Från en annan planet - Tamara Bach

15/9

Också omläsning. Också bra. Också en ungdomsbok som passar även äldre (men lite lite mer målgruppsbetonad än Elias, skulle jag säga).

Jag var lite tungläst där i september. Det behövdes lite omläsning av gamla dängor.

Dansar Elias? Nej! - Katarina Kieri

10/9

En omläsningsbok, kanske tredje gången? Den var fortfarande fantastiskt bra. En ungdomsbok som råkar handla om ungdomar men som man inte kan vara för gammal för.

Dyker upp på second hand lite då och då, köp den om ni ser den!

Julstädningen och döden - Margareta Strömstedt

22/8

Bra reselektyr, kapitel som inte förlorade något på att läsas ett här och ett där. Inte samma sug som "Natten då de hängde Ruth Ellis", men likväl jordad och tydlig. Jätteskillnad mot den där skotska boken, faktiskt. Att personerna lever. Jordelivet, små gester, allt som bottnar.

Det är något lite finlandssvenskt över Strömstedt. Och det menar jag verkligen som en komplimang!

Jag visste aldrig att du fanns - Maggie O'Farrell

9/8

Det bästa med den här boken är att den utspelar sig i Edinburgh, och att jag läste den innan jag åkte till Skottland.

Annars... personerna, jag trodde inte på dem. Handlingen är dramatisk, men livet är dramatiskt, så den hade gått att köpa, om den varit bättre gestaltad. Nu kändes det mest... tunt, ofärgat och sensationslystet.

Mnjä.

Tystnad.

Ni vet hur det blir. Man tappar bort sig, det blir så jobbigt att komma i kapp, man skjuter på det ännu mer.

Men idag, det är idag det händer. Jag ska börja med bokbloggen igen. Och dessutom försöka komma ikapp, så gott det går.

Så hej, om det är någon som läser här. Tappert! Nu blir det åka av.

Gåvor - Ursula K LeGuin

1/8

Mycket habil ungdomsfantasy, påminner lite om Cynthia Voigts Jackaroo-böcker (som kanske inte är fantasy per definition, men banne mig i känslan). Det här är också underhållningslitteratur, men skelettet lyser inte igenom, allt är bra hantverk, snyggt.

Sen är det lite väl många namn, och sen är det ingenting om man jämför med Trollkarlen från Övärlden, men det måste man ju inte göra.

Man kan bara stanna i sängen en morgon då man jobbar kväll och läsa, läsa.

Kärlek@första.träffen - Jane Moore

25/7

Jag ville ha en fånig och lättläst bok, och man ser ju på titeln att boken levde upp till kriterierna. Allt var bättre i början, när sedan "få varandra"-biten skulle inträffa på slutet blev det lite väl krystat.

Underhållningslitteratur, ja. Men man ser strukturerna och mallarna och pirrkonstruktionerna alldeles för tydligt för min smak. Men underhållen blev jag, förstås.

Sommarboken - Tove Jansson

20/7

Så alldeles underbar vemodig och exakt bok. Och om åldrandet och ensamheten och bängligheten och de är så älskvärda, Sophia och farmor, i allt som är kantigt kargt och kärleken.

Jag äger den här boken men läste en kopia från sjukhusbiblan. Men det är fint att jag kan läsa om den, igen igen, i Uppsala.
(Jag undrar om jag faktiskt redan läst den, när jag var för liten för att fatta riktigt? Vissa saker känns vagt bekant.)

Och om man skulle läsa om Mumin?

Och om man skulle läsa något mer fantastiskt finlandssvenskt? Tips utöver Solveig och Tove?

Karlstad Zoologiska - Hanna Hellquist

18/7

Bra bok, men lite väl lång. Berättarjaget beskriver alla djur familjen och hon haft, och sina föräldrar med tonvikt på sin pappa. Efter ett tag tappar jag räkningen på alla nymfparakiterna, och om det här är ett kapitel där pappans goda sidor (kärleken) eller sämre sidor (våldsamheten, alkoholöverkonsumtionen) beskrivs.

Allt är lättläst och flyhänt beskrivet, men det blir lite väl mycket, poängen hade framgått ändå.

Och så har jag lite samma problem som med Åsa Linderborgs fadersskildring; om detta är så verklighetsbaserat som det påstås, har man verkligen rätt att hänga ut någon som pappan hängs ut?

(Fast här lever pappan, och har chans att försvara sig, och verkar ta alltihop rätt bra, så ja, vad tusan. Är det okej för honom så är det väl okej för mig.)

Kommer aldrig att få veta om hon hör - Kerstin Norborg

6/7

Det här, mina vänner, är en fin bok som jag tycker att ni ska läsa.

Dessutom var det en perfekt bok att läsa i Åshuvud, hopkurad i fåtöljen mittemot släktfotografierna. Boken handlar om huvudpersonens sökande efter sina rötter, sin mamma som döende i cancer lämnade bort henne som bebis, sin pappa och sina syskon som blev kvar som en familj. Och så en fin berättelse om hur mamman och pappan träffades, inklusive sanatorium och lärarinneplats.

Kerstin Norborg var en av folkhögskolans kanon. Vi läste "Min faders hus" och pratade om gestaltning. Jag minns inte om jag läste hela boken eller om jag bara kom en bit i den, men jag minns att jag mer ville tycka om den än tyckte om den. Att den inte berörde mig.

"Kommer aldrig att få veta om hon hör" är varm på ett helt annat sätt. Det finns något i den, i allt det exakta och problematiserade och längtande, som handlar om människorna i den, som ger dem rundade kanter. Allt är gestaltat, formulerat, välavvägt, men det bultar människohjärtan i det, och då blir gestaltat, formulerat och välavvägt bara positiva saker i stället för en glatt yta.

Jag är glad att jag vågade ta den här boken, för jag stod och tvekade och tänkte "skrivarkursprosa" där på biblioteket, och det är det verkligen inte. Bara bra, mycket bra, och dessutom koncentrerat till inte ens 200 sidor. En bra kort bok, som sagt, det är respekt!

Fall out - Lynda Waterhouse

4/7

Det fanns ju engelsk ungdomslitteratur i Värnamos bibliotek också. Hurra!

Den här boken var i sig inget omistligt, men den funkade. En twist som man genomskådade långt i förväg, personer som var ganska klicheartade (argh för den jobbige men smarte lillebrodern i tioårsåldern: tröttsamt!), ett lyckligt slut. Men man kan ju behöva lätta upp luntorna (Moberg, Homeros, Hesse) med lite snabbläst tjack. Och som sådan: funktionell.

Drottningen vänder blad - Alan Bennett

28/6

Åh, vad man måste älska böcker som säger allt de vill säga på drygt hundra sidor. Utan att var knapphändiga. Och som vill och hinner säga något viktigt, dessutom!

En så söt liten berättelse om hur drottningen börjar läsa. Sedan är den lite väl läsromantisk, och håller Kulturen högre än himlen, vilket kan vara lite fånigt, men det är en så charmerande liten bok att man inte hakar upp sig på sånt.

Varmt rekommenderad!

Blir du ledsen om jag dör - Andreas Gustafsson

26/6

Som "Orissa", tänkte jag när jag lånade den här. Och jo, det är en rad per sida, och jo, det är nötta ord som används, och jo, det handlar om Kärlek och Längtan.

Men det är också allt. Eller så minns jag Ola Juléns bok i ett förskönat skimmer, från folkhögskoletiden där han var en av våra husgudar. Kanske var den inte så bra, den heller. Jag blir lite sugen på att läsa om och se.

Den här boken är just så klängig som titeln kan låta. Det är rätt tröttsamt. I början köper jag formatet, gillar formuleringarna, men allteftersom jag läser blir jag alltmer övertygad om:
Det här är en kryptifierad berättelse.

Skriv den här romanen istället. Med hela längtan och hela handlingen. Det är det man väntar på när man läser, och det känns som att det är vad du vill göra, Gustafsson. Inte försöka dölja allt det patetiska genom en rad per sida, det känns rätt fegt.

Och så blir det alldeles för mycket utan lite buffrande miljöbeskrivningar eller något emellan.

Kungens komediant - Agneta Pleijel

25/6

Agneta Pleijel och jag har det inte helt okomplicerat ihop. Jag tror att jag är ett litet uns för korkad/ickeintellektuell för att uppskatta henne riktigt efter förtjänst.

Dessemellan tycker jag hjärtligt mycket om det här, men jag är tyvärr inte så bra på att känna mig dum och som att jag inte riktigt fattar alltihop, och så tänker jag att det blir lite pretto och pratigt ibland.

Men förvånansvärt stor del av tiden gillar jag till och med pratet om Skådespeleriet. Huvudpersonen är en smula odräglig, men det är han ju, det är genomfört och snyggt.

Kungens komediant är fortsättningen på trilogin som börjar med Drottningens Chirurg. Båda är mer i min smak än Lord Nevermore, och Kungens komediant går upp i ledningen som min favoritPleijel. Och jag gillar den, och jag rekommenderar den, och jag vill verkligen läsa sista trilogidelen när den kommer. Så att det inte blir några missförstånd på den punkten.

Systrar av guld - Maureen Johnson

21/6

Rosa liten bok att snabbläsa. Superfånigt översatt titel (hur blir "The key to the golden firebird" till "Systrar av guld"?), i övrigt ganska habil ungdomsbok men där engagemanget och närheten till huvudpersonerna svajade lite. Trivsamt med amerikanska detaljer såsom baseballmatcher och prom. Stundtals psykologisk och prick på. Ojämn men som sagt: rosa.

Jag, du, vi - Böckerna om Nickan - Inger Skote

20/6

Nostalgiläsning från Smålandsstenars bibliotek, precis som "Att spela människa". Jag har till och med läst om den här samlingsvolymen innnan, och så tänker jag att jag behöver ju inte läsa hela, jag kan läsa de bästa bitarna, men sen slutar det med att jag läser hela ändå.

Den var bättre första gången. Men något har den, som gör den värd sig. Och Skotes böcker om Silvi är också bra grejer. Allmänt tips!

Absolut Per Nilsson - Per Nilsson

17/6

Jag hittade nya Per Nilsson på Värnamo bibliotek, och den var ett måstelån, förstås. Och jag kom hem och läste läste.

Men jag vet inte. Jag har läst alla böcker som personerna är hämtade från, men mest känner jag nog lite som med "The return of Hjärtans fröjd". Jag gillade mina minnen som de var, jag gillade personerna som de var. Det här... det känns inte hundraprocentigt att det tillför, liksom. Egentligen.

Kanske är jag bara för gammal, jag behöver inte ett annat sätt att vara ung. Kanske är det inte konstigt att jag tyckte bättre om böckerna när jag var närmare målgruppsåldern.

Men jag blev sugen på att läsa om böckerna om Jonatan, Solprinsen och Sjutton, för de minns jag sämst.

Och så är jag nyfiken på om det kommer komma helt nya personer i Per Nilssons nästa bok. Som jag kommer att kasta mig över, trots allt.

Stolthet och fördom - Jane Austen

11/6

Älskade Jane Austen. Det här var en omläsning eftersom jag såg halva tv-serien i Uppsala, och inte kunde lämna stackars Lizzie hängande i klorna på Mr Collins, så gör man bara inte.

Trots att jag läst, sett tv-serien, sett filmen och alltihop, så var det fortfarande både sträckläsningslustar och pirr.

Nästa gång ska jag försöka läsa på engelska. Just nu är jag i valet och kvalet på att göra en omläsning av alla Austen, eller om jag ska nöja mig så här. Det finns ju massor av böcker att läsa för första gången också...

Sista chansen - Marta Söderberg

10/6
(vilket var en regnvädersdag på landet, om ni undrar över läsmängden)

Jacky har, sin goda sociala bakgrund till trots, hamnat på LVU-hem. Jag retar mig lite på att hon inte har större problem och funderar över trovärdighet, men det finns ju helt klart ena poäng i att berätta även den historien.

Men det känns lite ytligt, det här. Och det är korta kapitel, snarare stycken, och jag tycker att det känns lite som att Söderberg arbetat ihop sina lösa scener till hela kapitel.

Jag googlar fram att detta är debutboken och att den är delvis självupplevd, och jag är inte förvånad. Om man är verkligt intresserad av ämnet "strulande tjej" och köper att det är rätt lättgenomskådad berättarteknik, så är det bara att köra, i alla fall. Och annars kan man vänta och se hur det blir med nästa, om det blir en nästa.

Att spela människa - Ursula K. Le Guin

10/ 6
En fin liten ungdomsroman som jag lånade om på Smålandsstenars bibliotek. (Hemortsbiblioteket, där de brukade kunna mina sex första siffror när jag glömt lånekortet. Bibliotekarierna blev fortfarande glada att se mig och småpratade glatt om mina göranden nuförtiden. Sen står man där och undrar om de verkligen inte har mer Austen? Och inte en enda engelsk ungdomsroman utom Harry Potter? Men ändå. Ens första bibliotek, som ens första kärlek.)

Men om boken, alltså. Som sagt, liten bok, bara sjuttio sidor, och illusterad av Inger Edelfeldt. Om vänskap, om att nå någon trots att man känt sig konstig och introvert hela livet.

Förra gången jag läste den här identifierade jag mig hårdare med huvudpersonen. Nu har jag mer "hjärtat, det blir bättre sedan!"-perspektiv. Men fortfarande säger det här boken mig saker, både om den jag varit och den jag är.

Jag vet inte riktigt hur lätt det är att få tag på den här boken, men om man ramlar över den så. Den engelska titeln är "Very far from anywhere else". Och snart lämnar jag tillbaka exemplaret jag läst till bibilioteket i Smålandsstenar...

Hon släpper dig aldrig - Kate Cann

30/5

Snabbläst ungdomsbok där jag kände igen mycket från Canns övriga böcker, men mest retade mig på det nya draget med lite "skräck". Ska man läsa något av Cann så är nog "Dyk i" och den serien det bästa. Vill man ha en bok att gömma sig själv i en kväll som denna så jo, varför inte?

För Lydia - GunBritt Sundström

19/5

Kär liten bok, hemskt kortfattad men på ett bra sätt.

"Den allvarsamma leken" är förstås bättre, vem trodde något annat, men man behöver inte jämföra. "För Lydia" är en fin vinkling, och den tillför saker till Söderberg, och om man pratar om något så bra som "Den allvarsamma leken" så är det faktiskt en prestation av guds nåde.

Den enda anledning jag kan tänka mig att inte läsa den här boken är att man inte läst "Den allvarsamma leken" än. Och då borde man göra det.

Nuet är nu - Tamara Bach

18/5

Första halvan av boken var jag besviken, jag hade väntat mig mer och det var rörigt med alla personerna. Sedan växte den, och växte mer, och jag tjuvläste under föreläsningen (igen) och så läste jag ut den i medicinska biblioteket (vem behöver tentaplugga) och sedan saknade jag den alldeles, och personerna och stämningen och de små tyska detaljerna. Jo, det är så här bra ungdomslitteratur är. Därmed inte sagt att Bachs två tidigare, "Från en annan planet" och "En tid för allting" inte är ännu bättre... Men läs allihop, vet jag.

(Och hjärta Bowie och hans döda mamma, alldeles fint och smärtsamt och på rätt gräns om sentimentalt, sånt måste man beundra.)

Exchange - Paul Magrs

15/5

Livet är för kort för att läsa dåliga böcker men till mitt försvar blev den sämre allteftersom. I början hade jag fortfarande hopp om att karaktärerna skulle börja leva lite, men nej. Och det var jäkligt torra ungdomar för att vara en ungdomsbok: de personer som författaren brydde sig om var 60 plussarna.

Och för många trådar i en tunn bok, instoppade för att fylla ut, och nej, läs inte den här, bespara er det.

Nåvälan, engelsk språkträning, i alla fall.

Leva i synd - Margaret Atwood

9/5

Fin liten bok mittemellan novellsamling och roman. Vissa textstycken tycker jag bättre om än de andra, men helhetsintrycket är gott.

Boken är full av konkreta detaljer och sinnlighet på det bästa sättet, och den berättar om hur alla dessa skenbart små händelser bygger människolivet. Slumpen som styr hur man träffar den man ska gifta sig med.

Mitt liv känns verkligare efter att jag har läst den här boken. Om inte det är ett bra betyg så vet jag inte.

Tusen gånger starkare - Christina Herrström

5/5

En ungdomsbok om strukturerna och könsrollerna, om hur tjejer lär sig att inte ta plats om det inte är i den manliga blicken och om hur jävla jobbigt det är när man ruckar normerna.

Om att man tappar sin röst, om att bli så arg så att man gråter, om att likväl kämpa.

Boken är lite ojämn, ibland blir den lite tjatig och repetetiv, och Saga som kommer från ingenstans och sätter igång den feministiska revolutionen är ett berättartekniskt instrument mer än en person.
Men det är så jävla fullt av "Just så!", alla dessa små förtryck som tillsammans bygger upp det stora, och hur det är så mycket enklare att foga sig i det stora förtrycket än att få höra att man är en gnällig bitterfitta som förmodligen har pms, och hur det på något sätt är ens eget ansvar som tjej att man inte tar tillräckligt mycket plats.

Arg blir man, arg och frustrerad och med putsade feministiska glasögon, och jag vill sätta boken i händerna på alla som inte orkar läsa "Bitterfittan" eller "Under det rosa täcket".

Men det är ett ganska deprimerande slut: inget (inget) händer på strukturnivå. Berättaren blir kanske sina tusen gånger starkare, men högstadieskolan är sig lik, och lågstadietjejerna lär sig fortfarande att sluta slå med det runda brännbollsracket.

Vad fan, liksom. Vi kan ju inte ha det så här. Min dotter ska inte behöva ha det så här. Det är bråttom, att förändra. Även om det är skitjobbigt.

Ge mig en människa - Anna Schulze

26/4

Jag har dröjt med att skriva om den här boken för den är så bra, och jag vill göra den rättvisa, men nu har det gått en vecka sen jag läste ut den och jag har snarare börjat glömma detaljer ur den.

Jag läste Schulzes debut Brist för två år sedan och sa att det var ovanligt bra svenska noveller, och den här boken lever upp till alla förväntningar jag hade.

Människorna lever. Det är små snygga iakttagelser, små vardagsdetaljer som säger massor utan att det verkar krystat. Boken handlar dels om hur en doktorand kommer för att forska i en relativt nyss avliden mans författarskap, och om hur han förhåller sig till författarens familj, en änka och tre döttrar, men också om de tre döttrarnas vuxenliv (i nutid). Det är så jäkla bra gjort med de två olika tiderna, och det tillför verkligen saker för båda berättelserna. Sedan är jag mest förtjust i den del som utspelar sig i nutid, och längtar lite efter den under kapitlen som kallas "Doktorandsommaren", men som sagt, det är synergi av de två tiderna.

Systerskapet är fantastiskt skildrat i den här boken, med alla sina sidor: hur viktig man är för varandra, hur irriterad man kan bli, lillasysterns stjälande av allt storasyster lämnar kvar (åh, som jag gjort det!), hur man alltid har sina gemensamma minnen.

En annan sak som kan låta lite krystat när man beskriver det men som är Bra! är konflikten mellan systern som blir sjuksköterska och systern som blir operasångerska. Pragmatiska nyttan versus konsten och det är ett spännande ämne när det sköts rätt.

Ett favoritcitat (och det jag älskar med läkaryrket):
"Det var väl bra, men det är ju deras jobb. Både Magnus [sambon, manusförfattare] och Laura [systern, operasångerskan] är ju utbildade till att göra det de faktiskt gör. Varför skulle det inte vara bra? Hanna utgår från att det är bra. Det bör vara bra. Om det inte skulle vara bra vore det alldeles förfärligt. Efter alla dessa år av dyrbar utbildning. Om det inte vore bra borde man få pengarna tillbaka. 'Var det bra? Vad tyckte du?'
Tänk om Hanna skulle fråga så. När hon tagit en sänka, när hon satt en kateter, när hon räknat knarkskåpet. Tänk om hon skulle vända sig till Vivianne och fråga: 'Vad tyckte du då? Var det bra?' "

Boken kostar 59 kr på Adlibris och jag är banne mig sugen. Jag tror att jag kommer vilja läsa om den. Och det finns en risk att någon i min familj kommer att få den i julklapp, om den släpps i pocket dessförinnan... Den är en av de böcker jag tyckt bäst om i år.

Grupp 8 och jag - Gunilla Thorgren

23/4

Jag har läst den här boken lite pö om pö i flera veckor, men det är verkligen inte för att den är dålig.

Det är så fascinerande att inse vad som hänt sedan sextiotalet. Femtio år, och det är en lång tid i människolivet men det är en så historiskt kort tid.

Så kort tid i från hemmafrun och en dagisplats för var tjugonde unge och sambeskattning och ingen lag mot våldtäkt inom äktenskapet.

Jag har tänkt massor under läsningen av den här boken, om vad feminismen är och har att uppnå och om hur nyvunna dess segrar är. Om hur mina föräldrar var unga under sextioåttavänstern och om hur de levde kvar i en helt annan värld än grupp åttas. Hur min värld likväl är mycket närmare grupp åttas.

Och nu, nu har jag inget klokt att säga. Men det är en bra och lättläst bok, lite pratig ibland men på det hela väldigt rak och intressant, och lagom balanserad mellan det självupplevda och en helhetsbild (som känns nyanserad, så här en bra tid efteråt.)

För mig som inte läser så mycket facklitteratur var det en mjukövergång.

Rekommenderas, mycket!

Screwed - Joanna Kenrick

20/4

Tvåtimmars läsning vid Fyrisån. Egentligen skulle jag ju läsa kurslitteratur, men det är långt till tentan och solen är varm och våren, man måste våren.

Boken är bra men lämnar mig med en känsla av förenkling och övertydlighet och att bli skriven på näsan. Jag påminner mig att jag är ett decennium äldre än den tänkta målgruppen, och så vitt jag vet har ett åldersadekvat sinne. Det vore väl konstigt om jag inte någon gång skulle märka av att jag läser "under min nivå".

Det kan vara så att det är dags för mig att ta mig på allvar, sluta behandla mig som en tonåring, utmana mitt läsande och skärpa till mig. Åtminstone litegrann. Så att jag kan njuta av sånt här en gång i månaden, i stället för att bli besviken på det när jag läser det för ofta.

En bra ungdomsbok, det är det. Marsha (fint namn!) knullar runt och tävlar i antalet erövringar med sin kompis Faith. I bästa "10 orsaker att hata dig"/"Cruel intentions"-anda slår de vad om att Marsha ska kunna få omkull en gosse som Faith väljer, och så uppstår det något mer än vadet. Klassiskt upplägg, men med ombytta könsroller.
Det trista är att Marsha och Faith bara knullar runt eftersom de är Olyckliga, och egentligen vill de båda ha Stadiga Förhållanden. Det är väl här mitt överanalyserande kommer in, för det är trovärdigt skildrat och rimligt och allt, men mitt genusperspektiv sitter där inne och skriker "mossigt! tjejer kan också knulla för att de vill och inte för att straffa sig själva/för att de haft en olycklig barndom".

Och jo, det kan de. Men jag borde väl bli glad åt att någon skriver en bok om sexuellt utåtagerande tjejer alls, och inte begära att den ska vara all genusmässig korrekthet på en gång?

Man bryr sig om personerna, det är fart i handlingen och det är sträckläsningskänsla. Gott så. En ungdomsbok är en ungdomsbok är en ungdomsbok.

In The Country of Last Things - Paul Auster

19/4

Bok till dystopibokklubben i torsdags. Tyvärr drabbades jag av läshybris och trodde att jag skulle läsa klart den på torsdagseftermiddagen. Nåja, på de sista fyrtio sidorna hände inget av dystopiskt intresse.

Jag tycker väldigt blandat om Paul Auster. Vissa böcker, till exempel Dårskaper i Brooklyn, tycker jag jättemycket om (såpass att jag gav den till min bror i julklapp, och jag ger bara bort böcker jag kan stå för), andra, såsom New York-trilogin, kommer jag inte igenom trots ihärdiga försök.

In the country of last things är närmare Brooklyn än New York. (Jag vet att Brooklyn ligger i New York, men ni förstår vad jag menar.) Den är koncis och jag läser utan att tvinga mig.

Mina invändingar mot boken är att Auster inte riktigt genomför sin dystopi. Han börjar med att beskriva allt elände som pågår i världen, som i boken består av Staden; inga nya saker produceras, det är ont om allt, även mat och kläder, det är fullkomligt laglöst, alla husdjur är uppätna och så vidare. I detta hårda klimat hittar huvudpersonen dock gång på gång människor att interagera med, människor som hon litar på och som är pålitliga. Det märks att det är relationerna som Auster tycker är intressanta, och den helvetiska Staden hamnar i bakgrunden. Det blir mer som en andravärldskriget-bok: elände och hunger, men inte lika bottenlöst och oemotsagt som Auster beskriver det i bokens början.

Jag vet inte vad jag hade tyckt om jag inte haft dystopiförväntningarna med mig, men som det är nu önskar jag att eländesspåret följts fullt ut eller tunnats av (särskilt i början). Antingen eller.

Ett annat spår som kommer in då och då i boken men som tappas bort lika ofta är att inte bara sakerna försvinner, utan även språket: man tappar ord, man glömmer hur det har varit, man glömmer orden för det. En intressant tanke som inte riktigt genomförs.

I övrigt är boken bra, välskriven et cetera, och med ett öppet slut som fungerar. Dock kommer jag inte att ge bort den i julklapp. Bra men inte fantastisk, det kan få bli min sammanfattning.

Vad jag ska läsa, och varför

Jag bläddrade igenom vad jag skrivit om de tio böcker jag läst sen jag återupptog det här bokbloggandet, och hör ni, vilken skit jag läser! Hur tänker jag? Jag tycker ju inte ens särskilt mycket om allt detta rosa och fluffiga i efterhand. Jag brukar skämtsamt kalla det "ungdomsbokstripp" och dylikt, men vete fanken om det inte är det jag sysslar med?

Men jag vill ju att det ska vara lätt och läsartillvänt och otjorvigt, och det är mycket svårare att hitta det om man letar ospecifikt i vuxenböckerna... kan jag ju försöka skylla på. Och jag reagerar med "nä fy fan" när min bokpratsrunda börjar prata om att läsa Conrad eller Joyce.

Men ändå. Jag borde nog tänka över mitt läsande lite grann. Och så borde jag läsa ut Schulze och Auster som jag faktiskt håller på med. Det kommer att se snyggare ut, om inte annat....

Tips på raka men klyftiga böcker av sansat omfång (typ max 300 sidor) mottages tacksamt!

Sista sommaren (med dig) - Ann Brashares

12/4

Systrar i jeans-författaren skriver vuxenbok. När jag försöker minnas vad det var jag gillade med Systrar-böckerna som fattas i den här så minns jag iofs inte ens personerna i de där böckerna (och jag har läst alla fyra), men de efterlämnade i alla fall en behagligare eftersmak.

Det här är en sedvanlig kärlekshistoria med komplikationer, och det som skiljer den från andra berättelser är mer komplikationerna än kärleken, och det är komplikationerna som jag tycker har trovärdighetsproblem. Kärleken funkar, men eftersom den inte får göra det från sidan trettio om det ska bli någon roman måste det komma ett aber. Och det abret (abert?) har stråk av något som skulle vara en helt annan bok, en mindre chicklittig, men det är inget vidare genomfört.

Dessutom: den kvinnliga huvudpersonen är Vacker (se trött suck för Ladies) och God, och kulissformad. Den manliga huvudpersonen, som utgör 1/3 av boken jfr med hennes 2/3, är ungefär hundra gånger mer levande.

Inte dåligt, inte bra. Miljön, en sommarö utanför USA:s östkust, är i alla fall intressant, och det finns en mysig stämning i boken. Men den är inget jag rekommenderar.

Ladies - Mara Lee

10/4
Jahapp, kära vänner, en vuxenbok. Som inte är chicklitt. Som är litterär. Som fått milda ord på DN:s kultursida.

Däremot är den inte så aktuell som jag trodde, den kom ut hösten 07. Jag som kände mig i takt med min samtid. Det var jag inte.

Den här boken har jag läst till och från i... en månad? Två månader? Det är en arbetsseger att ha läst ut den, och det är jag nöjd med.

Annars vet jag inte. Alla är så förtvivlat jävla vackra i den här boken. Alla är osympatiska. Jag lägger med tvång mina sympatier på den person som presenteras först (Lea), men hon är ju också ett as. Ju längre jag kommer i boken, desto mer börjar jag blanda ihop personerna. De är ju alla så vackra och egocentriska och olyckliga och gud vet allt.

Jag tycker att boken är för lång. 400 sidor behövde den verkligen inte för att göra sin poäng, och inte för handlingen heller, eftersom handlingen var helt sekundär poängen.
Dessutom är de första 250 sidorna fulla med referenser till den Hemska Händelse som ligger bakom hälften av alla antipatier i boken. Efter ungefär 50 sidor reagerar jag med mer irritation än nyfikenhet. Det är ett uselt grepp, ett billigt och frustrerande grepp, och det funkar ju inte ens: jag upplever ingen spänning.

Slutet är jag inte heller nöjd med, för mig känns det inte alls logiskt och det känns som att det inte innehåller den där moralkakan som Lee hållit på att smygbaka under hela boken. Nåja, hade det gjort det hade boken inte fått några fina recensioner, så det var nog smart av henne.

Och så slutligen: Leas orgasm av Kleinblått, som därefter kommer att följa henne och uppträda i synfältets ytterkant varje orgasm därefter.

Jag hatar Kleinblått. Inte färgen i sig, men allt den står för. Och namnet. Och att den är patenterad. Herregud.
En gång efter folkhögskolan utbytte jag dikter med en kille som använde Kleinblått i sin dikt. I övrigt handlade den om tåg och rörelse. Mina dikter handlade om vikar, näckrosor, rådjur och skuldror. Man kan ju gissa vem av oss som hade det största kulturella kapitalet.

Och jag förstår precis varför jag kastar mig över böcker i andra klara, starka färger.

Audrey - Robin Benway

7/4

Jag lade ifrån mig "Sex veckor" på tåget och tog upp nästa nutida flickbok i glada färger. Den här var snäppet bättre, skulle jag säga, och då tyckte jag ju ändå om "Sex veckor".

Den här boken är skriven i första person och handlar om Audrey, som dumpar sin pojkvän, den egotrippade wannaberockstjärnan. Allt är bra med det, utom att pojkvännen inspirerad av uppbrottet äntligen får till en bra låt. En topplistelåt. En låt som inte bara gör hans band världskänt, utan även Audrey. Audrey som helst vill vara i fred och dejta den alldeles normala killen på sitt extrajobb, som är intresserad av henne i stället för sin framtida världsstjärnestatus.

Audrey är en härlig berättare. Hon är rolig, på riktigt. Och spännande är det också. Och pirr.

Dessutom är boken alldeles full av skojiga populärkulturella referenser. Den citerar Belle & Sebastian. Man måste älska det, faktiskt.

Sex veckor - Kate Cann

6/4

Den här boken gjorde mig sen med packningen, eftersom jag bara skulle läsa lite till, och så bara lite till... Det slutade med att jag läste ut boken på tåget trots allt.

Kate Cann vet vad hon gör. Det är driv i boken. Jag engagerade mig i huvudpersonen Chloe. Jag köpte hennes beteenden. Till och med den "djupare" delen av historien.

Märkligt var dock att Killen (ja, det finns bara en Kille i en sån här bok, vet ni väl) på baksidan kallades Ben. Jag väntade halva boken på att Ben skulle dyka upp. Det finns ingen Ben i hela boken. Pinsamt misstag.

Jag ville ha tonårsrelationer och slukarläsning, jag fick det.

Stargirl - Jerry Spinelli

6/4

Det här var en mycket bättre bok, även om jag kan se vad Spinelli vill åstadkomma och att det inte riktigt räcker hela vägen. Dock räcker det långt nog för att fungera.

Det kommer en ny tjej till high school. Hon heter Stargirl, och nej, det är inget smeknamn. Hon är extremt udda, med hellånga klänningar, ukulelekonserter i matsalen och en medhavd tusensköna till alla skolbänkar. I en miljö som high school kan man ju gissa hur lyckat det är.

Huvudpersonen Leo, som berättar historien i första person, blir dock kär i stjärnflickan, och sedan handlar resten av boken om hur han slits mellan sin kärlek och sin önskan efter att höra till och ha en alldeles vanlig flickvän. En Susan i stället för en Stargirl.

Man förstår det verkligen. Å ena sidan framstår high school-ungdomarna i allmänhet som nojiga konformister, men å andra sidan är Stargirl bara... för mycket.

Mitt problem med den här boken är att författaren inte kan erkänna det. Han låter Leo ha sådana känslor (och det blir intressant!) men han hävdar med en dåres envishet att det är inskränkt och futtigt av Leo.

Jag förstår det nonkonformistiska budskapet, men dock: även frihetskämpande unika stjärnflickor kan vara jävligt jobbiga. Det finns något förståeligt i den uteslutningsmekanism som går i gång i en grupp. Att bara vilja förneka den är att göra problemet enklare än vad det är.

Det finns en fortsättning på den här som heter "Love, Stargirl" och är skriven ur Stargirls perspektiv. Det känns onödigt, den här boken har ett slut som är bra som det är. (Det här med slut, alltså... Är det inte det ena så är det det andra.)



(Jag måste ta mig för att läsa ut en av de där vuxenböckerna jag håller på med innan det här blir pinsamt, förresten.)

Mitt hopplöst normala liv - Joanna Nadin

2/4

Den var rosa och den gick fort att läsa och jag hade en solstund på bryggan och en papperspåse med chokladdoppade cashewnötter. Det är allt jag har att säga till mitt försvar.

Alltså: böcker där huvudpersonen är korkad. Jag gillar inte sånt. Det ska förstås bli humor med någon som inte förstår att den där killen som vill öva att kyssas egentligen är kär i henne och att hon som kräks hela tiden och börjar bli tjock är gravid, men jag blir bara trött.

Lite som en tjejig Adrian Mole, och i tjejig ligger då även "ytlig". Och dessutom fegar författaren ut med ett helt onödigt öppet slut, där hon inte slutför något av det hon byggt upp. Sånt gillar jag inte heller.

Men rosa är den.

I taket lyser stjärnorna - Johanna Thydell

31/3

Jag såg filmen för någon vecka sedan, och sen kom det en omläsningslust. Förutom att boken alltid är bättre än filmen är boken också lite mjukare, och så tycker jag om morfadern som klippts bort i filmen.

Bästa citatet:
"Om ens mamma är död, är man fortfarande en dotter då?"

(Svaret står inte i boken men det är Ja.)

Om Agnes Grey

Som jag förgäves letade efter förrförra sommaren, hittade i Riga och tyckte mycket om.

Nu kommer den ut på svenska! Jag känner mig ohyggligt före min tid. Varken DN(i dagens papperstidning) eller SvD tycker lika mycket om den som jag gjorde, men det ser jag som deras förlust. Fin liten bok. Och även så här i efterhand håller jag både den och "Främlingen på Wildfell hall" högre än de där svindlande höjderna.

Man får se om jag tar mig för att läsa den på svenska, så småningom. Än så länge är det inget omläsningssug på den, men det kommer komma. Och då kan jag välja språk, det blir fint.

Baby Jane - Sofi Oksanen

24/3

Det här blev, förvånande nog, en "äh, så mycket är inte klockan jag läser ut den innan jag somnar"-bok. Förvånande eftersom jag pausat i den i någon vecka, och tog upp den igen mest för att mitt förråd av fånig anglosaxisk ungdomslitteratur var uttömt på alla godbitarna.

Inte så att det inte är en bra bok, men jag hade liksom tappat orken med den lite. Mitt psykiatrijag suckade över "hennes depression var så Annorlunda" och "hennes panikångest var inte heller en Vanlig Panikångest". Det kändes som det där romantiserandet av psykisk sjukdom, och det är ju jävligt tröttsamt. Alla är ju deprimerade med Piki är det så särskilt. Och jag suckade och ville bara skaka fram en KBT-terapeut och lite serotoninåterupptagshämmare och fixa skiten.

Psykiatrin är en stor del av den här boken. Huvudpersonen har en depression (som i alla fall är en vanlig depression utan större åthävor), och Piki, hennes älskade, har då en depression och en riktigt grav panikångest (som dock är ett läroboksexempel och inget fruktansvärt särskilt). Alla i omgivningen har också depressioner, panikångest, alkoholproblem, pillermissbruk.

Nåja, när jag nu har gnällt ur mig detta: annars tyckte jag om boken. Levande personer. Effektivt berättad. Snygga detaljer. Autentisk känsla. Lödigt språk. (Jag skrev bra språk först, men när får man egentligen använda adjektiv som lödigt? Det gäller att ta chansen.)

Slutet blev lite kryptifierat i all sin korthet, det hade inte behövt vara så öppet, tycker jag, men jag är ju å andra sidan inget fan av öppna slut.

Jag känner ingen brinnande lust att läsa mer Sofi Oksanen, men inte heller att jag kommer undvika henne.

För mig vinner boken alltså på hur den är konkret, snygg och effektiv och på att den verkligen vill berätta en historia, men förlorar på psykiatrijaddat och på att den blir lite kryptisk ibland. Som helhet hamnar den dock på plussidan, med god marginal.

Och sedan kom hösten - Jodi Lynn Anderson

23/3

Ja alltså, det här var ju inte en särskilt bra bok. Det är en uppföljare till "Persikosommar", som är en trevlig tonårschicklitt om vänskap mellan de tre tonårstjejerna Birdie, Murphy och Leeda. Här är det påhängda lite sökta fortsättningar till en berättelse som var bra som den var.

Dåligt driv mestadels, karaktärer som jag lyckats glömma på ett år och som inte väcktes till liv igen och mnjä. Här och där fanns det intressanta trådar, och bokens miljö (amerikanska södern) är en bonus. Men den hade varken de smaker eller lukter som den hade i första boken. Allt var lite platt och jäkligt osinnligt.

"Persikosommar": ja, om man är ute efter tonårstrivsel och lite romans.
"Och sedan kom hösten": nä, jag har svårt att tänka mig varför man ska läsa den.

Sparrow Delaneys hemliga liv - Suzanne Harper

19 mars

Hej på er, nu blir det bokblogg igen! Jag råkade läsa lite här på den gamla boklistan, och blev sugen. Dessutom är min pappersbokdagbok strax på upphällningen.

Ny och mer lättsökt taktik är att skriva boktitel och författare som titel på inlägget.

Kvällens läsning var alltså "Sparrow Delaneys hemliga liv". Tre timmar i soffan, och så var den boken ur världen, och tre ganska behagliga timmar.

Boken utspelar sig i en spiritiststad i USA, och handlar om Sparrow som inte vill kännas vid sina spiritistiska gåvor utan bara leva ett vanligt liv. Tillsätt ett snyggt spöke, och ni kan gissa vad som händer.

Oförutsägbarhet är inte den här bokens starka kort. Däremot är den ganska rolig, innehåller amerikansk high-school och en klassisk stor och rörig familj med lite Weaslykänsla.

Ganska behagligt, är nog mitt slutgiltiga omdöme.