicklitt. Det är en förolämpning. Det är en underhållande roman med värme och människor som må vara tillspetsade, men som jag engagerar mig i. Att den prioriterar människorna och lite intriger, i stället för moral (=litteratur) eller mord (=kriminalroman, och det är ju bättre än chicklitt) tycker jag inte är något att lasta den för.

En bok i ungefär samma kategori som "Cornelia, Cary Grant och kärleken". Fluff med substans is the shit.

63.

"Lyddie"
Katherine Paterson

Oh fy jäklar anamma vilken BOK, hörni. Den här gjorde mig lycklig. Säger Lycklig.

Den liknar flera av Patersons övriga böcker, i det att den skildrar stark flicka i dysfunktionell familj som får, eller skaffar sig, ett något bättre liv.

På baksidan kallas det här "Patersons starkaste personskildring". Det är en vidrig klyscha, men jag håller ändå med om den; det här är en fantastiskt personskildring av Lydia, eller Lyddie, som hon nästan genomgående kallas.

Det är hon som gör boken oemotståndlig.

Sen blir det liksom en bonus att jag blir utbildad i hur fabriksväverskor hade det i New England på artonhundratalet. Och det är ett alldeles väldigt trevligt sätt att bli utbildad på; i förbifarten.

62.

"Majas morsas kompis sambo"
Katarina Kieri


Alla borde läsa "Dansar Elias? Nej!". Det är en underbar bok, och man ska inte låta sig hindras av att det är en ungdomsbok.

Mycket av det som är bra med Elias återfinns här i Kieris novellsamling. Det tydliga, realismen, tonträffen, det skenbart så enkla.

Ändå är det här ingen bok jag rekommenderar.

Det är det här med flera berättelser som flätas samman. Jag tror mindre och mindre på det. I det här fallet är sammanflätningen ytterst lös, och berättelserna kallas noveller. Och det är tydliga scener och bilder och personskildringar, novellerna, men de är för korta, och blir för grunda för att man riktigt ska nå någon av personerna. Det sammanflätande i att personerna går/arbetar på samma gymnasieskola tillför ingenting särskilt. Det är mest en omringande företeelse, något som ska få det att kännas osökt med den här lösa berättelsesamlingen.

Jag skulle önskat att Kieri antingen valt ut max fyra personer som hon skrivit en riktig roman om, med mer textmassa och innehåll om varje person, eller att hon skrivit fristående noveller och inte förlitat sig på att texterna skulle fungera ändå, eftersom de är "en del av något större/ett större projekt" som vi brukade slingra oss med på skrivarkursen.

För den sakens skulle är det förstås inte dåligt, det här. Men det är inte i närheten av så fantastiskt som Elias var. Och hon har ju det i sig, Kieri. Och det är en sån besvikelse.

61.

"Lord Nevermore"
Agneta Pleijel

Hur tapper har jag inte varit som läst hela den här boken. Nästan 500 sidor, och en tredjedel av dem var astråkiga pretentiösa utläggningar om metafysiken och psykoanalysen och konsten och fan vet allt. Men däremellan fanns en berättelse som jag tyckte om, så jag läste drygt 100 sidor, och sen tänkte jag att det var synd att ge upp när jag kommit så långt.

Men man ska ju inte göra så. Med den här boken var min läsglädje i fara, och sin läsglädje ska man vara rädd om. Jag tragglade mig igenom tjocka partier av introspektion, och belönades med ett stycke om Ellie Rose (åh, om det inte varit för Ellie så hade jag gett upp den här boken), men så en utläggning igen, och trögheten!

Men, om man nu tycker att de där jävulskt Intellektuella bitarna är intressanta, så måste det här vara en fantastisk bok. Den är välskriven, förstås, och det finns en poesi i språket och i vissa beskrivningar som jag tycker mycket om.

Å andra sidan, om man som jag ger fan i de essäer i DN:s kulturdel som behandlar Freud, då ska man nog ge fan i den här boken också. Den är inte värd det då.

Dock: jag blir hemskt sugen på att lära mig mer om Polen, och att resa till Polen, av den här boken. Och det är bra. Polen känns som ett fasligt underskattat land.

60.

"Förklädd till man"
Norah Vincent
8/8

Norah Vincent, lesbisk amerikanska, klädde ut sig till man och infiltrerade manliga miljöer, och beskriver det i den här boken. Mer fallstudie än evidens, men det gör den å andra sidan bra mycket roligare att läsa.

Vincents huvudpoäng är att män må dominera över kvinnor, och de må ha en hel del privilegier, men inte fan är det roligt att vara man inte, och de är minst lika låsta av könsrollerna som kvinnor. Det är ett rätt skönt perspektiv, även om jag kommer på mig själv med att sura över att det är lätt för Vincent att tycka synd om den heterosexuelle mannen, hon som inte behöver leva med honom.

Det bästa kapitlet är det där Ned, det manliga alteregot till Norah, bor en tid i ett kloster. Jag blir mycket fascinerad av klostermiljön, och om hur macho den trots allt är. Jag hade
gärna läst mer om klostret.

Lite av bokens problem för mig är att Vincent väljer så extrema miljöer att infiltrera. Det är strippklubbar, försäljningsjobb, kloster, mansläger. Inte det där vardagligare; videobutiken, fikarummet, fotbollspubliken. Den manligheten känns mindre stereotyp och mer intressant att definiera.

Läsvärd bok, men som sagt, mer Vincents berättelse än analys. Å andra sidan en intressat berättelse.

59.

"Deltagänget"
Salka Sandén
5/8

Jag har väntat för länge med att skriva om den här boken. För jag var helt engagerad i den när jag läste den, full av "Men herregud, så är det ju inte!" "Vad tjänar det egentligen till att ockupera ett hus?" "Det finns goda poliser, så det så." "Så himla typiskt att anarkisten har medelklassakademikerföräldrar." Med mera.

Mycket välskrivet är det, som får mig att läsa den här boken nästan i sträck trots att jag inte delar de politiska uppfattningarna (utan snarare känner mig som en moderatkärring när jag blir motvalls). Även om det ibland blir lite väl episodiskt, och jag gärna skulle haft lite mer röd tråd och kronologi. Dessutom stör mig greppet att skriva hela boken i du-form utav bara tusan. Ja, det är fint att ro iland med det, beundran till Salka, men jag förstår alls inte meningen. Oftast kan jag ignorera den tillkrånglade formen, men varje gång jag tänker på det blir jag bara irriterad.

Jag skulle ändå rekommendera den här boken. Den fick mig att tänka igenom mina värderingar på ett mycket uppfriskande sätt, och gav mig lite mer förståelse för hur de autonoma tänker. Lite som när jag efter tusen berättelser om hur judarna plågades under andra världskriget äntligen läste det andra perspektivet, i Vibeke Olssons "Ulrike och kriget". Inga övriga jämförelser mellan AFA och nazister, men vad givande det är att läsa något från ett annat perspektiv än det som brukar dominera.

58.

"Stjärnkikaren"
Katherine Paterson
4/8

Alltså, jävlar i min lilla låda vad Paterson vet vad hon gör. Den här boken har allt som är bra med Gilly, men är likväl en helt egen bok, med egna karaktärer och egen berättelse. Detta att undvika kärnfamiljen och att beskriva oansvariga föräldrar utan att tappa hoppet, hur svårt som helst, och Paterson gör det lätt.

Herre gud, jag älskar den kvinnan.

57.

"Gilly Hopkins hittar hem"
Katerine Paterson
2/8

För att kompensera för "Vi skulle älska..." så blev det lite fint omläsning-avungdomsboks-tjack på kvällen. Den här boken plöjde jag i badkaret.

Det är en mycket fin och bra bok, som berättar om svåra saker på ett bra sätt, och som inte tvekar inför att ge hopp, likväl. Gilly, smeknamn för Galadriel, är en alldeles härlig och trovärdig huvudperson. Att ge Paterson Astrid Lindgren-priset var ett väldigt bra drag. Om du inte har läst något av henne borde du göra det, oavsett din egen ålder. Har du läst något av henne förstår du vad jag menar.

Bra bok, helt enkelt.

56.

"Vi skulle älska om vi bara kunde"
Hanna Wallsten
2/8

En lite queer och rakt berättad svensk bok. Jag borde älska det här, men det gör jag inte. Verkligen inte.

Wallstens huvudperson, Susanne, är en tråkig och färglös kvinna som går från total mesighet till halvdan mesighet. Det hjälper inte. Jag bryr mig inte ett jävla dugg om henne i alla fall.
Wallsten gödslar med fler personer. Ett kvinnligt och ett manligt ex till Susanne, det kvinnliga exets nya kvinna, hela Susannes jävla familj och så en man som anställs på familjeföretaget konstgalleriet. Inte en av dessa människor bryr jag mig egentligen om.

Jag vet inte riktigt vad det är Wallsten gör för fel, hur hon misslyckas så helt med att få mig att bry mig om personerna. Det är okej språk, det är lättläst, det finns ett spänningsmoment (som är det som får mig att faktiskt läsa), men mer finns det inte. Och det att folk har tråkigt men detaljerat beskrivet sex hela tiden hjälper sannerligen inte heller upp. (Jaha, de knullar. Det kittlar inte någonstans. Det kommer inte att göra det för att du skriver ut klitoris tre gånger, Hanna. Måste du försöka det den här gången också?)

Jag har läst Wallstens första bok, och den var ju också lam, att jag inte lär mig, men å andra sidan var det debutboken, och det är inte så konstigt att hoppas att bok två är lite mindre lam, så säg? Fast det var den inte. Den var lamare. Verkligen ingen rekommendation. Men den var i alla fall snabbläst.

55.

"Du & du & du"
Per Nilsson
1/8

En omläsningsbok. För kanske fjärde gången, Nils och Zarah och Anon. Som hamnar i varandras liv.

Det lite märkliga och väldigt bra är att jag får ut nya saker av boken, till och med den här gången.
Mina sympatier faller lite annorlunda, och händelser som var gulliga är nu mer underliga, och vice versa.

Dock är det mesta sig förstås likt. Jag tycker om det även den här gången. Den vardagliga exaktheten. Människorna som är så naturliga, lätta att identifiera sig med, och ändå helt egna. Språkflytet. Berättelsens genomtänkthet. Sträckläsningssuget.

Peppen inför höstens uppföljare till "Hjärtans fröjd" är på topp, sannerligen. För det är ju något särskilt i att läsa en bok för första gången, också.

54.

"Mannen i mina drömmar"
Curtis Sittenfield
31/7

Så blev juli en riktig bokmånad i alla fall. Att jobba är uppenbart bra för mitt läsande. Jag har en timmes bussresa om dagen, och gillar att läsa på lunchrasten i stället för att prata väder.

Förra sommaren, också i Huskvarna, läste jag "Prep", eller "I en klass för sig" som den heter på svenska. Och Sittenfield är sig lik. Hon är en mycket flytande berättare,
och hon sätter ord på den självmedvetna ångest och blyghet och föraktande försvarsmekanism som är ett sätt att överleva den kvinnliga tonårstiden. Jag känner igen mig, och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det. Det är ingen smickrande igenkänning. Men det är realistiskt, och tröstande i det att man inte är ensam.

"Mannen i mina drömmar" har dessutom en genomgående mer positiv ton än "I en klass för sig". Redan från början vet man att saker kommer att utvecklas mot det bättre. Det kommer inte bli chicklitt-slut (även om den här boken stod på chicklitthyllan i Jönköpings stadsbibliotek. Little did they know. Det här är inte charmiga neuroser och fantastiska män, det är realistiska och besvärliga neuroser och halvdana män.) men det kommer sluta bättre än det började.

Det tycker jag personligen är en klar förbättring, och det gör att jag tycker mycket mer om den här boken än om "Prep", trots att den saknar internatskolemiljö.

Lättläst men med substans. En fin kombination. En bra sak i sin genre.

53.

"Mig äger ingen"
Åsa Linderborg
29/7

För mig hade den här boken vunnit jättemycket på att vara lite fiktiv istället. Om Linderborg hade tagit sina erfarenheter och bytt ut detaljer, maskerat lite, och inte varit så rapporterande.

Dels hade hon inte hängt ut sin pappa på det sätt som hon nu gör. Bara ett halvt decennium efter hans död. Och han är död, och han kan inte försvara sig.
Det görs för all del med kärlek. Det är vad som står i recensionerna jag läst, om vilket kärleksfullt porträtt Linderborg skriver. Det kan inte jag heller neka till. Det är kärleksfullt.
Men det är en massa saker som jag betvivlar att Leif hade velat att hela jävla kultursverige läste om honom. Och hon tycker så synd om sin pappa, Linderborg, och det är synd om honom som hon beskriver det, men att sitta och ömka en främmande människa på det sättet, som inte alls har valt att lämna ut sig själv, som bara råkat ha en dotter som ville lämna ut en...
Det där med utlämnandet stör mig mycket.

Men det andra som också varit bra med fiktion hade varit att Linderborg begränsat sig lite. Nu var det samvetsgrann rapport av alla detaljer och omständigheter hon mindes, känns det som. Som ett persongalleri av tjugofem släktingar som man inte kan hålla reda på , och beskrivningar av ALLA föremål i lägenheten, et cetera. Lite sållning hade inte varit fel.

Med detta sagt så: jo, det är ett kärleksfullt och välskrivet porträtt av en far och en arbetarman (i samma person). Trots mitt problem med faderns integritet, och bokens problem med redovisningsplikten, så är det Bra, med exakta formuleringar och bilder, och fångade känslor i bara några meningar, och stämningar likaså. Det är skickligt. Jag blir berörd.

Arbetarklassperspektivet som jag hört ganska mycket om när jag hört om den här boken var dock svagare än jag trodde. Det var mer som ett filter en som ett tema. Mer som att det ingår i Linderborgs perspektiv och kom med av bara farten än att hon skrev med flit.
Å andra sidan vann det säkert på sin subtilitet. Men det här med klass, jag är lite svältfödd på det. Jag hade kanske hoppats på lite mer. Mer som i Alakoskis "Svinalängorna", kanske.
Men det är inget argument mot boken, mer vad jag hade förväntat mig, och att det inte stämde.

52.

"Det finns annan frukt än apelsiner"
Jeanette Winterson
28/7

Riktigt antiklimaxslut på den här boken, eller snarare frånvaro av riktigt slut. Jag lånade den för att frikyrka och lesbianer lät som en fantastisk kombination (just i min smak...) Dessutom har jag tidigare läst "Fyrväktaren" av Winterson och uppskattat den en del.

Men nä, den här boken lyfte aldrig för mig. Det fanns bra stycken, flera, men sen kom dåliga liknelser som bara berättades halvvägs, och i allt tätare ström, och så var det det där med slutet.

Det här är en "lesbisk klassiker". Jag säger tack gud för Fucking Åmål. Och om det ska vara i bokform: Sarah Waters "Kyssa sammet". Samt alla fina ungdomsböcker på detta tema. "Du och jag, Marie Curie", till exempel.

51.

"Drottningens chirurg"
Agneta Pleijel
23/7

I mitten älskade jag den här boken. Jag skrev entusiastiskt i ett brev att det här var Boken, the shit, helt underbar! Det var spänning och det skildrades ur olika perspektiv på ett genuint snyggt och givande sätt. Och så var det en obduktion, om än en 1700-tals, och lite Linnébashing (vilket är fint ett jubileumsår som detta) och mycket medicinnörderi. Samt en cliffhanger med en graviditet.

Men sen planade boken ut en smula, och lite av drivet försvann, och det blev ett referat av en infekterad skriftlig debatt (såna fanns minsann innan internet också), och saker började gå åt helvete litegrann.

Som helhet var det här en bra bok, och jag vill läsa mer av Pleijel (och fortsättningen på den här planerade triologin). Men den var bäst så där i mitten....

50.

"Kiffe kiffe imorgon"
Faïza Guène
21/7

En till bok om tonårig tjej med krångligt liv, i första person. Den här gången dock i Paris, i förorten Paradiset. Huvudpersonen Doria har en tydligare röst, men är svårare att riktigt enagera sig i. Annars är den bra, välskriven, med exakta formuleringar. Men jag bryr mig aldrig riktigt så mycket som jag skulle vilja.

Och så lite hat för att hitta titeln i boken i Sista Kapitlet. Don't. Det är som att berätta halva handlingen i baksidestexten. Fel ordning.

Ångestmoment: författaren är född 1985. Hjälp.

49.

"Min Ella"
Kajsa Isaksson
21/7

Ungdomsbokstjack. Inte så illa. Bra historia och driv. Största problemet är att Isaksson försöker skriva två röster, men båda är förvillande lika varandra. Rösten, det är nog egentligen bara än, är dock mycket trovärdigt trulig, förtvivlad, deppig och storslagen. Och tonåring...

Som ungdomsbokstjack betecknat fullgod. Det finns förstås bättre ungdomsböcker, men den här duger bra.

48.

"The Story Girl"
L.M. Montgomery
21/7

Det här ska vara Montgomerys egen favoritbok. Det förstår jag mig inte på. Det är en lite nödtorftig berättelse om Sara Stanley, som är Berättarflickan, och hennes fem kusiner King och deras familj. Den är berättad av en av kusinerna, Beverley, i efterhand. I varje kapitel finns en berättelse som the story girl berättar, och en egen anekdot. Montgomery använder ju ett liknande upplägg både här och där, men inte med fullt så många småberättelser, och den här boken har problemet att huvudberättelsen helt saknar handling och dramaturgi. Staplade anekdoter, snarare. Och då tycker jag att man hellre kan skriva en novellsamling. Jag hade gillat det här bättre om det varit fler historier från Avonlea. Särskilt som det då och då kommer en gammal myt från Rom eller Grekland eller någon indianstam, i stället för
de lantliga Prins Edwards Ö-berättelser som Montgomery gör som bäst.

47.

"Utan mig"
Marie Desplechin
15/7

Lättläst smidig och rar liten bok. Jag hade börjat på en massa böcker och inte kommit någonstans, så jag behövde något snabbläst, med lite fart och mycket dialog.

Det bra med den här boken var att den var okonventionell i sina prioriteringar. Vips kom ett litet avslöjande om knark eller våld i förbifarten. Vips kom en betydligt mer detaljerad skildring av Monopol.

Och så var det mycket vardagskänsla och hemkänsla, och dessutom fransk sådan. Verklighetsbyte för ett tag. Ett bra användningsområde för skönlitteratur.

46.

"Agnes Grey"
Anne Brontë
9/7

Det verkar om att Anne är min favoritBrontë. Det här var en fin bok. Visserligen var den lite seg i guvernantstarten, med det första stället Agnes kom till som guvernant. Och jag gav aldrig upp hoppet att Agnes skulle lyckas med sina adepter, att allt sakta skulle bli bra, att eleverna skulle styra upp sig.
Men boken gled över till en kärlekshistoria, sakta men säkert, förnekat av huvudpersonen så länge, trots att det var uppenbart. Och det var en fin kärlekshistoria, perfekt och exakt, och romantisk, och skickligt skriven. Och jag älskade det.

Jag måste bara passa på och uttrycka min frustration vad det gäller hur underskattad Anne Brontë är. Jag har letat efter Agnes Grey på Uppsala stadsbibliotek och på Akademibokhandeln, och det är välsorterade ställen, men ingen Agnes. Till slut hittade jag min Penguin-pocket i Riga, av alla ställen.

45.

"Familjen Lament"
George Hagen
5/7 2007

Två saker att hata med den här boken:
1. Helt stört många "då visste han inte vilka ödesdigra följder detta skulle få". Detta är en styggelse som i största möjliga mån bör undvikas. Att gödsla med det betyder bara att författaren inte kan hålla uppe spänningen på annat sätt. Jag genomskådar dig, Hagen, jag lovar. Och det retar mig som tusan.
2. Onödiga tragedier och dödsfall. Som inte tillför berättelsen något. Som bara är sensationslystna. Man tar inte livet av två av de mest centrala personerna tio sidor från slutet utan att ha ett mycket bra skäl. Och det har du inte, Hagen, de där dödsfallen ger inte något till berättelsen. De gör mig bara än mer irriterad.

Jag tror att det här är George Hagens debutroman. Och jag hoppas att han aldrig får något publicerat igen. Men om han skulle få det, tänker jag inte ta i det med tång. Jag borde anat oråd redan på femte sidan där han beskrev Julia Laments "ostyriga svarta hårsvall", som så jävulskt uppenbart skulle beskriva hennes ostyriga karaktär. Jag borde slutat läsa där. Om du överväger att läsa den här boken: nej. Gör inte det. Det finns så mycket bra litteratur som du skulle kunna läsa istället. Även om boken var rolig här och där, så är de delarna inte alls nog för att väga upp den taffliga helheten.

44.

"En kvinna att älska"
Teodor Kallifatides
27/6

Man tycker ju att en vecka i sommarstugan vore bra för ens läsande. Jag trodde det. Jag hade med mig flera luntor.
Men med en lada att måla, en familj att umgås med och glada barn att leka med, och natur att försöka vara ute i när det inte regnade, så var inte läsning det som prioriterades, riktigt. Så allt jag hann med (förutom lite själavårdskurslitteratur (fråga inte)) var den här lilla tunna boken.

Det är det första jag läst av Kallifatides och jag har ingen aning om det är representativt. Det var okej, och på sina ställen brände det till, men jag skulle inte kalla det en roman. Allt sånt upplägg saknas, det är bara lösa minnen, dels av Olga (som är kvinnan att älska), dels från jagets (Kallifatides?) eget liv. Men språket var behagligt hela vägen. Kanske borde jag läsa mer Kallifatides? Det får dock bli ett långt senare projekt; jag har mycket annat som jag vill läsa nu.

43.

"Jane Austen-klubben"
Karen Joy Fowler
19/6 2007

Samma flera-personer-vars-liv-går-in-i-varandras-teknik som i "De behövande", men i äkta Jane Austen-anda betydligt mindre deprimerande innehåll. På det hela taget är förtjänsten med den här boken lättsamheten och det nätta omfånget. Det negativa är att jag inte får tillräckligt av någon av personerna. (Framförallt inte Prudie.) Det blir ytligt och hattigt, och jag tror att Fowler kan mycket bättre än så här. Det glimmar till ibland, scener och beskrivningar som är lätt skrivna, enkelt berättande, men fastnar. Om man hade samlat de scenerna runt en person, eller kanske två, och skurit bort en del bokprat (jag har läst alla Jane Austen, och älskat dem, men jag minns inte vad alla bikaraktärer heter och exakt vad de sade på strande, så hjälpe mig gud), så hade det här kunnat vara fläckfri lättläsning.

Men men. Det var inte en plåga att läsa den här på gräsmattan.

42.

"Lost in a good book"
Jasper Fforde
16/6

Dags att läsa ut den här innan hemfärden för sommaren. Jag började ju min boklista med Jasper Fforde och "Var är Jane Eyre?", eller "The Eyre affair", som den heter på engelska. Och den tyckte jag mycket om. Fortsättningen finns dock inte på svenska än, så det blev originalspråk.

Kanske var det där det gick snett. Kanske var det bara detta med uppföljare, och hur trist det kan bli. Jag vet inte. Men den här boken upplevde jag nästan bara som transportsträcka. Jag är inte sådär överjävlig på engelska, så jag missade säkert en del av de fyndigheter som jag uppskattade med första boken, men det var också en hel hoper utebliven dramaturgi och handling. Inget som berörde än på samma sätt som spänningen kring Jane Eyre. Till och med skurken i den andra boken var en uppföljningsskurk till den första.
Det känns som att Fforde slösar bort sin rika alternativvärld på att skriva en uppföljare innan han har en riktigt god berättelse att fylla uppföljaren med.

Dessutom, där den första boken sltutade med ett rejält slut, om än med möjlighet till en uppföljare, så slutar den andra boken som en cliffhanger. Få saker blir riktigt avslutade. Och det är klart ovärt att läsa 400 sidor som inte är nog fyndiga, och utan berättelse, och inte ens få ett riktigt slut. Nä, det här är farväl till Thursday Next för min del.

41.

"De behövande"
Maria Küchen
12/6 2007

Semesterläsning på resan till och i Riga. Jag har läst ungdomsböcker av Küchen som jag tyckt mycket om, framförallt "Sång till en fjäril". Och hon har språk och skicklighet och allt sådant. Och jag fastnade i boken på de första sidorna. (Det är ju egentligen det bästa knepet för att se om man kommer att läsa en bok, eller om man bara kommer forsla den en sväng från biblioteket: läsa förstasidan. Baksidestexter säger så lite, jämförelsevis.)


Men alltså. Det här med att berätta om flera personer och sen låta dem ha band till varandra och låta berättelserna vävas ihop och Blaha Blaha. Jag vet, jag har gjort det själv, skrivit det själv. Och jag vet, det kan fungera om det blir rätt. Men annars: bara uttjatat.

Och så går allting så förbannat åt helvete i den här boken. Död, våld, mer död, elände, sa jag död? Man kan inte bara ta livet av tre av sina huvudpersoner (varav tre är "unga vuxna") och låtsas som ingenting, som att det är fullt normalt med (ond) bråd död.
Dessutom blir någon galen, ett otal ensamma efterlämnade och nä, jag köper inte det här, det är på tok för jävla mycket elände i den här boken och det ger ingenting, Küchen bara frossar i det, det här säger ingenting till mig om något viktigt.

Jag önskar att jag hade läst något annat istället, oaktat det habila språket.

40.

"J-pod"
Douglas Coupland
6/6 2007

Jag tycker ju inte om Douglas Coupland. För guds skull. Jag ska inte gå på den lätta och ta den här boken, bara för att den är ny och knallgul.

Allt det vanliga är irriterande i den här. Coupland kan inte låta bli att plantera (haha) en haschodling i huvudpersonens föräldrahem redan i bokens första sidor. Alla är så udda och vridna. Oj så udda och vridna. Och alla är så uttråkade. Oj oj oj. Och ingen har någonsin riktiga problem, antingen är allt småtrist eller så har personerna extrema problem (mord...) som de inte tar på allvar.

Vissa saker är förstås roliga. Jag fastnade ju trots allt i boken. Och Coupland vet hur han skriver, det är inte det. Dock snor han från sig själv; personerna är i princip bara uppgraderade versioner av de i Microslavar, med samma grundkod och lite nya modifieringar. Och så gör han en skitjobbig grej när han skriver in sig själv i romanen, och låter det vara huvudtemat. Nej. Douglas. Lär av Per Nilsson, som medverkar i många av sina romaner, men som en skugga, en liten twist, inte genom hela den förbaskade handlingen.

Nä. Jag tyckte ganska bra om Girlfriend in a coma, och faktiskt ännu bättre om Hey Nostradamus (människorna var verkliga i den, särskilt Cheryl!), men det här var bara.. onödigt. Inte tråkigt, men inte på något sätt nödvändigt, och inte så kul att det var värt sig.

Det ska mer vara smart än en glödande berättelse. Det är skräp.

Och dessutom bröt jag min lilla svit av kvinnliga författare (och musiker: Ani di Franco, Joni Mitchell). Asch. Och dessutom 2 så har inte Uppsala stadsbibliotek Agnes Grey. Töntar. När de nu har den överskattade Brontësystern?

39.

"Så som en signetring"
Barbro Gummerus
3/6 2007

Liten snabbläst bok om en kärlekshistoria. Det står kärleksroman på den, men den är snarare som en längre novell.

Det roligaste med boken är att den har en så ohyggligt pretentiös ramberättelse, där Gummerus skriver upp sin historia: "oh, så fantastisk den här berättelsen är, den bara måste ges ut!".

Nej, det här är inte en fantastisk berättelse. Det är lite poetiskt, visst, men inte anmärkningsvärt. Det är lite storslaget, visst, men inte heller det är särskilt drabbande. Och jag kan inte låta bli att tänka att för guds skull, ni lever i tjugonde århundradet, det är inget konstigt med en skilsmässa, och era halvvuxna barn pallar det, och om det nu är Passionen (fråga till mig själv: tror jag alls på Passionen?) så är det väl bara att leva ut det?

Det är en småtrevlig bok, det är inte det. Det är bara att ramberättelsen utlovar guld och gröna skogar. Och nä. Men om man har en stund på en gräsmatta en söndageftermiddag: varför inte?

38.

"Svindlande höjder"
Emily Brontë
3/6 2007

Äntligen, äntligen klar med den här boken. En bock på klassikerlistan, och det är tur, för då känns det otvivelaktigt värt att ha läst den.

Emily är verkligen inte min favoritBrontë. Jag tyckte ju mycket om "Främlingen på Wildfell Hall", och för den delen "Jane Eyre", men "Svindlande höjder"...
Miljöbeskrivningarna är torftliga jämfört med systrarnas. Ibland händer viktiga saker i tre meningar, och ibland händer närmast oviktiga saker i tre sidor. Och, framförallt, inte en jävel i boken är sympatisk. Jag engagerar mig inte i någon av personerna. Inte ens berättaren, Ellen Dean, lyckas framstå i god dager. Det blir så sjukt tråkigt att läsa när Brontë antyder att allt kommer gå åt fanders, och man gäspar och tänker "ja, det har de väl förtjänat", och så går allt åt fanders, och man tänker "jaja, vad händer nu då?" och då börjar nästa sak gå åt fanders.

Gah.

Extremt mörk bok, och ja, det skapas en stämning, och ja, det är förstås inget fel på språket, men nej, så jävla bra är det inte, och tyvärr, handlingen engagerar mig som sagt inte alls.

Och så var det den här kärlekshistorien mellan Cathy och Heathcliff, då. Som ska vara så passionerad. Jag tycker bara att båda framstår som egoistiska idioter, och att all tragik som drabbar dem är sjukt rättmätig, och inget har med kärlek att göra. Möjligen ägandebegär, men det är inte samma sak, inte ens nära.

Jag är glad att Emily Brontë inte har skrivit fler böcker (även om det förstås är sorgligt att hon dog i tbc i trettioårsåldern). Jag ska läsa Agnes Grey, och kanske läsa om Jane Eyre, nästa gång jag blir sugen på klassiker.

37.

"Bitterfittan"
Maria Sveland
3/6

Småstressig vecka och parallelläsning av flera böcker, så nu blev det mycket utläst idag. Jag började, i sängen, med Bitterfittan. Jag gillade den, det har varit mycket "bara ett kapitel till" trots att den egentligen alls inte inbjuder till svepläsning. Den är egentligen bara sådär 50% roman, men de andra 50% är egentligen de bästa, fulla av träffsäkra iakttagelser som hur kvinnor parerar tystnader, köper presenter till hans släktingar, utför markservice, et cetera. Jag tänker gång på gång: "så där är det ju! att jag inte tänkt på det innan" eller möjligen "så där är det ju! gud vad skönt att läsa det, nedskrivet". Jag vill att min pojkvän ska läsa den här boken. Jag vill att alla andra också ska läsa den här boken. Framförallt män. Och ta åt sig, inte slå ifrån sig. Och fundera på revolutionen.

Att det är så befriande att läsa om någon som säger att vi inte har kommit längre i vår svenska jämställdhet. Att inse att så mycket av det där manshatet som ibland glimmar i mig är sant.

Att sedan Sveland försöker få till ett försonande slut som vågar hoppas på parrelationen är visserligen lovvärt, och jag hade nog önskat mig det om det inte funnits, men det hjälps inte att det känns lite krystat (det går inte att göra mig nöjd).

Men det är å andra sidan min största invändning mot den här boken. Och det är ju inte någon anledning att inte läsa den.

36.

"Främlingen på Wildfell Hall"
Anne Brontë
19/5

Det mest seriösa jag läst på ett tag, men också det bästa. Yngsta systern Brontë, Anne, verkar sjukt underskattad, eftersom det här är hennes minst kända roman och den är fantastisk.

Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse, men Anne gör det inte för att skryta, det är bara hennes sätt att skriva, och det fungerar så bra.

Under all artonhundratalscharm (som är ljuvlig) finns en egentligen i princip feministisk historia om den unga kvinnan som tror att hon ska kunna rädda mannen, och normaliseringsprocessen där det är hon och inte han som ändras. Huvudpersonen Helen är fantastisk och man bara måste älska henne, och det är svårt att förstå att Huntingdon inte gör det, men jag tror fullständigt på historien och inte på de som fick Anne att betyga, i andra upplagans förord, att det verkligen finns sådana så onda som Huntingdon.

Kvinnorätten, ädelmodet, den alls icke överspända pliktkänslan, kärleken, artonhundratalet. Jag vill läsa Agnes Grey och Svindlande höjder också, nu, med en gång! Det här är alldeles precis sådan litteratur som jag vill läsa nu. Jag tycker så mycket om det. Jag kan inte skriva rättvist om det, men jävlar, jag tycker så mycket om det.

35.

"Dinner for two"
Mike Gayle
14/5

Jag skulle uppskattat den här boken ännu lite mer om det gått lite längre tid sedan jag läste Gayle senast. Men den var bra ändå, och historien var annorlunda, det var bara tonfallet som var samma.

Men i kategorin lättläst, lättsmält och inte kväljande är det här bra skit. Jag ska läsa resten av Gayles böcker, tror jag, men med en karenstid på minst ett halvår.

Det finaste med den här boken är att människorna är ganska goda och vill väl, de kan vara lite egoistiska men de vill väl, och det blir krångel och intriger men alla vill väl, och det lyckliga slutet känns möjligt och sannolikt. Det är sympatiskt.

Och det är skönt med en manlig berättare som är intresserad av relationer, längtar barn och inte så förtvivlat Manlig.

34.

"Alla mina systrar"
Judith Lennox
10/5

Började mycket lovande med fyra systrar Maclise i början av 1900-talet (Grönkullatid!). Det var frierier och klänningar och korrespondens (eftersom den gammalmodiga modern inte ville ha telefon, men ändå). Och det var en så kvillrig kärleksskildring.

Men lite irriterande blev det allt att författaren hade så många personer att följa. Det blev lite hackigt. Och ibland försvann någon man var intresserad av i ett helt kapitel (Iris på sjukhuset, tex). Och historien om Marianne var lite för mycket, på alla sätt, även om den fick mig vederbörligen illa berörd.

430 sidor var lite för mycket, helt enkelt.

33.

"Cornelia, Cary Grant och kärleken"
Marisa de los Santos
6/5

Det här är en bok jag rekommenderar. Den är som chicklit i lätthet och magpirr, men den känns inte lika tom. Det är fluffigt men med substans.

I början retade jag mig på att varannat kapitel handlade om Cornelia och varannat om Clare. Jag hann precis engagera mig i den ena, och vips var det ett annat kapitel. Så småningom flätades historierna förstås ihop, på ett sätt som jag inte hade förstått (men som var ganska uppenbart när det väl hände...)

Det är ett glammigt Philadephia, amerikanska dejter, en 11-årings detaljer och personer som jag bryr mig om. Det jag har att invända mot boken är att berättarjaget Cornelia är jobbig. Hon är en trettionånting singelkvinna som pratar alldeles för mycket till mig som läsare, i stället för att bara berätta sin historia. Alla dessa utvikningar som ska vara 'fyndiga' - nej tack. Och dessutom envisas hon med att hänvisa till gamla Hollywoodfilmer som jag inte sett.

Bäst tycker jag om Clare, en lillgammal 11-åring som älskar flickböcker (bara det får mig att känna mig befryndad), och det gör mig lite ledsen att boken inte handlar mer om henne. Det kretsar kring henne en del, men hon är mindre huvudperson än jag skulle föredra, trots att varannat kapitel är skrivet i papegojperspektiv utifrån henne.
Framförallt i slutet hade jag velat ha mer Clare och mindre Cornelia. Det är som att de los Santos bestämmer sig för att Cornelia är den riktiga huvudpersonen, och det är något jag inte alls håller med henne om.

Men det är en fin bok, som är mycket bra i sin genre, och som är fylld av en alldeles flickboksaktig mysig stämning. Jag saknar den nu när jag läst ut den.

32.

"His' n' hers"
Mike Gayle
30/4

Chicklitt skriven av en karl. Ungefär varannat kapitel ur hans perspektiv, varannat ur hennes. Ett känt grepp, men det fungerar ju. Det är roligt att läsa om möten och dejter och känslor och veta båda sidorna, och sitta där och tänka "meeen hångla då!" eftersom man, till skillnad från personerna, vet att det är besvarat.

Det bra med den här boken är att den har en berättelse som håller för hela bokens längd. Det är lite krångel och de går lite om varandra, men det känns tillräckligt rimligt och inte som ett författartrick.

Bra busslektyr på vägen från Enköping. Bra lättläsning. Och så lite engelsk språkträning på det.
Jag kan till och med överväga att läsa mer av Gayle, fast om ett tag.

31.

"Mer än det man ser"
Nancy Rue
29/4

Romantisk ungdomsroman, som jag inte insåg att jag läst tidigare förrän jag var halvvägs. Det var lite märkligt att jag lyckats förtränga den så helt, för den här gången var jag mycket engagerad och uppskattade det amerikanska i boken till fullo. Sedan att den är lite präktig vad det gäller kristendom och funktionshinder... det får man leva med. Det går ganska bra. Det finns lite hjärtskärande romantiska ögonblick i slutet av boken. Lite svårare är det att acceptera vilket präktarsle (inte praktarsle, utan präktigt arsle) Michael, den manliga hjälten, är. Han är så god att det är konstigt att Felix, den kvinnliga hjälten, inte vill slå ihjäl honom. Men hon är ju kär. Och det går att acceptera hennes synsätt, och då funkar boken, utmärkt.

Bonus: Nancy rue har en av de fulaste hemsidor jag sett på länge! Här.

30.

"Hundra dörrar i brisen"
Steinunn Sigurdardottir
26/4 2007

En tunn liten bok om Brynhildur, medelålders isländska i Paris, och hennes kärleksliv. Det låter kanske inte så lockande? Men det är en alldeles lysande liten bok, på fint språk och med såna bilder av Montmartrekyrkogården och skärmaffären "102 skärmar". Islandsbilderna är lite mattare, och huvudpersonen är inte direkt odelat sympatisk, men det finns en bra sexskildring (och sånt ska man alltid ha respekt för!) och så är den en snygg liten bok, dessutom. Läsvärdhetskvot: hög.

29.

"Svinalängorna"
Susanna Alakoski
24/4 2007

En alldeles välförtjänt Augustprisvinnare. Konkret och tydlig på ett så bra och fängslande sätt. Snygg bok, dessutom.
Ibland blev det lite "poetiskt" på ett ointressant sätt, det jag gillade med boken var att den var så realistisk och ja, tydlig, och de där små urspårningarna som kom mot slutet var inte min kopp te. Men det var så pass lite, i princip försumbart. Annars hade Alakoski en fin liten lyrisk ton som bara fanns med, helt stillsamt, utan att ta för mycket plats, och var mycket mycket stilig.

Skenbart så enkelt. Enkelt på snyggt sätt.

28.

"Hitta hem"
Renée Manfredi
18/4

Den här började så bra, sådär som en riktig amerikansk roman ska (de känns annorlunda än svenska, och någon gång ska jag sätta fingret på det ordentligt). Den var ett fint sällskap på min Hudiksvallsplacerings första vecka. Det var trevligt att komma hem till den fula lägenheten med det sunkiga badrummet, för jag hade en god bok som väntade på mig.

Men någonstans halvvägs tog historien en vändning som förtog hela poängen med den, det blev för mycket elände och det fanns inget som skulle bära upp eländet, och det blev uppenbart för mig att jag inte tyckte om huvudpersonen och mnjä. Sen läste jag bara ut boken eftersom jag ändå kommit så långt.

Hellre "Jublen nu, fötter mina". Den har det fina amerikanska.

27.

"Brist"
Anna Schulze
15/4

En svensk novellsamling av en debutant, och jag kan höra er gäspa, och jag förstår er. Det är en rimlig reaktion. Men i det här fallet är den faktiskt fel. Det här är välskrivna noveller där jag faktiskt bryr mig om personerna, och där det händer något (även om jag är en smula besviken på att det slutar i lite för öppna slut lite för ofta).

Om du vill ha en novellsamling att läsa lite i ibland så är den här ett hett tips. Och det är ju skönt, att inte behöva läsa allt på en gång, att inte behöva ha sammanhanget. Jag har hållt på med den sen mitten av mars, och haft den på toaletten och läst en novell då och då, och haft den vid sängen och läst en novell innan jag somnat ibland, och nu tog jag med den ut på gräsmattan och läste de sista novellerna.

Mest tycker jag om Sekund, Högmässa, Den, Systrar och Ljusgult, och av dem allra mest om Ljusgult. Den träffade bäst i resonansen.

26.

"Anne of Windy Poplars"
L.M. Montgomery
14/4

Mer Anne på engelska. Jag kan liksom inte hålla mig. Och den här var så himla värd det, eftersom det fanns stycken med anekdoter som varit strukna från min svenska översättning. Och så det gamla vanliga: Pringlarna och Rebecka Dew och änkorna och Summerside och Katherine och mandelmjölken och älskade Anne Shirley.

Jag har beställt "The story girl" från internet och har fått den, har den här hemma och tummar på den. En helt oläst Montgomery. Hennes personliga favoritbok. Den är lite ful, bokeh, men det spelar ingen roll. Jag sparar på den på samma sätt som jag sparade "3...6...9 seconds of light". Till en dag när jag behöver den, eller kanske bara helt enkelt till senare. Till lilla Elisabeths I Morgon.

25.

"Där regnbågen slutar"
Cecelia Ahern
9/4

Chicklit. Och visserligen spännande (jag låg vaken sent på natten och läste), och de får varann och allt är gulligt, men herrejävlar vad hon drar ut på det, Ahern. I 400 sidor och 34 år. ÅR. Det är inte romantiskt, det är inte det. Det är bara uppenbart och tröttsamt och det kan säkert gå till så här på riktigt, men det är på inget vis idealet. Jag tror på att det är mer romantiskt att få ihop det i tjugoårsåldern och sedan leva ihop, med medgång och motgång och en relation, än att gå runt och vänta.

Jag tänker osökt på hur Gilbert förklarar just detta för Anne, när ett par i Avonlea gifter sig efter långt uppvaktande (som nog är 30 år, men Montgomery är effektiv nog att skildra det på 3 sidor...), samt på Kapten Jim, som läser "Kärlekens Irrvägar" bara för att få se hur långt en författarinna kan spinna ut en historia.

Låååååååångt.

Genren kräver ju kärlek med förhinder, men om man inte har kreativitet att sno ihop förhinder som räcker längre än 50 sidor borde man fundera över att byta genre, eller skriva Allersnoveller. Inte stapla förhinderna efter varandra, som ett jävla häcklopp.

Jag vill ha ett magpirrande Äntligen! inte ett trött Äntligen kunde författaren inte sätta fler käppar i hjulet....

För ljuv kärlek med förhinder gäller visst fortfarande: Ungdomsböcker. Och Jane Austen.

Vad Ahern dock ska ha kredd för: detta är en brevroman, eller ja, en chattloggsroman. Det är roligt att läsa, även om vissa tvåsidorns miljöbeskrivningar känns lite osannolika att någon skulle skrivit i ICQ....

24.

"Jublen nu, fötter mina"
Leif Enger
8/4 2007

Åh, det här var en fin bok. USA på det där sättet som det är i Sufjan Stevens låttexter, med Gud som ett stråk i bakgrunden och den storslagna naturen som ett annat stråk.

När Gud och naturen får ta mer plats än så blir det kanske en aning klyschigt och styltigt, men det får de för det mesta inte, för det mesta har Enger vett att sätta personerna främst. Och de är roliga och fyndiga och det är spännande, och man älskar lillasyster Swede och pappa Jeremiah och berättaren Reuben, och vad det gäller storebror Davy så framstår han som så komplext okomplicerad som hans roll kräver.

Jag tror inte jag gör den här boken rättvisa alls. Den är en precis lagom bok att inte sträckläsa, men läsa ett bra stycke om dagen. Den är spännande men ändå lite långsam. Det finns mycket fina formuleringar i den. Det finns sagostämning. Det finns mirakel, och mirakel är inte ett nyfött barn (de föds hela tiden), de är något störande och förbryllande som vänder upp och ner på verkligheten för en stund.

Det enda jag håller mig riktigt skeptisk till är slutet. Det är konsekvent på gränsen till förutsägbarhet, men det var inte så jag ville att den här berätteslen skulle sluta!

Men jag är glad att jag läste den.

23.

"Livstråden"
Sarah Waters
3/4 2007

1800-talsengland är ju alltid min kopp te, och levande beskrivet och fint liv,
men slutet! Slutet på den här boken lämnar mig så besviken och liksom tom, och får mig nästan att ångra att jag läste 400 sidor god historisk roman för att nå fram till detta.

Hellre "Kyssa sammet", om man vill läsa Sarah Waters.

22.

"Marmeladprovet"
Vibeke Olsson
19/3 2007

Den här boken har jag tittat på massvis av gånger, men valt bort. När jag var yngre var jag mycket förtjust i Vibeke Olsson. Hennes böcker om romartiden gav mig namnet till mitt första internetalias (callistrate), till exempel. Även böckerna om andra världskriget och då framförallt Ulrike och kriget (från nazistperspektiv, så omväxlande och intressant), tyckte jag mycket om. Marmeladprovet handlar däremot om en skilsmässa, och den lockade mig inte alls. Det är den enda bok av Olsson jag inte läst.

Men nu slog jag till, och den är fint realistisk och trovärdig, men jag önskade mig ett lite lyckligare slut. Skildringarna av Stockholm och det tidiga nittiotalet gillar jag, och huvudpersonen Sirkka är mänsklig och levande, men jag hade velat följa henne längre efter skilsmässan, så att hon hunnit bli lyckligare.

Men det kanske handlar om mig, om vanan vid Hollywoodslut, om att jag ville att hon skulle sluta med en ny man och kanske en gravidmage också och ett hus på landet och allt det där. Kanske är Olsson mer modig som bryter där hon bryter. Kanske är det så att det finns en tid efter (skilsmässo)sorgen där man blir lite mindre förtvivlad, och att den är värd nog att beskriva, att man inte måste klumpa ihop den med tiden senare, där man blir lite gladare.

21.

"Räcker det om jag älskar dig?"
Katarina von Bredow
17/3 2007

Nja, det är svårt att riktigt tycka om en bok där huvudpersonen är ett våpigt tjejoffer. Även om boken försöker skildra hennes utveckling till en starkare och gladare människa, så är den där utvecklingen inte så trovärdig, och kvar är jag med en protagonist, Fanny, som tycker att det är hennes fel när pojkvännen är otrogen. Det är lite lurigt.

De andra handlingarna funkar bättre. Den alkoholiserade mamman, tillexempel, är lite ytligt tecknad men jag köper henne. Vänskapsrelationen likaså.

Det vore inte von Bredow om det inte fanns en förbjuden kärlek också. Den är förstås Passionerad, men jag skulle önska att hon kunde vara lite mer explicit i sina sexscener. Mer namn på kroppsdelar, mindre bultande kön och känsliga punkter. Gå hela vägen, Katarina, jag vet att du vill.

von Bredows andra böcker är bättre än den här, som jag faktiskt inte skulle säga var värd sin tid. Då och då var den underhållande, och det är språkligt flyt och spänning, men det finns för många passager där Fanny bara är plågsam och tröttsam, och där jag fick pusha mig att läsa vidare, och sånt tycker jag inte att jag ska behöva göra i en sån här bok.

20.

"Enhet"
Ninni Holmquist
12/3 2007

Först tänkte jag bara att Ninni Holmquist skrivit en pendang till Kazuo Ishiguros "Never let me go". Det retade mig lite, för den är så pass ny och nog borde Holmquist kunnat hitta på något eget?

Likheten mellan berättelserna är mycket tydlig. Det handlar om mindre värda människor i en värld som inte är framtid, snarare alternativ tid, och om hur deras kroppar är levande biobanker för organdonation. Det handlar om ett samhälle som tagit sig makten att bestämma över vissa människors död, om det än omskrivs till antingen "slutdonation" eller "fullbordan".

Holmquist skriver bra och effektivt och lättläst, och jag läser tills det börjar skilja sig, och bli något eget. Där Ishiguro skriver om ovetande barn skriver Holmquist om medvetna vuxna, och hennes alternativa värld är svensk där Ishiguros är brittisk, och det är tillräckligt olikt för att vara värt sig, både att ha blivit skrivet och att läsas.

Och mot slutet är det olidligt spännande, dessutom, en sidvändare som hindrar mig från att gå till tvättstugan som jag borde.

Utan att avslöja för mycket av handlingen i "Enhet" så kan jag säga att den, i likhet med "Never let me go", handlar mycket om kärlek. Kanske för att kärleken ska vara det yttersta beviset på att dessa ickemänniskor, dessa vandrande organlager, är mänskliga?

Och så är det explicita sexskildringar i båda böckerna.

Det intressantaste i "Enhet" är annars hur den snurrar kring barn, driver med småbarnsföräldrar (tacksamt men roligt) och Det Viktigaste Uppdraget; föräldraskapet.

Men jag får en lust att påpeka för de styrande i Holmquists värld att herregud, vad tror ni världen behöver fler av, Linda Skugge eller Ninni Holmquist? Människor som konsumerar och föder barn eller människor som tänker och skriver?
(När jag tänker på det är Linda Skugge verkligen någon som skulle kunna argumentera för den här dystopin, eller något i närheten. Jag säger ju att Linda Skugge är läskig!)

Sammanfattningsvis: bra bok. Läsvärd. Välskriven. Kanske roligare om man inte jämför med "Never let me go", men å andra sidan var det en ganska rolig jämförelse. Den bästa boken jag läst sedan... äh, "After the wreck..." var ju bra. Glöm det. Men en bra bok, jag rekommenderar den, verkligen!

19.

"Ägglossning"
Judith Uyterlinde
8/3 2007

Nästan helt självupplevd bok i första person om infertilitet. Det bästa man kan säga om den här boken är att den är lättläst och lärolik. Det jag vill säga om den här boken är att den, trots svårt ämne, känns ytlig, banal och inte ett uns drabbande, och att språket är funktionellt men inte ett uns mer.

Men om man vill läsa om ofrivillig barnlöshet och om hur det känns, så finns det ett gäng barnlöshetsbloggar därute, som jag tycker ger mycket mer än den här boken.

(Det enda mest konkreta jag fick ut av boken är att jag är som mest fertil nu, vid 23 års ålder. Jaha. Det här är visserligen min boklista, men jag kan bjuda på informationen att jag inte tänker utnyttja den fertiliteten, och jag är alltså på väg utför. Härligt.)

18.

"After the Wreck, I Picked Myself Up, Spread My Wings, and Flew Away"
Joyce Carol Oates
8/3 2007

Vad man gör en ledig torsdag när man har varit duktig och skrivit klart sin hemdugga redan kvällen före: tar en liten sovmorgon och ligger sedan kvar i sängen och läser. I några timmar.
Tills man har läst ut sin högkvalitativa ungdomsbok. Och man har inte ens dåligt samvete, för det finns inget annat man borde göra.

Själva boken, då?
Jag tycker om Oates ungdomsböcker, hon hejdar sig lite från att krångla till saker och berättar istället mer rakt på. Men fortfarande med hela språket och uttrycksfullheten, och utan att följa den konventionella dramaturgin rakt av, bara för att det är enklast. Mer den där organiska, oväntade känslan som man har vid riktiga skeenden, än en berättelsemall.

Boken är skriven i första person, som är Jenna, 15. Hon och hennes mamma är med i en bilolycka, mamman dör, Jenna blir svårt skadad, och anklagar sig själv för att ha orsakat olyckan.
Jag tycker mycket om beskrivningarna av tiden just efter olyckan, sjukhuset och förvirringen och några små medicinska termer och det är något jag sällan läser om i första person och det kändes väldigt intressant. (Min utbildning gör mig till en nörd, men jag blir lite exalterad av att läsa om saker som jag faktiskt kan något om från lekmannaperspektiv och inse att jag faktiskt lärt mig något... Det här var en mycket parentetisk parentes.)
Sedan, när Jenna blir nördig och konstig och överdoserar värktabletter och hänger med äldre killar och räddningen är motorcykelmannen Crow, så blir det en lite jobbigare bok, och ibland blir det långlånga meningar där allt tappar farten. Men jag antar att en del av jobbigheten ligger i att Jenna är 15 år, och trovärdig, och att det är hon som berättar. 15-åringar kan få det att krypa nervöst i kroppen på mig. (Samma sak när jag tänker på mig själv som 15.)

En sak som är bra är att titeln, som när man tittar på boken verkar lång, jobbig och långsökt, faktiskt är relevant och rimlig. Att ro iland en sån titel, det är banne mig respekt, och det säger nog allt man behöver veta om den här boken, egentligen.

17.

"Simon & Sophie"
Emma Granholm
4/3 2007

Oh, mina gudar, perfekt ungdomsbokstjack! Rakt in i läsningen, romantik och humor och spänning och man vet ju att de kommer att få varandra, men hur hur hur?

Det är en klassisk historia; den tuffa tjejen och den töntiga killen, som av en slump börjar umgås och som vips blir kära, och hon vågar inte visa det i skolan, att hon är kär i en sån, men ni kan ju gissa vad som händer på slutet.
(Jag tror inte att det där är att beteckna som någon sorts spoiler, det var ganska uppenbart.)

Det är Emma Granholms debutbok, och hon är väldigt duktig, och tonsäker, och alla små detaljer som morotsjuice och korridorssnack och klassrumssneglande och den fantastiska första kyssen är på pricken.

En extra bonus är sidospåret om Camilla, och om vänskapens bytlånarspel. Camilla är en reservkompis till huvudpersonen Sophie och hennes bästis Tessan, och de rätt ut sagt ganska taskiga mot henne. Det gör bilden av Sophie mer nyanserad, och det är skönt att få läsa en skildring om hur en vänskap tar slut, liksom omvandlas, till allmän vinning dessutom.

En schysst sträckläsningsbok, sådär två timmar, och jag började till och med prata med personerna i boken; "Jamen gör inte sådär!", "Oh...", "Haha!" etc.

16.

"Maud"
Harry Bruce
4/3 2007

Jag löper linan ut med den här L.M. Montogomery-fixeringen...

Tyvärr var den här biografin skriven för de där som egentligen ska läsa "Anne på Grönkulla", och den fördjupade sig betydligt mer i Montgomerys kärleksliv än i hennes skrivande. Det var roligt att inse hur mycket i Anne, och än mer i böckerna om Emily, som är självupplevt.

Det var en tunn, lättläst liten rackare. Men jag förlåter den inte att den slutade när Maud väl fick sin första bok (som var just "Anne på Grönkulla") utgiven. Bara för att Maud gifte sig därefter så innebär det inte att hon levde lycklig i alla sina dagar, och i den lyckan bara råkade sno ihop ytterligare ett tjog böcker. Jag hade velat läsa om det.

15.

"På den kortare sidan av Sonnenallee"
Thomas Brussig
3/3 2007

En 140-sidors gul roman om Östtyskland och livet precis jämte Berlinmuren. Lite mycket pojkuppväxt, med den vackraste populäraste tjejen som alla suktar efter, och lite mycket Skröna. Eller, ibland är skrönorna roliga, men ibland är de lite för mycket.

Men jag är inte den som är den när det finns lite öststat med i bilden. Stämningen påminner lite om "Goodbye Lenin", och det är fint som snus, med det.

Dock är det nog lite talande att den del av boken jag tycker bäst om är den första anekdoten om hur det kan ha gått till när Sonnenallee delades. (Hur? För att Stalin tände Churchills cigarr, förstås.)

14.

"Further chronicles of Avonlea"
L.M. Montomery
28/2 2007

En novellsamling av Montgomery, som utspelar sig i Avonlea, och som ibland har kända Anne-figurer som bipersoner. När jag var liten och i början av min Anne-karriär blev jag mycket besviken på "Chronicles of Avonlea", eller "Grönkullagrannar" som den heter på svenska, eftersom jag bespetsade mig på mer skrivet om just Anne Shirley. Nu var jag beredd på vad jag fick, eller snarare positivt överraskad, eftersom jag inte visste att det fanns mer om Avonlea.

Det är mycket sentimentalt, äktenskap och frierier, döden och kärlek in i döden, och jo, jag älskar det, förstås.

(Och att jag bara har läst det här en gång! Så många gånger jag kommer kunna läsa om de här novellerna! Ljuva tider.)

13.

"When she was good"
Norma Fox Mazer
25/2 2007

Jag har upptäckt bibliotekets hylla med ungdomsböcker på engelska. Det är en bra upptäckt.

Av Norma Fox Mazer har jag tidigare läst "Avtryck av en hand", som visst är en väldigt hyllad bok, om en morfar som dör. I den här boken, "When she was good", är det bra mycket mer elände än så, det är en mamma som dör, en galen syster som misshandlar och en känslomässigt frånvarande far på det. Det Fox Mazer gör som är beundransvärt och gör hela boken värd sig, är att hon inte gör en affär av den saken. Det är jävligt för huvudpersonen, men det är allt hon vet om, och det är inte sentimentalt eller ömkande någonstans. Det är den avgörande skillnaden mot Shreve, som snarare skriver "titta vad mina stackars personer råkar utför" på ett kväljande sätt. Fox Mazer är rak, okomplicerad och mycket närmare livet som jag uppfattar det. Ibland är det inte trevligt. Det är bara så. Man har det som man har det, och får göra det bästa av det.

12.

"Pilotens hustru"
Anita Shreve
23/2 2007

Aldrig mer ska jag läsa något av den här otäcka jäkla kvinnan. Aldrig mer. Åh, jag gillade inte boken från början heller men då hade jag inget annat jag var sugen på att läsa, och så sakta med säkert hade jag läst halva och det var ganska okej, jodå, men sen kom twisten och då blev allt så billigt och upplagt och ett hemligt äktenskap, ärligt talat, ska man lyckas skriva om sånt utan att bli en Oprah Winfreyklyscha måste man vara tusen gånger originellare och bättre än Shreve är. Men när jag väl kommit så långt kunde jag ju lika gärna läsa klart boken, och få skriva en utgjutelse om den här, så det gjorde jag. Och nu ser jag fram emot att läsa något mycket bättre; jag var på biblioteket igår och det känns mycket lovande med min bokhög.

11.

"Anne's house of dreams"
L.M. Montgomery
12/2 2007

När jag skrev om "Anne of the island" googlade jag för att hitta några citat. Då hittade jag den här sidan, där de tre första Anne-böckerna, och den femte, "Anne's house of dreams", finns i sin helhet. Och då råkade det bli så, det var alls inte meningen och egentligen gillar jag inte att läsa saker på datorskärmen och jag höll ju på att skriva en töntig liten hemtenta i akutmedicin och jag hade ju en massa andra böcker att läsa... Men när jag väl börjat med Annes bröllop så var det liksom kört, och inget lockade till den milda grad som Anne och Gilbert och Fyra vindar gjorde. Jag ska erkänna att jag skummade naturbeskrivningarna en aning, men jag var fortfarande
nära att gråta för lilla Joys skull. Åh, Anne. Nu ska jag dock hejda mig, och det ska inte bli så svårt, för jag tycker inte lika mycket om de senare böckerna, där Anne är riktigt vuxen och liksom försvinner bland alla barn och denna evinnerliga Susan. Och dessutom finns de inte på internet, som en sådan frestelse...

10.

"Fever 1793"
Laurie Halse Anderson
11/2 2007

Jag läste halva den här boken, sedan tröttnade jag, och lät den vänta till den här söndagen. Det säger egentligen nog om den. Det är mycket elände, mycket som staplas på varandra, och även om det nog är realistiskt, gula febern i Philadelphia var säkert riktigt otäck historia, så blir det för mycket för mig. Inte så pass att det är tungt, men bara så att jag känner hur Anderson drar i alla sina författartrådar. Det är klart att hon gör det, drar i sina trådar, men jag vill inte se det där, jag vill glida med och bli lurad.
Dessutom känns huvudpersonen, Matilda, som ganska anakronistisk, i all sin girl power. Inte för att jag inte tror att det inte fanns starka tonårsflickor på slutet av sjuttonhundratalet, men Matilda känns ganska inklistrad från sent nittonhundratal.
Jag borde läst Prom eller någon annan av Andersons böcker, men det här var den som fanns inne. Nåja, jag har lärt mig om att Philadelphia en gång var USA:s huvudstad, och lite annan trevlig trivia, och dessutom var det en lättläst ungdomsbok, och ganska trevlig. Värd sin läsning, ändå, bara inte med så hemskt stor marginal.

9.

"Anne of the island"
L.M. Montgomery
5/2 2007

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om varför och hur mycket jag älskar Anne på Grönkulla, men jag tror ändå inte att jag skulle kunna förklara hur sanslöst mycket jag tycker om dessa böcker. Jag läste dem första gången i tioårsåldern, och har sedan fortsatt läsa dem, gång på gång, och nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag läst dem men antalet blev tvåsiffrigt för ganska länge sedan... Vissa meningar kan jag utantill, och jag är fylld av spännande detaljer som den första mörkgröna vackra klänningen, hur kapten Jim gav bort oxköttet till den hungriga hunden, de inkokta plommonen Anne åt i Summerside, Inglesides cementerade praktiska källare, och så vidare ad infinitum.

Dock har jag aldrig läst någon av Anne-böckerna på engelska innan. Jag måste erkänna att jag ständigt jämförde med den svenska översättningen medan jag läste, och jag saknade min svenska Anne litegrann. Framförallt för vanan, men Lucy Mauds ovana med naturbeskrivningar (som hon så rart låter sina karaktärer dela) blir smått oläslig, och dessutom innehåller boken en massa rara gammeldags ord som jag inte alls kan på engelska.

Det här är den tredje boken om Anne, och att jag läste just den var mest en slump, den stod där på biblioteket, på en hylla för återlämnade böcker, och lockade på mig. Men den tredje boken är onekligen en av de bästa, för den innehåller mest romantik i serien, och den ger mig fortfarande magpirr. Anne läser vid högskolan i Kingsport, och hon har högtidliga föreställningar om var romantik är, och ett antal beundrare (som kallas beaux på engelska, vilket faktiskt är rysligt gulligt). Sex frierier räknar jag till i boken, och det är det sista som ovedersägligen måste besvaras med ett ja, och som får det att kvillra även i mitt hjärta. Det är alldeles lagom med förvecklingar, tillräckligt för att bygga upp spänning men inte mer än att det är en lycklig kärlekshistoria.

"Lyckan slog över henne som en våg. Den nästan skrämde henne."
(Åh, Anne <3 Gilbert 4ever!!!)

Boken innehåller förutom den underbara romantiken även finheter som Carolinas Tjäll (som visade sig heta Pattys place i originaltexten, vad sysslade översättaren med där?), tant Jamesina, kyrkogården i Redmond, Grönkullajul, historien om Janet Sweet och John Douglas, stiliga klänningar, askar med blommor (violerna! konvaljerna! rosorna!), Dianas bröllop. Allt för ett flickhjärta, eller för den delen ett flickhjärta fast i en tjugotreårings bröstkorg.

Jag älskar det här. Jag sa det, inte sant?

8.

"Anna, min älskade"
Magnus Utvik
3/2 2007

En bok om Marcus, vars sambo Anna får cervixcancer, och en bok som jag sträckläste nu på eftermiddagen/kvällen. Magnus Utvik är duktig och kompetent, det känns genom hela boken, hantverksskickligheten, den här författaren vet vad han gör.

Vad det gäller innehållet så tyckte jag bäst om början av boken. Skildringen av cancerbeskedet kändes trovärdig, smärtande och overklig. Att boken sedan halkar över till att mer handla om den barnlöshet som blir följden, eftersom Annas livmoder måste opereras bort, är inte riktigt den inrikting av historien jag helst skulle läst, men det var förvarnat på baksidestexten.

Det jag mest har att invända mot den här boken är slutet, som kommer plötsligt och som inte alls känns som ett vettigt slut, som mest känns som att författaren bestämmer sig för att sluta och skriver en överslätande avslutningsscen.

Det bästa är att få läsa en skönlitterär och välskriven bok om ett sånt här ämne, som oftast brukar avhandlas i form av personliga berättelser där självupplevdheten är huvudsaken, och att Marcus är så rädd och arg och naken och dålig på att vara ett stöd (även om man vill ruska honom ibland, och säga till honom att "krama henne nu" eller ge honom lappar med vettiga repliker). Samt de detaljerade skildringarna av vällagad mat som finns här och där i boken, de är fullkomligt fascinerande, de säger på något sätt allt om det okomplicerade liv som fanns där innan cancern, och som Marcus så förtvivlat längtar tillbaka till. Ett liv där chevre och marulk var det viktigaste man behövde bry sig om.

7.

"Ljus över snö"
Anita Shreve
27/1 2007

På många sätt trevlig, och spännande, och jag brydde mig om karaktärerna, framförallt huvudpersonen. Och jag gillar verkligen beskrivningar av små enkla saker som att grädda amerikanska pannkakor eller äta en snickers i baksätet på polisbilen.

Men ärligt talat, menarche, jag avskyr allt som finns skrivet om den där jävla första mensen, det är så Kvinna och Stort och jag säger bara hrrrrrr.

Fast det var bara en liten del av boken. På det hela är nog trevlig ett bra ord. En rak och enkel historia. Punkt.

6.

"Yatzy"
Harald Rosenlöv Eeg
19/1 2007

Strulig tonåring i fosterhem, som filmar sin omgivning med sin nya digitalvideokamera. En parallellberättelse där Tonåringens Trauma, det som gjorde honom strulig, sakta uppdagas.

Been there, read that, got the t-shirt.

Men Rosenlöv Eeg är duktig och vissa scener (till exemplet hånglandet med den Svåra Flickan) är väldigt tydliga och bra. Det är lättläst och därmed också läsvärt (liten ansträngning gör att jag inte kräver så stor behållning).

En tråkig sak är dock att den Struliga tonåringen verkar ha fått låna lite för mycket av författaren. Det är inte trovärdigt att någon, för vilken en pocketporrbok är det mest litterära han läser, ska formulera sig på det sätt som han får göra i boken. Det är ett problem med detta
förstaperson-perspektiv. Trovärdigheten.

5.

"Mossvikenfruar"
Emma Hamberg
14/1 2007

När Emma Hamberg skriver om den vardagliga tristessen, att vika kläder på Lindex, och den vardagliga tragedin, att upptäcka att ens man har varit otrogen, då är det roligt och skarpt och intressant.
Sen börjar det gå bra, och det är väl kul för huvudpersonen, men för mig som läsare: nä.
Framförallt slutet är klyschigt och nästan Johanna Nilsson-äckelsentimentalt. Man märker hur Hamberg anstränger sig för att inte vara riktigt kliché, men då blir hon icke-kliché på ett klyschigt sätt, och det är nästan lika illa.

Och så är det så töntigt med graviditeter i filmer och böcker, att det alltid är precis rätt eller fel, man blir gravid på ett samlag, just där det blir mest dramatiskt . Det går inte till så på riktigt, och det är bara töntigt. (Jämför graviditeten i slutet av "Så som i himlen". Urk! är allt jag har att säga om det.)

"Mossvikenfruar" är lättläst, och rolig på flera ställen, men för mig sabbar slutet verkligen helhetsintrycket. Emma Hamberg kan bättre än så. Jag kan verkligen rekommendera ungdomsboken "Linas kvällsbok", till exempel. Läs hellre den än "Mossvikenfruar", även om du inte definierar dig som ungdom...

4.

"Säg något"
Laurie Halse Anderson
14/1 2007

Det här är en ungdomsbok som jag redan läst, men jag såg den på biblioteket i fredags och kände att den ville bli omläst. Jag är inte den som är den när det kommer till sånt. Dessutom var det tillräckligt länge sedan jag läste boken för att den skulle vara spännande den här gången också. Så pass spännande att jag låg vaken till halv två och plöjde den, till och med...

Amerikansk tonårstjej börjar high-school, är snabbt känd över hela skolan som den som förstörde en fest genom att ringa dit polisen, får ta mycket skit, slutar i princip att prata, börjar skolka, mår förjävligt. Jag tycker mest om boken för att den är skriven i första person, och för att det är en väldigt rolig och välformulerad förstaperson. Det kryllar av snärtiga formuleringar och iakttagelser.

Om man delar min svaga fläck för tonårsskildringar (oh, ungdomsböcker!), så är "Säg något" ett tips. Laurie Halse Anderson har skrivit tre andra ungdomsböcker, som inte blivit översatta än, som jag ska komma ihåg att kika efter nästa gång jag går till biblioteket.

3.

"Anna Svärd"
Selma Lagerlöf
13/1 2007

Nja, det här var väl inte så festligt. Lite för många trådar för min smak. I början ville jag bara veta hur det skulle gå för Charlotte Löwensköld, men när jag sedan väl börjat bry mig om dalkullan Anna Svärd, då försvann hon alldeles ur handlingen. Som att det inte räckte med alla besvikelser och allt elände som Anna Svärd utsätts för i berättelsen, med sin odräglige make (som den lyckosten Charlotte slapp undan); dessutom verkar det som att inte ens Selma Lagerlöf tycker riktigt om henne. Men så var hon ju inte från Värmland heller...
Och så saknar jag Schagenström, som jag hade velat läsa mer om!

Boken slutar dessutom lite för öppet för att vara den avslutande delen i en trilogi, tycker jag. Slutet på "Charlotte Löwensköld" var mer av ett riktigt slut, men där skrev minsann Selma på en del till, ändå.

Fast det är förstås en bra skriven bok, som jag sträckläst till stor del, och som är skickligt berättad. Man får inte Nobelpriset för intet. Framför allt inte om man är kvinna...

2.

"Löwensköldska ringen & Charlotte Löwensköld "
Selma Lagerlöf
11/1 2007

Det här är kanske två böcker, men de var i samma pocket, så de får gå som en.

"Löwensköldska ringen" var Selma Lagerlöf enligt mina fördomar. Det vill säga en riktig spöksaga, lite långsam i början men fint liv, formuleringar som "har slagit sexor all, vilket är högsta kastet, stora kärlekar och Ödet som ett enkelt faktum. Jag tyckte om boken.

Men det var inget mot hur kär jag blev i "Charlotte Löwensköld".
Förra året var året då jag upptäckte Jane Austen, och jag tillbringade maj och juni med att läsa alla de stora romanerna. I sträck. Efter att ha 17-poängstenterat, på Popaganda, i länsbuss på väg mot Jönköping. Det var fantastiskt. Det var allt pirr som man någonsin försökt skapa i en romantisk komedi, men snyggt gjort, så att det inte kändes som att någon manipulerade känslor, utan bara som att pirr uppstod i hjärtat, sådär som när det sker På Riktigt.
Det var en viss känsla av tomhet när jag hade plöjt alla Austen (utom trista saker i stil med Lady Susan).
Men Charlotte Löwensköld är allt det där skickliga känsloskapandet, och så en härligt klämmig hjältinna, och en fin gammeldags miljö, och helt enkelt sträckläsningsmaterial. Det är förvecklingar, och intriger, och man vet inte riktigt vad man ska tro eller vart författaren är på väg, men det blir ju bra, och allt löser upp sig, och det känns inte krystat, alls.

Ehm, det jag ville säga var att jag tyckte väldigt mycket om boken. Ja, och så påminner Charlotte lite om Anne på Grönkulla, i att liva upp ett par gamlingar hon bor hos och i att vara allmänt odräglig men godhjärtad, sådär så att man aldrig vill sluta om henne.

1.

"Var är Jane Eyre?"
Jasper Fforde
2/1 2007

Oh, det här var en så smart och underhållande bok. Jag lånade den från snurran med nya böcker på Smålandsstenar bibliotek, efter att ha provläst första sidan, och det visade sig vara en lyckträff. Humorn påminner lite om "Liftarens guide till galaxen", men till skillnad från Adams så har Fforde en riktig historia att berätta, med spänning och driv och allt detta. Dessutom är Torsdag Nesta en huvudperson att tycka om, med goda och mindre goda sidor, som gör att hon känns levande. Och så allt det brittiska till det, det är en svag punkt hos mig.
Det var en sträckläsningsbok, och dessutom skrattade jag högt flera gånger (och det gör jag ganska sällan när jag läser).

Jag blev lite besviken när jag fick reda på att det här var den första boken av fyra. Inte för att jag tröttnat på Torsdag Nesta, men för att jag är lömsk på allt vad serier heter. Det är så ofta författare fortsätter av bara farten, tills allt är urvattnat och tråkigt och man inte ens gillar den första boken längre, den som faktiskt var bra, för man förknippar den med allt det där tunna som kom efter.
Jag hoppas att inte Fforde utsätter stackars Torsdag för det. Men det kan ju gå bra också; han har ju en spännande alternativvärld uppbyggd, och det finns så mycket annan finlitteratur, utöver Jane Eyre, att skriva fanfiction om.

En boklista

Så att jag kan hålla ordning på vad jag läser. Bok, författare och datum när jag läste ut den. Och vad jag tyckte om den, om jag vill.