25.

"Där regnbågen slutar"
Cecelia Ahern
9/4

Chicklit. Och visserligen spännande (jag låg vaken sent på natten och läste), och de får varann och allt är gulligt, men herrejävlar vad hon drar ut på det, Ahern. I 400 sidor och 34 år. ÅR. Det är inte romantiskt, det är inte det. Det är bara uppenbart och tröttsamt och det kan säkert gå till så här på riktigt, men det är på inget vis idealet. Jag tror på att det är mer romantiskt att få ihop det i tjugoårsåldern och sedan leva ihop, med medgång och motgång och en relation, än att gå runt och vänta.

Jag tänker osökt på hur Gilbert förklarar just detta för Anne, när ett par i Avonlea gifter sig efter långt uppvaktande (som nog är 30 år, men Montgomery är effektiv nog att skildra det på 3 sidor...), samt på Kapten Jim, som läser "Kärlekens Irrvägar" bara för att få se hur långt en författarinna kan spinna ut en historia.

Låååååååångt.

Genren kräver ju kärlek med förhinder, men om man inte har kreativitet att sno ihop förhinder som räcker längre än 50 sidor borde man fundera över att byta genre, eller skriva Allersnoveller. Inte stapla förhinderna efter varandra, som ett jävla häcklopp.

Jag vill ha ett magpirrande Äntligen! inte ett trött Äntligen kunde författaren inte sätta fler käppar i hjulet....

För ljuv kärlek med förhinder gäller visst fortfarande: Ungdomsböcker. Och Jane Austen.

Vad Ahern dock ska ha kredd för: detta är en brevroman, eller ja, en chattloggsroman. Det är roligt att läsa, även om vissa tvåsidorns miljöbeskrivningar känns lite osannolika att någon skulle skrivit i ICQ....