40.

"J-pod"
Douglas Coupland
6/6 2007

Jag tycker ju inte om Douglas Coupland. För guds skull. Jag ska inte gå på den lätta och ta den här boken, bara för att den är ny och knallgul.

Allt det vanliga är irriterande i den här. Coupland kan inte låta bli att plantera (haha) en haschodling i huvudpersonens föräldrahem redan i bokens första sidor. Alla är så udda och vridna. Oj så udda och vridna. Och alla är så uttråkade. Oj oj oj. Och ingen har någonsin riktiga problem, antingen är allt småtrist eller så har personerna extrema problem (mord...) som de inte tar på allvar.

Vissa saker är förstås roliga. Jag fastnade ju trots allt i boken. Och Coupland vet hur han skriver, det är inte det. Dock snor han från sig själv; personerna är i princip bara uppgraderade versioner av de i Microslavar, med samma grundkod och lite nya modifieringar. Och så gör han en skitjobbig grej när han skriver in sig själv i romanen, och låter det vara huvudtemat. Nej. Douglas. Lär av Per Nilsson, som medverkar i många av sina romaner, men som en skugga, en liten twist, inte genom hela den förbaskade handlingen.

Nä. Jag tyckte ganska bra om Girlfriend in a coma, och faktiskt ännu bättre om Hey Nostradamus (människorna var verkliga i den, särskilt Cheryl!), men det här var bara.. onödigt. Inte tråkigt, men inte på något sätt nödvändigt, och inte så kul att det var värt sig.

Det ska mer vara smart än en glödande berättelse. Det är skräp.

Och dessutom bröt jag min lilla svit av kvinnliga författare (och musiker: Ani di Franco, Joni Mitchell). Asch. Och dessutom 2 så har inte Uppsala stadsbibliotek Agnes Grey. Töntar. När de nu har den överskattade Brontësystern?