36.

"Främlingen på Wildfell Hall"
Anne Brontë
19/5

Det mest seriösa jag läst på ett tag, men också det bästa. Yngsta systern Brontë, Anne, verkar sjukt underskattad, eftersom det här är hennes minst kända roman och den är fantastisk.

Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse, men Anne gör det inte för att skryta, det är bara hennes sätt att skriva, och det fungerar så bra.

Under all artonhundratalscharm (som är ljuvlig) finns en egentligen i princip feministisk historia om den unga kvinnan som tror att hon ska kunna rädda mannen, och normaliseringsprocessen där det är hon och inte han som ändras. Huvudpersonen Helen är fantastisk och man bara måste älska henne, och det är svårt att förstå att Huntingdon inte gör det, men jag tror fullständigt på historien och inte på de som fick Anne att betyga, i andra upplagans förord, att det verkligen finns sådana så onda som Huntingdon.

Kvinnorätten, ädelmodet, den alls icke överspända pliktkänslan, kärleken, artonhundratalet. Jag vill läsa Agnes Grey och Svindlande höjder också, nu, med en gång! Det här är alldeles precis sådan litteratur som jag vill läsa nu. Jag tycker så mycket om det. Jag kan inte skriva rättvist om det, men jävlar, jag tycker så mycket om det.