61.

"Lord Nevermore"
Agneta Pleijel

Hur tapper har jag inte varit som läst hela den här boken. Nästan 500 sidor, och en tredjedel av dem var astråkiga pretentiösa utläggningar om metafysiken och psykoanalysen och konsten och fan vet allt. Men däremellan fanns en berättelse som jag tyckte om, så jag läste drygt 100 sidor, och sen tänkte jag att det var synd att ge upp när jag kommit så långt.

Men man ska ju inte göra så. Med den här boken var min läsglädje i fara, och sin läsglädje ska man vara rädd om. Jag tragglade mig igenom tjocka partier av introspektion, och belönades med ett stycke om Ellie Rose (åh, om det inte varit för Ellie så hade jag gett upp den här boken), men så en utläggning igen, och trögheten!

Men, om man nu tycker att de där jävulskt Intellektuella bitarna är intressanta, så måste det här vara en fantastisk bok. Den är välskriven, förstås, och det finns en poesi i språket och i vissa beskrivningar som jag tycker mycket om.

Å andra sidan, om man som jag ger fan i de essäer i DN:s kulturdel som behandlar Freud, då ska man nog ge fan i den här boken också. Den är inte värd det då.

Dock: jag blir hemskt sugen på att lära mig mer om Polen, och att resa till Polen, av den här boken. Och det är bra. Polen känns som ett fasligt underskattat land.