56.

"Vi skulle älska om vi bara kunde"
Hanna Wallsten
2/8

En lite queer och rakt berättad svensk bok. Jag borde älska det här, men det gör jag inte. Verkligen inte.

Wallstens huvudperson, Susanne, är en tråkig och färglös kvinna som går från total mesighet till halvdan mesighet. Det hjälper inte. Jag bryr mig inte ett jävla dugg om henne i alla fall.
Wallsten gödslar med fler personer. Ett kvinnligt och ett manligt ex till Susanne, det kvinnliga exets nya kvinna, hela Susannes jävla familj och så en man som anställs på familjeföretaget konstgalleriet. Inte en av dessa människor bryr jag mig egentligen om.

Jag vet inte riktigt vad det är Wallsten gör för fel, hur hon misslyckas så helt med att få mig att bry mig om personerna. Det är okej språk, det är lättläst, det finns ett spänningsmoment (som är det som får mig att faktiskt läsa), men mer finns det inte. Och det att folk har tråkigt men detaljerat beskrivet sex hela tiden hjälper sannerligen inte heller upp. (Jaha, de knullar. Det kittlar inte någonstans. Det kommer inte att göra det för att du skriver ut klitoris tre gånger, Hanna. Måste du försöka det den här gången också?)

Jag har läst Wallstens första bok, och den var ju också lam, att jag inte lär mig, men å andra sidan var det debutboken, och det är inte så konstigt att hoppas att bok två är lite mindre lam, så säg? Fast det var den inte. Den var lamare. Verkligen ingen rekommendation. Men den var i alla fall snabbläst.