24.

"Jublen nu, fötter mina"
Leif Enger
8/4 2007

Åh, det här var en fin bok. USA på det där sättet som det är i Sufjan Stevens låttexter, med Gud som ett stråk i bakgrunden och den storslagna naturen som ett annat stråk.

När Gud och naturen får ta mer plats än så blir det kanske en aning klyschigt och styltigt, men det får de för det mesta inte, för det mesta har Enger vett att sätta personerna främst. Och de är roliga och fyndiga och det är spännande, och man älskar lillasyster Swede och pappa Jeremiah och berättaren Reuben, och vad det gäller storebror Davy så framstår han som så komplext okomplicerad som hans roll kräver.

Jag tror inte jag gör den här boken rättvisa alls. Den är en precis lagom bok att inte sträckläsa, men läsa ett bra stycke om dagen. Den är spännande men ändå lite långsam. Det finns mycket fina formuleringar i den. Det finns sagostämning. Det finns mirakel, och mirakel är inte ett nyfött barn (de föds hela tiden), de är något störande och förbryllande som vänder upp och ner på verkligheten för en stund.

Det enda jag håller mig riktigt skeptisk till är slutet. Det är konsekvent på gränsen till förutsägbarhet, men det var inte så jag ville att den här berätteslen skulle sluta!

Men jag är glad att jag läste den.