Ladies - Mara Lee

10/4
Jahapp, kära vänner, en vuxenbok. Som inte är chicklitt. Som är litterär. Som fått milda ord på DN:s kultursida.

Däremot är den inte så aktuell som jag trodde, den kom ut hösten 07. Jag som kände mig i takt med min samtid. Det var jag inte.

Den här boken har jag läst till och från i... en månad? Två månader? Det är en arbetsseger att ha läst ut den, och det är jag nöjd med.

Annars vet jag inte. Alla är så förtvivlat jävla vackra i den här boken. Alla är osympatiska. Jag lägger med tvång mina sympatier på den person som presenteras först (Lea), men hon är ju också ett as. Ju längre jag kommer i boken, desto mer börjar jag blanda ihop personerna. De är ju alla så vackra och egocentriska och olyckliga och gud vet allt.

Jag tycker att boken är för lång. 400 sidor behövde den verkligen inte för att göra sin poäng, och inte för handlingen heller, eftersom handlingen var helt sekundär poängen.
Dessutom är de första 250 sidorna fulla med referenser till den Hemska Händelse som ligger bakom hälften av alla antipatier i boken. Efter ungefär 50 sidor reagerar jag med mer irritation än nyfikenhet. Det är ett uselt grepp, ett billigt och frustrerande grepp, och det funkar ju inte ens: jag upplever ingen spänning.

Slutet är jag inte heller nöjd med, för mig känns det inte alls logiskt och det känns som att det inte innehåller den där moralkakan som Lee hållit på att smygbaka under hela boken. Nåja, hade det gjort det hade boken inte fått några fina recensioner, så det var nog smart av henne.

Och så slutligen: Leas orgasm av Kleinblått, som därefter kommer att följa henne och uppträda i synfältets ytterkant varje orgasm därefter.

Jag hatar Kleinblått. Inte färgen i sig, men allt den står för. Och namnet. Och att den är patenterad. Herregud.
En gång efter folkhögskolan utbytte jag dikter med en kille som använde Kleinblått i sin dikt. I övrigt handlade den om tåg och rörelse. Mina dikter handlade om vikar, näckrosor, rådjur och skuldror. Man kan ju gissa vem av oss som hade det största kulturella kapitalet.

Och jag förstår precis varför jag kastar mig över böcker i andra klara, starka färger.