2.

"Löwensköldska ringen & Charlotte Löwensköld "
Selma Lagerlöf
11/1 2007

Det här är kanske två böcker, men de var i samma pocket, så de får gå som en.

"Löwensköldska ringen" var Selma Lagerlöf enligt mina fördomar. Det vill säga en riktig spöksaga, lite långsam i början men fint liv, formuleringar som "har slagit sexor all, vilket är högsta kastet, stora kärlekar och Ödet som ett enkelt faktum. Jag tyckte om boken.

Men det var inget mot hur kär jag blev i "Charlotte Löwensköld".
Förra året var året då jag upptäckte Jane Austen, och jag tillbringade maj och juni med att läsa alla de stora romanerna. I sträck. Efter att ha 17-poängstenterat, på Popaganda, i länsbuss på väg mot Jönköping. Det var fantastiskt. Det var allt pirr som man någonsin försökt skapa i en romantisk komedi, men snyggt gjort, så att det inte kändes som att någon manipulerade känslor, utan bara som att pirr uppstod i hjärtat, sådär som när det sker På Riktigt.
Det var en viss känsla av tomhet när jag hade plöjt alla Austen (utom trista saker i stil med Lady Susan).
Men Charlotte Löwensköld är allt det där skickliga känsloskapandet, och så en härligt klämmig hjältinna, och en fin gammeldags miljö, och helt enkelt sträckläsningsmaterial. Det är förvecklingar, och intriger, och man vet inte riktigt vad man ska tro eller vart författaren är på väg, men det blir ju bra, och allt löser upp sig, och det känns inte krystat, alls.

Ehm, det jag ville säga var att jag tyckte väldigt mycket om boken. Ja, och så påminner Charlotte lite om Anne på Grönkulla, i att liva upp ett par gamlingar hon bor hos och i att vara allmänt odräglig men godhjärtad, sådär så att man aldrig vill sluta om henne.