23/4
Jag har läst den här boken lite pö om pö i flera veckor, men det är verkligen inte för att den är dålig.
Det är så fascinerande att inse vad som hänt sedan sextiotalet. Femtio år, och det är en lång tid i människolivet men det är en så historiskt kort tid.
Så kort tid i från hemmafrun och en dagisplats för var tjugonde unge och sambeskattning och ingen lag mot våldtäkt inom äktenskapet.
Jag har tänkt massor under läsningen av den här boken, om vad feminismen är och har att uppnå och om hur nyvunna dess segrar är. Om hur mina föräldrar var unga under sextioåttavänstern och om hur de levde kvar i en helt annan värld än grupp åttas. Hur min värld likväl är mycket närmare grupp åttas.
Och nu, nu har jag inget klokt att säga. Men det är en bra och lättläst bok, lite pratig ibland men på det hela väldigt rak och intressant, och lagom balanserad mellan det självupplevda och en helhetsbild (som känns nyanserad, så här en bra tid efteråt.)
För mig som inte läser så mycket facklitteratur var det en mjukövergång.
Rekommenderas, mycket!
måndag 27 april 2009
måndag 20 april 2009
Screwed - Joanna Kenrick
20/4
Tvåtimmars läsning vid Fyrisån. Egentligen skulle jag ju läsa kurslitteratur, men det är långt till tentan och solen är varm och våren, man måste våren.
Boken är bra men lämnar mig med en känsla av förenkling och övertydlighet och att bli skriven på näsan. Jag påminner mig att jag är ett decennium äldre än den tänkta målgruppen, och så vitt jag vet har ett åldersadekvat sinne. Det vore väl konstigt om jag inte någon gång skulle märka av att jag läser "under min nivå".
Det kan vara så att det är dags för mig att ta mig på allvar, sluta behandla mig som en tonåring, utmana mitt läsande och skärpa till mig. Åtminstone litegrann. Så att jag kan njuta av sånt här en gång i månaden, i stället för att bli besviken på det när jag läser det för ofta.
En bra ungdomsbok, det är det. Marsha (fint namn!) knullar runt och tävlar i antalet erövringar med sin kompis Faith. I bästa "10 orsaker att hata dig"/"Cruel intentions"-anda slår de vad om att Marsha ska kunna få omkull en gosse som Faith väljer, och så uppstår det något mer än vadet. Klassiskt upplägg, men med ombytta könsroller.
Det trista är att Marsha och Faith bara knullar runt eftersom de är Olyckliga, och egentligen vill de båda ha Stadiga Förhållanden. Det är väl här mitt överanalyserande kommer in, för det är trovärdigt skildrat och rimligt och allt, men mitt genusperspektiv sitter där inne och skriker "mossigt! tjejer kan också knulla för att de vill och inte för att straffa sig själva/för att de haft en olycklig barndom".
Och jo, det kan de. Men jag borde väl bli glad åt att någon skriver en bok om sexuellt utåtagerande tjejer alls, och inte begära att den ska vara all genusmässig korrekthet på en gång?
Man bryr sig om personerna, det är fart i handlingen och det är sträckläsningskänsla. Gott så. En ungdomsbok är en ungdomsbok är en ungdomsbok.
Tvåtimmars läsning vid Fyrisån. Egentligen skulle jag ju läsa kurslitteratur, men det är långt till tentan och solen är varm och våren, man måste våren.
Boken är bra men lämnar mig med en känsla av förenkling och övertydlighet och att bli skriven på näsan. Jag påminner mig att jag är ett decennium äldre än den tänkta målgruppen, och så vitt jag vet har ett åldersadekvat sinne. Det vore väl konstigt om jag inte någon gång skulle märka av att jag läser "under min nivå".
Det kan vara så att det är dags för mig att ta mig på allvar, sluta behandla mig som en tonåring, utmana mitt läsande och skärpa till mig. Åtminstone litegrann. Så att jag kan njuta av sånt här en gång i månaden, i stället för att bli besviken på det när jag läser det för ofta.
En bra ungdomsbok, det är det. Marsha (fint namn!) knullar runt och tävlar i antalet erövringar med sin kompis Faith. I bästa "10 orsaker att hata dig"/"Cruel intentions"-anda slår de vad om att Marsha ska kunna få omkull en gosse som Faith väljer, och så uppstår det något mer än vadet. Klassiskt upplägg, men med ombytta könsroller.
Det trista är att Marsha och Faith bara knullar runt eftersom de är Olyckliga, och egentligen vill de båda ha Stadiga Förhållanden. Det är väl här mitt överanalyserande kommer in, för det är trovärdigt skildrat och rimligt och allt, men mitt genusperspektiv sitter där inne och skriker "mossigt! tjejer kan också knulla för att de vill och inte för att straffa sig själva/för att de haft en olycklig barndom".
Och jo, det kan de. Men jag borde väl bli glad åt att någon skriver en bok om sexuellt utåtagerande tjejer alls, och inte begära att den ska vara all genusmässig korrekthet på en gång?
Man bryr sig om personerna, det är fart i handlingen och det är sträckläsningskänsla. Gott så. En ungdomsbok är en ungdomsbok är en ungdomsbok.
söndag 19 april 2009
In The Country of Last Things - Paul Auster
19/4
Bok till dystopibokklubben i torsdags. Tyvärr drabbades jag av läshybris och trodde att jag skulle läsa klart den på torsdagseftermiddagen. Nåja, på de sista fyrtio sidorna hände inget av dystopiskt intresse.
Jag tycker väldigt blandat om Paul Auster. Vissa böcker, till exempel Dårskaper i Brooklyn, tycker jag jättemycket om (såpass att jag gav den till min bror i julklapp, och jag ger bara bort böcker jag kan stå för), andra, såsom New York-trilogin, kommer jag inte igenom trots ihärdiga försök.
In the country of last things är närmare Brooklyn än New York. (Jag vet att Brooklyn ligger i New York, men ni förstår vad jag menar.) Den är koncis och jag läser utan att tvinga mig.
Mina invändingar mot boken är att Auster inte riktigt genomför sin dystopi. Han börjar med att beskriva allt elände som pågår i världen, som i boken består av Staden; inga nya saker produceras, det är ont om allt, även mat och kläder, det är fullkomligt laglöst, alla husdjur är uppätna och så vidare. I detta hårda klimat hittar huvudpersonen dock gång på gång människor att interagera med, människor som hon litar på och som är pålitliga. Det märks att det är relationerna som Auster tycker är intressanta, och den helvetiska Staden hamnar i bakgrunden. Det blir mer som en andravärldskriget-bok: elände och hunger, men inte lika bottenlöst och oemotsagt som Auster beskriver det i bokens början.
Jag vet inte vad jag hade tyckt om jag inte haft dystopiförväntningarna med mig, men som det är nu önskar jag att eländesspåret följts fullt ut eller tunnats av (särskilt i början). Antingen eller.
Ett annat spår som kommer in då och då i boken men som tappas bort lika ofta är att inte bara sakerna försvinner, utan även språket: man tappar ord, man glömmer hur det har varit, man glömmer orden för det. En intressant tanke som inte riktigt genomförs.
I övrigt är boken bra, välskriven et cetera, och med ett öppet slut som fungerar. Dock kommer jag inte att ge bort den i julklapp. Bra men inte fantastisk, det kan få bli min sammanfattning.
Bok till dystopibokklubben i torsdags. Tyvärr drabbades jag av läshybris och trodde att jag skulle läsa klart den på torsdagseftermiddagen. Nåja, på de sista fyrtio sidorna hände inget av dystopiskt intresse.
Jag tycker väldigt blandat om Paul Auster. Vissa böcker, till exempel Dårskaper i Brooklyn, tycker jag jättemycket om (såpass att jag gav den till min bror i julklapp, och jag ger bara bort böcker jag kan stå för), andra, såsom New York-trilogin, kommer jag inte igenom trots ihärdiga försök.
In the country of last things är närmare Brooklyn än New York. (Jag vet att Brooklyn ligger i New York, men ni förstår vad jag menar.) Den är koncis och jag läser utan att tvinga mig.
Mina invändingar mot boken är att Auster inte riktigt genomför sin dystopi. Han börjar med att beskriva allt elände som pågår i världen, som i boken består av Staden; inga nya saker produceras, det är ont om allt, även mat och kläder, det är fullkomligt laglöst, alla husdjur är uppätna och så vidare. I detta hårda klimat hittar huvudpersonen dock gång på gång människor att interagera med, människor som hon litar på och som är pålitliga. Det märks att det är relationerna som Auster tycker är intressanta, och den helvetiska Staden hamnar i bakgrunden. Det blir mer som en andravärldskriget-bok: elände och hunger, men inte lika bottenlöst och oemotsagt som Auster beskriver det i bokens början.
Jag vet inte vad jag hade tyckt om jag inte haft dystopiförväntningarna med mig, men som det är nu önskar jag att eländesspåret följts fullt ut eller tunnats av (särskilt i början). Antingen eller.
Ett annat spår som kommer in då och då i boken men som tappas bort lika ofta är att inte bara sakerna försvinner, utan även språket: man tappar ord, man glömmer hur det har varit, man glömmer orden för det. En intressant tanke som inte riktigt genomförs.
I övrigt är boken bra, välskriven et cetera, och med ett öppet slut som fungerar. Dock kommer jag inte att ge bort den i julklapp. Bra men inte fantastisk, det kan få bli min sammanfattning.
lördag 18 april 2009
Vad jag ska läsa, och varför
Jag bläddrade igenom vad jag skrivit om de tio böcker jag läst sen jag återupptog det här bokbloggandet, och hör ni, vilken skit jag läser! Hur tänker jag? Jag tycker ju inte ens särskilt mycket om allt detta rosa och fluffiga i efterhand. Jag brukar skämtsamt kalla det "ungdomsbokstripp" och dylikt, men vete fanken om det inte är det jag sysslar med?
Men jag vill ju att det ska vara lätt och läsartillvänt och otjorvigt, och det är mycket svårare att hitta det om man letar ospecifikt i vuxenböckerna... kan jag ju försöka skylla på. Och jag reagerar med "nä fy fan" när min bokpratsrunda börjar prata om att läsa Conrad eller Joyce.
Men ändå. Jag borde nog tänka över mitt läsande lite grann. Och så borde jag läsa ut Schulze och Auster som jag faktiskt håller på med. Det kommer att se snyggare ut, om inte annat....
Tips på raka men klyftiga böcker av sansat omfång (typ max 300 sidor) mottages tacksamt!
Men jag vill ju att det ska vara lätt och läsartillvänt och otjorvigt, och det är mycket svårare att hitta det om man letar ospecifikt i vuxenböckerna... kan jag ju försöka skylla på. Och jag reagerar med "nä fy fan" när min bokpratsrunda börjar prata om att läsa Conrad eller Joyce.
Men ändå. Jag borde nog tänka över mitt läsande lite grann. Och så borde jag läsa ut Schulze och Auster som jag faktiskt håller på med. Det kommer att se snyggare ut, om inte annat....
Tips på raka men klyftiga böcker av sansat omfång (typ max 300 sidor) mottages tacksamt!
Sista sommaren (med dig) - Ann Brashares
12/4
Systrar i jeans-författaren skriver vuxenbok. När jag försöker minnas vad det var jag gillade med Systrar-böckerna som fattas i den här så minns jag iofs inte ens personerna i de där böckerna (och jag har läst alla fyra), men de efterlämnade i alla fall en behagligare eftersmak.
Det här är en sedvanlig kärlekshistoria med komplikationer, och det som skiljer den från andra berättelser är mer komplikationerna än kärleken, och det är komplikationerna som jag tycker har trovärdighetsproblem. Kärleken funkar, men eftersom den inte får göra det från sidan trettio om det ska bli någon roman måste det komma ett aber. Och det abret (abert?) har stråk av något som skulle vara en helt annan bok, en mindre chicklittig, men det är inget vidare genomfört.
Dessutom: den kvinnliga huvudpersonen är Vacker (se trött suck för Ladies) och God, och kulissformad. Den manliga huvudpersonen, som utgör 1/3 av boken jfr med hennes 2/3, är ungefär hundra gånger mer levande.
Inte dåligt, inte bra. Miljön, en sommarö utanför USA:s östkust, är i alla fall intressant, och det finns en mysig stämning i boken. Men den är inget jag rekommenderar.
Systrar i jeans-författaren skriver vuxenbok. När jag försöker minnas vad det var jag gillade med Systrar-böckerna som fattas i den här så minns jag iofs inte ens personerna i de där böckerna (och jag har läst alla fyra), men de efterlämnade i alla fall en behagligare eftersmak.
Det här är en sedvanlig kärlekshistoria med komplikationer, och det som skiljer den från andra berättelser är mer komplikationerna än kärleken, och det är komplikationerna som jag tycker har trovärdighetsproblem. Kärleken funkar, men eftersom den inte får göra det från sidan trettio om det ska bli någon roman måste det komma ett aber. Och det abret (abert?) har stråk av något som skulle vara en helt annan bok, en mindre chicklittig, men det är inget vidare genomfört.
Dessutom: den kvinnliga huvudpersonen är Vacker (se trött suck för Ladies) och God, och kulissformad. Den manliga huvudpersonen, som utgör 1/3 av boken jfr med hennes 2/3, är ungefär hundra gånger mer levande.
Inte dåligt, inte bra. Miljön, en sommarö utanför USA:s östkust, är i alla fall intressant, och det finns en mysig stämning i boken. Men den är inget jag rekommenderar.
tisdag 14 april 2009
Ladies - Mara Lee
10/4
Jahapp, kära vänner, en vuxenbok. Som inte är chicklitt. Som är litterär. Som fått milda ord på DN:s kultursida.
Däremot är den inte så aktuell som jag trodde, den kom ut hösten 07. Jag som kände mig i takt med min samtid. Det var jag inte.
Den här boken har jag läst till och från i... en månad? Två månader? Det är en arbetsseger att ha läst ut den, och det är jag nöjd med.
Annars vet jag inte. Alla är så förtvivlat jävla vackra i den här boken. Alla är osympatiska. Jag lägger med tvång mina sympatier på den person som presenteras först (Lea), men hon är ju också ett as. Ju längre jag kommer i boken, desto mer börjar jag blanda ihop personerna. De är ju alla så vackra och egocentriska och olyckliga och gud vet allt.
Jag tycker att boken är för lång. 400 sidor behövde den verkligen inte för att göra sin poäng, och inte för handlingen heller, eftersom handlingen var helt sekundär poängen.
Dessutom är de första 250 sidorna fulla med referenser till den Hemska Händelse som ligger bakom hälften av alla antipatier i boken. Efter ungefär 50 sidor reagerar jag med mer irritation än nyfikenhet. Det är ett uselt grepp, ett billigt och frustrerande grepp, och det funkar ju inte ens: jag upplever ingen spänning.
Slutet är jag inte heller nöjd med, för mig känns det inte alls logiskt och det känns som att det inte innehåller den där moralkakan som Lee hållit på att smygbaka under hela boken. Nåja, hade det gjort det hade boken inte fått några fina recensioner, så det var nog smart av henne.
Och så slutligen: Leas orgasm av Kleinblått, som därefter kommer att följa henne och uppträda i synfältets ytterkant varje orgasm därefter.
Jag hatar Kleinblått. Inte färgen i sig, men allt den står för. Och namnet. Och att den är patenterad. Herregud.
En gång efter folkhögskolan utbytte jag dikter med en kille som använde Kleinblått i sin dikt. I övrigt handlade den om tåg och rörelse. Mina dikter handlade om vikar, näckrosor, rådjur och skuldror. Man kan ju gissa vem av oss som hade det största kulturella kapitalet.
Och jag förstår precis varför jag kastar mig över böcker i andra klara, starka färger.
Jahapp, kära vänner, en vuxenbok. Som inte är chicklitt. Som är litterär. Som fått milda ord på DN:s kultursida.
Däremot är den inte så aktuell som jag trodde, den kom ut hösten 07. Jag som kände mig i takt med min samtid. Det var jag inte.
Den här boken har jag läst till och från i... en månad? Två månader? Det är en arbetsseger att ha läst ut den, och det är jag nöjd med.
Annars vet jag inte. Alla är så förtvivlat jävla vackra i den här boken. Alla är osympatiska. Jag lägger med tvång mina sympatier på den person som presenteras först (Lea), men hon är ju också ett as. Ju längre jag kommer i boken, desto mer börjar jag blanda ihop personerna. De är ju alla så vackra och egocentriska och olyckliga och gud vet allt.
Jag tycker att boken är för lång. 400 sidor behövde den verkligen inte för att göra sin poäng, och inte för handlingen heller, eftersom handlingen var helt sekundär poängen.
Dessutom är de första 250 sidorna fulla med referenser till den Hemska Händelse som ligger bakom hälften av alla antipatier i boken. Efter ungefär 50 sidor reagerar jag med mer irritation än nyfikenhet. Det är ett uselt grepp, ett billigt och frustrerande grepp, och det funkar ju inte ens: jag upplever ingen spänning.
Slutet är jag inte heller nöjd med, för mig känns det inte alls logiskt och det känns som att det inte innehåller den där moralkakan som Lee hållit på att smygbaka under hela boken. Nåja, hade det gjort det hade boken inte fått några fina recensioner, så det var nog smart av henne.
Och så slutligen: Leas orgasm av Kleinblått, som därefter kommer att följa henne och uppträda i synfältets ytterkant varje orgasm därefter.
Jag hatar Kleinblått. Inte färgen i sig, men allt den står för. Och namnet. Och att den är patenterad. Herregud.
En gång efter folkhögskolan utbytte jag dikter med en kille som använde Kleinblått i sin dikt. I övrigt handlade den om tåg och rörelse. Mina dikter handlade om vikar, näckrosor, rådjur och skuldror. Man kan ju gissa vem av oss som hade det största kulturella kapitalet.
Och jag förstår precis varför jag kastar mig över böcker i andra klara, starka färger.
Audrey - Robin Benway
7/4
Jag lade ifrån mig "Sex veckor" på tåget och tog upp nästa nutida flickbok i glada färger. Den här var snäppet bättre, skulle jag säga, och då tyckte jag ju ändå om "Sex veckor".
Den här boken är skriven i första person och handlar om Audrey, som dumpar sin pojkvän, den egotrippade wannaberockstjärnan. Allt är bra med det, utom att pojkvännen inspirerad av uppbrottet äntligen får till en bra låt. En topplistelåt. En låt som inte bara gör hans band världskänt, utan även Audrey. Audrey som helst vill vara i fred och dejta den alldeles normala killen på sitt extrajobb, som är intresserad av henne i stället för sin framtida världsstjärnestatus.
Audrey är en härlig berättare. Hon är rolig, på riktigt. Och spännande är det också. Och pirr.
Dessutom är boken alldeles full av skojiga populärkulturella referenser. Den citerar Belle & Sebastian. Man måste älska det, faktiskt.
Jag lade ifrån mig "Sex veckor" på tåget och tog upp nästa nutida flickbok i glada färger. Den här var snäppet bättre, skulle jag säga, och då tyckte jag ju ändå om "Sex veckor".
Den här boken är skriven i första person och handlar om Audrey, som dumpar sin pojkvän, den egotrippade wannaberockstjärnan. Allt är bra med det, utom att pojkvännen inspirerad av uppbrottet äntligen får till en bra låt. En topplistelåt. En låt som inte bara gör hans band världskänt, utan även Audrey. Audrey som helst vill vara i fred och dejta den alldeles normala killen på sitt extrajobb, som är intresserad av henne i stället för sin framtida världsstjärnestatus.
Audrey är en härlig berättare. Hon är rolig, på riktigt. Och spännande är det också. Och pirr.
Dessutom är boken alldeles full av skojiga populärkulturella referenser. Den citerar Belle & Sebastian. Man måste älska det, faktiskt.
Sex veckor - Kate Cann
6/4
Den här boken gjorde mig sen med packningen, eftersom jag bara skulle läsa lite till, och så bara lite till... Det slutade med att jag läste ut boken på tåget trots allt.
Kate Cann vet vad hon gör. Det är driv i boken. Jag engagerade mig i huvudpersonen Chloe. Jag köpte hennes beteenden. Till och med den "djupare" delen av historien.
Märkligt var dock att Killen (ja, det finns bara en Kille i en sån här bok, vet ni väl) på baksidan kallades Ben. Jag väntade halva boken på att Ben skulle dyka upp. Det finns ingen Ben i hela boken. Pinsamt misstag.
Jag ville ha tonårsrelationer och slukarläsning, jag fick det.
Den här boken gjorde mig sen med packningen, eftersom jag bara skulle läsa lite till, och så bara lite till... Det slutade med att jag läste ut boken på tåget trots allt.
Kate Cann vet vad hon gör. Det är driv i boken. Jag engagerade mig i huvudpersonen Chloe. Jag köpte hennes beteenden. Till och med den "djupare" delen av historien.
Märkligt var dock att Killen (ja, det finns bara en Kille i en sån här bok, vet ni väl) på baksidan kallades Ben. Jag väntade halva boken på att Ben skulle dyka upp. Det finns ingen Ben i hela boken. Pinsamt misstag.
Jag ville ha tonårsrelationer och slukarläsning, jag fick det.
måndag 6 april 2009
Stargirl - Jerry Spinelli
6/4
Det här var en mycket bättre bok, även om jag kan se vad Spinelli vill åstadkomma och att det inte riktigt räcker hela vägen. Dock räcker det långt nog för att fungera.
Det kommer en ny tjej till high school. Hon heter Stargirl, och nej, det är inget smeknamn. Hon är extremt udda, med hellånga klänningar, ukulelekonserter i matsalen och en medhavd tusensköna till alla skolbänkar. I en miljö som high school kan man ju gissa hur lyckat det är.
Huvudpersonen Leo, som berättar historien i första person, blir dock kär i stjärnflickan, och sedan handlar resten av boken om hur han slits mellan sin kärlek och sin önskan efter att höra till och ha en alldeles vanlig flickvän. En Susan i stället för en Stargirl.
Man förstår det verkligen. Å ena sidan framstår high school-ungdomarna i allmänhet som nojiga konformister, men å andra sidan är Stargirl bara... för mycket.
Mitt problem med den här boken är att författaren inte kan erkänna det. Han låter Leo ha sådana känslor (och det blir intressant!) men han hävdar med en dåres envishet att det är inskränkt och futtigt av Leo.
Jag förstår det nonkonformistiska budskapet, men dock: även frihetskämpande unika stjärnflickor kan vara jävligt jobbiga. Det finns något förståeligt i den uteslutningsmekanism som går i gång i en grupp. Att bara vilja förneka den är att göra problemet enklare än vad det är.
Det finns en fortsättning på den här som heter "Love, Stargirl" och är skriven ur Stargirls perspektiv. Det känns onödigt, den här boken har ett slut som är bra som det är. (Det här med slut, alltså... Är det inte det ena så är det det andra.)
(Jag måste ta mig för att läsa ut en av de där vuxenböckerna jag håller på med innan det här blir pinsamt, förresten.)
Det här var en mycket bättre bok, även om jag kan se vad Spinelli vill åstadkomma och att det inte riktigt räcker hela vägen. Dock räcker det långt nog för att fungera.
Det kommer en ny tjej till high school. Hon heter Stargirl, och nej, det är inget smeknamn. Hon är extremt udda, med hellånga klänningar, ukulelekonserter i matsalen och en medhavd tusensköna till alla skolbänkar. I en miljö som high school kan man ju gissa hur lyckat det är.
Huvudpersonen Leo, som berättar historien i första person, blir dock kär i stjärnflickan, och sedan handlar resten av boken om hur han slits mellan sin kärlek och sin önskan efter att höra till och ha en alldeles vanlig flickvän. En Susan i stället för en Stargirl.
Man förstår det verkligen. Å ena sidan framstår high school-ungdomarna i allmänhet som nojiga konformister, men å andra sidan är Stargirl bara... för mycket.
Mitt problem med den här boken är att författaren inte kan erkänna det. Han låter Leo ha sådana känslor (och det blir intressant!) men han hävdar med en dåres envishet att det är inskränkt och futtigt av Leo.
Jag förstår det nonkonformistiska budskapet, men dock: även frihetskämpande unika stjärnflickor kan vara jävligt jobbiga. Det finns något förståeligt i den uteslutningsmekanism som går i gång i en grupp. Att bara vilja förneka den är att göra problemet enklare än vad det är.
Det finns en fortsättning på den här som heter "Love, Stargirl" och är skriven ur Stargirls perspektiv. Det känns onödigt, den här boken har ett slut som är bra som det är. (Det här med slut, alltså... Är det inte det ena så är det det andra.)
(Jag måste ta mig för att läsa ut en av de där vuxenböckerna jag håller på med innan det här blir pinsamt, förresten.)
Mitt hopplöst normala liv - Joanna Nadin
2/4
Den var rosa och den gick fort att läsa och jag hade en solstund på bryggan och en papperspåse med chokladdoppade cashewnötter. Det är allt jag har att säga till mitt försvar.
Alltså: böcker där huvudpersonen är korkad. Jag gillar inte sånt. Det ska förstås bli humor med någon som inte förstår att den där killen som vill öva att kyssas egentligen är kär i henne och att hon som kräks hela tiden och börjar bli tjock är gravid, men jag blir bara trött.
Lite som en tjejig Adrian Mole, och i tjejig ligger då även "ytlig". Och dessutom fegar författaren ut med ett helt onödigt öppet slut, där hon inte slutför något av det hon byggt upp. Sånt gillar jag inte heller.
Men rosa är den.
Den var rosa och den gick fort att läsa och jag hade en solstund på bryggan och en papperspåse med chokladdoppade cashewnötter. Det är allt jag har att säga till mitt försvar.
Alltså: böcker där huvudpersonen är korkad. Jag gillar inte sånt. Det ska förstås bli humor med någon som inte förstår att den där killen som vill öva att kyssas egentligen är kär i henne och att hon som kräks hela tiden och börjar bli tjock är gravid, men jag blir bara trött.
Lite som en tjejig Adrian Mole, och i tjejig ligger då även "ytlig". Och dessutom fegar författaren ut med ett helt onödigt öppet slut, där hon inte slutför något av det hon byggt upp. Sånt gillar jag inte heller.
Men rosa är den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
