38.

"Svindlande höjder"
Emily Brontë
3/6 2007

Äntligen, äntligen klar med den här boken. En bock på klassikerlistan, och det är tur, för då känns det otvivelaktigt värt att ha läst den.

Emily är verkligen inte min favoritBrontë. Jag tyckte ju mycket om "Främlingen på Wildfell Hall", och för den delen "Jane Eyre", men "Svindlande höjder"...
Miljöbeskrivningarna är torftliga jämfört med systrarnas. Ibland händer viktiga saker i tre meningar, och ibland händer närmast oviktiga saker i tre sidor. Och, framförallt, inte en jävel i boken är sympatisk. Jag engagerar mig inte i någon av personerna. Inte ens berättaren, Ellen Dean, lyckas framstå i god dager. Det blir så sjukt tråkigt att läsa när Brontë antyder att allt kommer gå åt fanders, och man gäspar och tänker "ja, det har de väl förtjänat", och så går allt åt fanders, och man tänker "jaja, vad händer nu då?" och då börjar nästa sak gå åt fanders.

Gah.

Extremt mörk bok, och ja, det skapas en stämning, och ja, det är förstås inget fel på språket, men nej, så jävla bra är det inte, och tyvärr, handlingen engagerar mig som sagt inte alls.

Och så var det den här kärlekshistorien mellan Cathy och Heathcliff, då. Som ska vara så passionerad. Jag tycker bara att båda framstår som egoistiska idioter, och att all tragik som drabbar dem är sjukt rättmätig, och inget har med kärlek att göra. Möjligen ägandebegär, men det är inte samma sak, inte ens nära.

Jag är glad att Emily Brontë inte har skrivit fler böcker (även om det förstås är sorgligt att hon dog i tbc i trettioårsåldern). Jag ska läsa Agnes Grey, och kanske läsa om Jane Eyre, nästa gång jag blir sugen på klassiker.