Stargirl - Jerry Spinelli

6/4

Det här var en mycket bättre bok, även om jag kan se vad Spinelli vill åstadkomma och att det inte riktigt räcker hela vägen. Dock räcker det långt nog för att fungera.

Det kommer en ny tjej till high school. Hon heter Stargirl, och nej, det är inget smeknamn. Hon är extremt udda, med hellånga klänningar, ukulelekonserter i matsalen och en medhavd tusensköna till alla skolbänkar. I en miljö som high school kan man ju gissa hur lyckat det är.

Huvudpersonen Leo, som berättar historien i första person, blir dock kär i stjärnflickan, och sedan handlar resten av boken om hur han slits mellan sin kärlek och sin önskan efter att höra till och ha en alldeles vanlig flickvän. En Susan i stället för en Stargirl.

Man förstår det verkligen. Å ena sidan framstår high school-ungdomarna i allmänhet som nojiga konformister, men å andra sidan är Stargirl bara... för mycket.

Mitt problem med den här boken är att författaren inte kan erkänna det. Han låter Leo ha sådana känslor (och det blir intressant!) men han hävdar med en dåres envishet att det är inskränkt och futtigt av Leo.

Jag förstår det nonkonformistiska budskapet, men dock: även frihetskämpande unika stjärnflickor kan vara jävligt jobbiga. Det finns något förståeligt i den uteslutningsmekanism som går i gång i en grupp. Att bara vilja förneka den är att göra problemet enklare än vad det är.

Det finns en fortsättning på den här som heter "Love, Stargirl" och är skriven ur Stargirls perspektiv. Det känns onödigt, den här boken har ett slut som är bra som det är. (Det här med slut, alltså... Är det inte det ena så är det det andra.)



(Jag måste ta mig för att läsa ut en av de där vuxenböckerna jag håller på med innan det här blir pinsamt, förresten.)