Baby Jane - Sofi Oksanen

24/3

Det här blev, förvånande nog, en "äh, så mycket är inte klockan jag läser ut den innan jag somnar"-bok. Förvånande eftersom jag pausat i den i någon vecka, och tog upp den igen mest för att mitt förråd av fånig anglosaxisk ungdomslitteratur var uttömt på alla godbitarna.

Inte så att det inte är en bra bok, men jag hade liksom tappat orken med den lite. Mitt psykiatrijag suckade över "hennes depression var så Annorlunda" och "hennes panikångest var inte heller en Vanlig Panikångest". Det kändes som det där romantiserandet av psykisk sjukdom, och det är ju jävligt tröttsamt. Alla är ju deprimerade med Piki är det så särskilt. Och jag suckade och ville bara skaka fram en KBT-terapeut och lite serotoninåterupptagshämmare och fixa skiten.

Psykiatrin är en stor del av den här boken. Huvudpersonen har en depression (som i alla fall är en vanlig depression utan större åthävor), och Piki, hennes älskade, har då en depression och en riktigt grav panikångest (som dock är ett läroboksexempel och inget fruktansvärt särskilt). Alla i omgivningen har också depressioner, panikångest, alkoholproblem, pillermissbruk.

Nåja, när jag nu har gnällt ur mig detta: annars tyckte jag om boken. Levande personer. Effektivt berättad. Snygga detaljer. Autentisk känsla. Lödigt språk. (Jag skrev bra språk först, men när får man egentligen använda adjektiv som lödigt? Det gäller att ta chansen.)

Slutet blev lite kryptifierat i all sin korthet, det hade inte behövt vara så öppet, tycker jag, men jag är ju å andra sidan inget fan av öppna slut.

Jag känner ingen brinnande lust att läsa mer Sofi Oksanen, men inte heller att jag kommer undvika henne.

För mig vinner boken alltså på hur den är konkret, snygg och effektiv och på att den verkligen vill berätta en historia, men förlorar på psykiatrijaddat och på att den blir lite kryptisk ibland. Som helhet hamnar den dock på plussidan, med god marginal.