Kommer aldrig att få veta om hon hör - Kerstin Norborg

6/7

Det här, mina vänner, är en fin bok som jag tycker att ni ska läsa.

Dessutom var det en perfekt bok att läsa i Åshuvud, hopkurad i fåtöljen mittemot släktfotografierna. Boken handlar om huvudpersonens sökande efter sina rötter, sin mamma som döende i cancer lämnade bort henne som bebis, sin pappa och sina syskon som blev kvar som en familj. Och så en fin berättelse om hur mamman och pappan träffades, inklusive sanatorium och lärarinneplats.

Kerstin Norborg var en av folkhögskolans kanon. Vi läste "Min faders hus" och pratade om gestaltning. Jag minns inte om jag läste hela boken eller om jag bara kom en bit i den, men jag minns att jag mer ville tycka om den än tyckte om den. Att den inte berörde mig.

"Kommer aldrig att få veta om hon hör" är varm på ett helt annat sätt. Det finns något i den, i allt det exakta och problematiserade och längtande, som handlar om människorna i den, som ger dem rundade kanter. Allt är gestaltat, formulerat, välavvägt, men det bultar människohjärtan i det, och då blir gestaltat, formulerat och välavvägt bara positiva saker i stället för en glatt yta.

Jag är glad att jag vågade ta den här boken, för jag stod och tvekade och tänkte "skrivarkursprosa" där på biblioteket, och det är det verkligen inte. Bara bra, mycket bra, och dessutom koncentrerat till inte ens 200 sidor. En bra kort bok, som sagt, det är respekt!