53.

"Mig äger ingen"
Åsa Linderborg
29/7

För mig hade den här boken vunnit jättemycket på att vara lite fiktiv istället. Om Linderborg hade tagit sina erfarenheter och bytt ut detaljer, maskerat lite, och inte varit så rapporterande.

Dels hade hon inte hängt ut sin pappa på det sätt som hon nu gör. Bara ett halvt decennium efter hans död. Och han är död, och han kan inte försvara sig.
Det görs för all del med kärlek. Det är vad som står i recensionerna jag läst, om vilket kärleksfullt porträtt Linderborg skriver. Det kan inte jag heller neka till. Det är kärleksfullt.
Men det är en massa saker som jag betvivlar att Leif hade velat att hela jävla kultursverige läste om honom. Och hon tycker så synd om sin pappa, Linderborg, och det är synd om honom som hon beskriver det, men att sitta och ömka en främmande människa på det sättet, som inte alls har valt att lämna ut sig själv, som bara råkat ha en dotter som ville lämna ut en...
Det där med utlämnandet stör mig mycket.

Men det andra som också varit bra med fiktion hade varit att Linderborg begränsat sig lite. Nu var det samvetsgrann rapport av alla detaljer och omständigheter hon mindes, känns det som. Som ett persongalleri av tjugofem släktingar som man inte kan hålla reda på , och beskrivningar av ALLA föremål i lägenheten, et cetera. Lite sållning hade inte varit fel.

Med detta sagt så: jo, det är ett kärleksfullt och välskrivet porträtt av en far och en arbetarman (i samma person). Trots mitt problem med faderns integritet, och bokens problem med redovisningsplikten, så är det Bra, med exakta formuleringar och bilder, och fångade känslor i bara några meningar, och stämningar likaså. Det är skickligt. Jag blir berörd.

Arbetarklassperspektivet som jag hört ganska mycket om när jag hört om den här boken var dock svagare än jag trodde. Det var mer som ett filter en som ett tema. Mer som att det ingår i Linderborgs perspektiv och kom med av bara farten än att hon skrev med flit.
Å andra sidan vann det säkert på sin subtilitet. Men det här med klass, jag är lite svältfödd på det. Jag hade kanske hoppats på lite mer. Mer som i Alakoskis "Svinalängorna", kanske.
Men det är inget argument mot boken, mer vad jag hade förväntat mig, och att det inte stämde.