68.

"Pojken i randig pyjamas"
John Boyne
6/9

Mer andra världskriget, nu med touch av Auschwitz. Den sämsta bok jag läst på mycket mycket länge. Det är inte språkets fel, ibland får Boyne till och med till en trevlig sagostämning, men åh gud, berättelsen.

Världens mest korkade nioåring fattar inte att koncentrationsläger pågår utanför hans trädgård, där han bor i sin pappa kommendantens villa i Auschwitz, som gossen envisas med att kalla Alltswisch. Han fattar inte att de där som går runt i randiga pyjamasar är fångar. Eller att de svälter. Eller att de är judar. Eller att man slår ihjäl dem.

Hade funkat med en femåring, kanske. Men man fattar sånt när man är nio. Jag lovar. Till och med jag, som har ganska vaga barndomsminnen, är helt övertygad om detta.
Och liksom, varför skulle aldrig ett par nazistiska föräldrar nämna NÅGOT om judar och sin världsbild till sina barn, nio och tretton år gamla. (Den trettonåriga storasystern vet inte ett skit. Heller.)

Så, som läsare är man lämnad åt två förståndshandikappade barn (det är den enda förklaring jag kommer på) som författaren dessutom envisas med att beskriva som klipska (det ÄR de inte!). Det är inte trovärdigt för fem öre och det blir frustrerande.

Av någon outgrundlig anledning (för att de tror att barn, både de som läser och de som är i böcker, är idioter?) har både DN och GP hummat om klassikerstatus och fantastisk bok. Det är lögn, jag lovar.

Slutet är också sjukt irriterande, och dess enda fördel är att huvudpersonen får det han förtjänar. Men det hjälps inte. Jag är mycket mycket irriterad på den här boken även i efterhand.