20.

"Enhet"
Ninni Holmquist
12/3 2007

Först tänkte jag bara att Ninni Holmquist skrivit en pendang till Kazuo Ishiguros "Never let me go". Det retade mig lite, för den är så pass ny och nog borde Holmquist kunnat hitta på något eget?

Likheten mellan berättelserna är mycket tydlig. Det handlar om mindre värda människor i en värld som inte är framtid, snarare alternativ tid, och om hur deras kroppar är levande biobanker för organdonation. Det handlar om ett samhälle som tagit sig makten att bestämma över vissa människors död, om det än omskrivs till antingen "slutdonation" eller "fullbordan".

Holmquist skriver bra och effektivt och lättläst, och jag läser tills det börjar skilja sig, och bli något eget. Där Ishiguro skriver om ovetande barn skriver Holmquist om medvetna vuxna, och hennes alternativa värld är svensk där Ishiguros är brittisk, och det är tillräckligt olikt för att vara värt sig, både att ha blivit skrivet och att läsas.

Och mot slutet är det olidligt spännande, dessutom, en sidvändare som hindrar mig från att gå till tvättstugan som jag borde.

Utan att avslöja för mycket av handlingen i "Enhet" så kan jag säga att den, i likhet med "Never let me go", handlar mycket om kärlek. Kanske för att kärleken ska vara det yttersta beviset på att dessa ickemänniskor, dessa vandrande organlager, är mänskliga?

Och så är det explicita sexskildringar i båda böckerna.

Det intressantaste i "Enhet" är annars hur den snurrar kring barn, driver med småbarnsföräldrar (tacksamt men roligt) och Det Viktigaste Uppdraget; föräldraskapet.

Men jag får en lust att påpeka för de styrande i Holmquists värld att herregud, vad tror ni världen behöver fler av, Linda Skugge eller Ninni Holmquist? Människor som konsumerar och föder barn eller människor som tänker och skriver?
(När jag tänker på det är Linda Skugge verkligen någon som skulle kunna argumentera för den här dystopin, eller något i närheten. Jag säger ju att Linda Skugge är läskig!)

Sammanfattningsvis: bra bok. Läsvärd. Välskriven. Kanske roligare om man inte jämför med "Never let me go", men å andra sidan var det en ganska rolig jämförelse. Den bästa boken jag läst sedan... äh, "After the wreck..." var ju bra. Glöm det. Men en bra bok, jag rekommenderar den, verkligen!