59.

"Deltagänget"
Salka Sandén
5/8

Jag har väntat för länge med att skriva om den här boken. För jag var helt engagerad i den när jag läste den, full av "Men herregud, så är det ju inte!" "Vad tjänar det egentligen till att ockupera ett hus?" "Det finns goda poliser, så det så." "Så himla typiskt att anarkisten har medelklassakademikerföräldrar." Med mera.

Mycket välskrivet är det, som får mig att läsa den här boken nästan i sträck trots att jag inte delar de politiska uppfattningarna (utan snarare känner mig som en moderatkärring när jag blir motvalls). Även om det ibland blir lite väl episodiskt, och jag gärna skulle haft lite mer röd tråd och kronologi. Dessutom stör mig greppet att skriva hela boken i du-form utav bara tusan. Ja, det är fint att ro iland med det, beundran till Salka, men jag förstår alls inte meningen. Oftast kan jag ignorera den tillkrånglade formen, men varje gång jag tänker på det blir jag bara irriterad.

Jag skulle ändå rekommendera den här boken. Den fick mig att tänka igenom mina värderingar på ett mycket uppfriskande sätt, och gav mig lite mer förståelse för hur de autonoma tänker. Lite som när jag efter tusen berättelser om hur judarna plågades under andra världskriget äntligen läste det andra perspektivet, i Vibeke Olssons "Ulrike och kriget". Inga övriga jämförelser mellan AFA och nazister, men vad givande det är att läsa något från ett annat perspektiv än det som brukar dominera.