18.

"After the Wreck, I Picked Myself Up, Spread My Wings, and Flew Away"
Joyce Carol Oates
8/3 2007

Vad man gör en ledig torsdag när man har varit duktig och skrivit klart sin hemdugga redan kvällen före: tar en liten sovmorgon och ligger sedan kvar i sängen och läser. I några timmar.
Tills man har läst ut sin högkvalitativa ungdomsbok. Och man har inte ens dåligt samvete, för det finns inget annat man borde göra.

Själva boken, då?
Jag tycker om Oates ungdomsböcker, hon hejdar sig lite från att krångla till saker och berättar istället mer rakt på. Men fortfarande med hela språket och uttrycksfullheten, och utan att följa den konventionella dramaturgin rakt av, bara för att det är enklast. Mer den där organiska, oväntade känslan som man har vid riktiga skeenden, än en berättelsemall.

Boken är skriven i första person, som är Jenna, 15. Hon och hennes mamma är med i en bilolycka, mamman dör, Jenna blir svårt skadad, och anklagar sig själv för att ha orsakat olyckan.
Jag tycker mycket om beskrivningarna av tiden just efter olyckan, sjukhuset och förvirringen och några små medicinska termer och det är något jag sällan läser om i första person och det kändes väldigt intressant. (Min utbildning gör mig till en nörd, men jag blir lite exalterad av att läsa om saker som jag faktiskt kan något om från lekmannaperspektiv och inse att jag faktiskt lärt mig något... Det här var en mycket parentetisk parentes.)
Sedan, när Jenna blir nördig och konstig och överdoserar värktabletter och hänger med äldre killar och räddningen är motorcykelmannen Crow, så blir det en lite jobbigare bok, och ibland blir det långlånga meningar där allt tappar farten. Men jag antar att en del av jobbigheten ligger i att Jenna är 15 år, och trovärdig, och att det är hon som berättar. 15-åringar kan få det att krypa nervöst i kroppen på mig. (Samma sak när jag tänker på mig själv som 15.)

En sak som är bra är att titeln, som när man tittar på boken verkar lång, jobbig och långsökt, faktiskt är relevant och rimlig. Att ro iland en sån titel, det är banne mig respekt, och det säger nog allt man behöver veta om den här boken, egentligen.