"Visst finns det gudar i Alabama"
Joshilyn Jackson
21/8
Helt fantastiskt snygg bok. Hon är så duktig, Jackson! Indirekt skildrar hon en fantastisk kärlekshistoria, nej, två, samtidigt som hon är rolig. Därför kan hon också tillåta sig enormt stora känslor utan att det blir för sentimentalt.
Jag faller som en fura för huvudpersonen Arlene, må hon vara kallblodig mörderska eller ej. Jag blir varm om hjärtat av hennes och pojkvännen Burrs relation (bara namnet Burr!). Jag finner mig plötsligt förtjust i den amerikanska södern (bara sådär!) eftersom halva boken utspelar sig där, och Arlenes fantastiska familj kommer därifrån. Jag skrattar åt dråpliga formuleringar. Jag vänder blad snabbt, snabbt. Jag läser för att jag bryr mig om personerna (framförallt Arlene), men givetvis också för att det finns intrig, mycket och med twister. Jag gillar vändningarna i stället för att uppleva dem som billiga tricks.
När jag googlar på den här boken får jag träffar som beskriver den som chicklitt. Det är en förolämpning. Det är en underhållande roman med värme och människor som må vara tillspetsade, men som jag engagerar mig i. Att den prioriterar människorna och lite intriger, i stället för moral (=litteratur) eller mord (=kriminalroman, och det är ju bättre än chicklitt) tycker jag inte är något att lasta den för.
En bok i ungefär samma kategori som "Cornelia, Cary Grant och kärleken". Fluff med substans is the shit.
tisdag 21 augusti 2007
63.
"Lyddie"
Katherine Paterson
Oh fy jäklar anamma vilken BOK, hörni. Den här gjorde mig lycklig. Säger Lycklig.
Den liknar flera av Patersons övriga böcker, i det att den skildrar stark flicka i dysfunktionell familj som får, eller skaffar sig, ett något bättre liv.
På baksidan kallas det här "Patersons starkaste personskildring". Det är en vidrig klyscha, men jag håller ändå med om den; det här är en fantastiskt personskildring av Lydia, eller Lyddie, som hon nästan genomgående kallas.
Det är hon som gör boken oemotståndlig.
Sen blir det liksom en bonus att jag blir utbildad i hur fabriksväverskor hade det i New England på artonhundratalet. Och det är ett alldeles väldigt trevligt sätt att bli utbildad på; i förbifarten.
Katherine Paterson
Oh fy jäklar anamma vilken BOK, hörni. Den här gjorde mig lycklig. Säger Lycklig.
Den liknar flera av Patersons övriga böcker, i det att den skildrar stark flicka i dysfunktionell familj som får, eller skaffar sig, ett något bättre liv.
På baksidan kallas det här "Patersons starkaste personskildring". Det är en vidrig klyscha, men jag håller ändå med om den; det här är en fantastiskt personskildring av Lydia, eller Lyddie, som hon nästan genomgående kallas.
Det är hon som gör boken oemotståndlig.
Sen blir det liksom en bonus att jag blir utbildad i hur fabriksväverskor hade det i New England på artonhundratalet. Och det är ett alldeles väldigt trevligt sätt att bli utbildad på; i förbifarten.
62.
"Majas morsas kompis sambo"
Katarina Kieri
Alla borde läsa "Dansar Elias? Nej!". Det är en underbar bok, och man ska inte låta sig hindras av att det är en ungdomsbok.
Mycket av det som är bra med Elias återfinns här i Kieris novellsamling. Det tydliga, realismen, tonträffen, det skenbart så enkla.
Ändå är det här ingen bok jag rekommenderar.
Det är det här med flera berättelser som flätas samman. Jag tror mindre och mindre på det. I det här fallet är sammanflätningen ytterst lös, och berättelserna kallas noveller. Och det är tydliga scener och bilder och personskildringar, novellerna, men de är för korta, och blir för grunda för att man riktigt ska nå någon av personerna. Det sammanflätande i att personerna går/arbetar på samma gymnasieskola tillför ingenting särskilt. Det är mest en omringande företeelse, något som ska få det att kännas osökt med den här lösa berättelsesamlingen.
Jag skulle önskat att Kieri antingen valt ut max fyra personer som hon skrivit en riktig roman om, med mer textmassa och innehåll om varje person, eller att hon skrivit fristående noveller och inte förlitat sig på att texterna skulle fungera ändå, eftersom de är "en del av något större/ett större projekt" som vi brukade slingra oss med på skrivarkursen.
För den sakens skulle är det förstås inte dåligt, det här. Men det är inte i närheten av så fantastiskt som Elias var. Och hon har ju det i sig, Kieri. Och det är en sån besvikelse.
Katarina Kieri
Alla borde läsa "Dansar Elias? Nej!". Det är en underbar bok, och man ska inte låta sig hindras av att det är en ungdomsbok.
Mycket av det som är bra med Elias återfinns här i Kieris novellsamling. Det tydliga, realismen, tonträffen, det skenbart så enkla.
Ändå är det här ingen bok jag rekommenderar.
Det är det här med flera berättelser som flätas samman. Jag tror mindre och mindre på det. I det här fallet är sammanflätningen ytterst lös, och berättelserna kallas noveller. Och det är tydliga scener och bilder och personskildringar, novellerna, men de är för korta, och blir för grunda för att man riktigt ska nå någon av personerna. Det sammanflätande i att personerna går/arbetar på samma gymnasieskola tillför ingenting särskilt. Det är mest en omringande företeelse, något som ska få det att kännas osökt med den här lösa berättelsesamlingen.
Jag skulle önskat att Kieri antingen valt ut max fyra personer som hon skrivit en riktig roman om, med mer textmassa och innehåll om varje person, eller att hon skrivit fristående noveller och inte förlitat sig på att texterna skulle fungera ändå, eftersom de är "en del av något större/ett större projekt" som vi brukade slingra oss med på skrivarkursen.
För den sakens skulle är det förstås inte dåligt, det här. Men det är inte i närheten av så fantastiskt som Elias var. Och hon har ju det i sig, Kieri. Och det är en sån besvikelse.
61.
"Lord Nevermore"
Agneta Pleijel
Hur tapper har jag inte varit som läst hela den här boken. Nästan 500 sidor, och en tredjedel av dem var astråkiga pretentiösa utläggningar om metafysiken och psykoanalysen och konsten och fan vet allt. Men däremellan fanns en berättelse som jag tyckte om, så jag läste drygt 100 sidor, och sen tänkte jag att det var synd att ge upp när jag kommit så långt.
Men man ska ju inte göra så. Med den här boken var min läsglädje i fara, och sin läsglädje ska man vara rädd om. Jag tragglade mig igenom tjocka partier av introspektion, och belönades med ett stycke om Ellie Rose (åh, om det inte varit för Ellie så hade jag gett upp den här boken), men så en utläggning igen, och trögheten!
Men, om man nu tycker att de där jävulskt Intellektuella bitarna är intressanta, så måste det här vara en fantastisk bok. Den är välskriven, förstås, och det finns en poesi i språket och i vissa beskrivningar som jag tycker mycket om.
Å andra sidan, om man som jag ger fan i de essäer i DN:s kulturdel som behandlar Freud, då ska man nog ge fan i den här boken också. Den är inte värd det då.
Dock: jag blir hemskt sugen på att lära mig mer om Polen, och att resa till Polen, av den här boken. Och det är bra. Polen känns som ett fasligt underskattat land.
Agneta Pleijel
Hur tapper har jag inte varit som läst hela den här boken. Nästan 500 sidor, och en tredjedel av dem var astråkiga pretentiösa utläggningar om metafysiken och psykoanalysen och konsten och fan vet allt. Men däremellan fanns en berättelse som jag tyckte om, så jag läste drygt 100 sidor, och sen tänkte jag att det var synd att ge upp när jag kommit så långt.
Men man ska ju inte göra så. Med den här boken var min läsglädje i fara, och sin läsglädje ska man vara rädd om. Jag tragglade mig igenom tjocka partier av introspektion, och belönades med ett stycke om Ellie Rose (åh, om det inte varit för Ellie så hade jag gett upp den här boken), men så en utläggning igen, och trögheten!
Men, om man nu tycker att de där jävulskt Intellektuella bitarna är intressanta, så måste det här vara en fantastisk bok. Den är välskriven, förstås, och det finns en poesi i språket och i vissa beskrivningar som jag tycker mycket om.
Å andra sidan, om man som jag ger fan i de essäer i DN:s kulturdel som behandlar Freud, då ska man nog ge fan i den här boken också. Den är inte värd det då.
Dock: jag blir hemskt sugen på att lära mig mer om Polen, och att resa till Polen, av den här boken. Och det är bra. Polen känns som ett fasligt underskattat land.
torsdag 16 augusti 2007
60.
"Förklädd till man"
Norah Vincent
8/8
Norah Vincent, lesbisk amerikanska, klädde ut sig till man och infiltrerade manliga miljöer, och beskriver det i den här boken. Mer fallstudie än evidens, men det gör den å andra sidan bra mycket roligare att läsa.
Vincents huvudpoäng är att män må dominera över kvinnor, och de må ha en hel del privilegier, men inte fan är det roligt att vara man inte, och de är minst lika låsta av könsrollerna som kvinnor. Det är ett rätt skönt perspektiv, även om jag kommer på mig själv med att sura över att det är lätt för Vincent att tycka synd om den heterosexuelle mannen, hon som inte behöver leva med honom.
Det bästa kapitlet är det där Ned, det manliga alteregot till Norah, bor en tid i ett kloster. Jag blir mycket fascinerad av klostermiljön, och om hur macho den trots allt är. Jag hade
gärna läst mer om klostret.
Lite av bokens problem för mig är att Vincent väljer så extrema miljöer att infiltrera. Det är strippklubbar, försäljningsjobb, kloster, mansläger. Inte det där vardagligare; videobutiken, fikarummet, fotbollspubliken. Den manligheten känns mindre stereotyp och mer intressant att definiera.
Läsvärd bok, men som sagt, mer Vincents berättelse än analys. Å andra sidan en intressat berättelse.
Norah Vincent
8/8
Norah Vincent, lesbisk amerikanska, klädde ut sig till man och infiltrerade manliga miljöer, och beskriver det i den här boken. Mer fallstudie än evidens, men det gör den å andra sidan bra mycket roligare att läsa.
Vincents huvudpoäng är att män må dominera över kvinnor, och de må ha en hel del privilegier, men inte fan är det roligt att vara man inte, och de är minst lika låsta av könsrollerna som kvinnor. Det är ett rätt skönt perspektiv, även om jag kommer på mig själv med att sura över att det är lätt för Vincent att tycka synd om den heterosexuelle mannen, hon som inte behöver leva med honom.
Det bästa kapitlet är det där Ned, det manliga alteregot till Norah, bor en tid i ett kloster. Jag blir mycket fascinerad av klostermiljön, och om hur macho den trots allt är. Jag hade
gärna läst mer om klostret.
Lite av bokens problem för mig är att Vincent väljer så extrema miljöer att infiltrera. Det är strippklubbar, försäljningsjobb, kloster, mansläger. Inte det där vardagligare; videobutiken, fikarummet, fotbollspubliken. Den manligheten känns mindre stereotyp och mer intressant att definiera.
Läsvärd bok, men som sagt, mer Vincents berättelse än analys. Å andra sidan en intressat berättelse.
59.
"Deltagänget"
Salka Sandén
5/8
Jag har väntat för länge med att skriva om den här boken. För jag var helt engagerad i den när jag läste den, full av "Men herregud, så är det ju inte!" "Vad tjänar det egentligen till att ockupera ett hus?" "Det finns goda poliser, så det så." "Så himla typiskt att anarkisten har medelklassakademikerföräldrar." Med mera.
Mycket välskrivet är det, som får mig att läsa den här boken nästan i sträck trots att jag inte delar de politiska uppfattningarna (utan snarare känner mig som en moderatkärring när jag blir motvalls). Även om det ibland blir lite väl episodiskt, och jag gärna skulle haft lite mer röd tråd och kronologi. Dessutom stör mig greppet att skriva hela boken i du-form utav bara tusan. Ja, det är fint att ro iland med det, beundran till Salka, men jag förstår alls inte meningen. Oftast kan jag ignorera den tillkrånglade formen, men varje gång jag tänker på det blir jag bara irriterad.
Jag skulle ändå rekommendera den här boken. Den fick mig att tänka igenom mina värderingar på ett mycket uppfriskande sätt, och gav mig lite mer förståelse för hur de autonoma tänker. Lite som när jag efter tusen berättelser om hur judarna plågades under andra världskriget äntligen läste det andra perspektivet, i Vibeke Olssons "Ulrike och kriget". Inga övriga jämförelser mellan AFA och nazister, men vad givande det är att läsa något från ett annat perspektiv än det som brukar dominera.
Salka Sandén
5/8
Jag har väntat för länge med att skriva om den här boken. För jag var helt engagerad i den när jag läste den, full av "Men herregud, så är det ju inte!" "Vad tjänar det egentligen till att ockupera ett hus?" "Det finns goda poliser, så det så." "Så himla typiskt att anarkisten har medelklassakademikerföräldrar." Med mera.
Mycket välskrivet är det, som får mig att läsa den här boken nästan i sträck trots att jag inte delar de politiska uppfattningarna (utan snarare känner mig som en moderatkärring när jag blir motvalls). Även om det ibland blir lite väl episodiskt, och jag gärna skulle haft lite mer röd tråd och kronologi. Dessutom stör mig greppet att skriva hela boken i du-form utav bara tusan. Ja, det är fint att ro iland med det, beundran till Salka, men jag förstår alls inte meningen. Oftast kan jag ignorera den tillkrånglade formen, men varje gång jag tänker på det blir jag bara irriterad.
Jag skulle ändå rekommendera den här boken. Den fick mig att tänka igenom mina värderingar på ett mycket uppfriskande sätt, och gav mig lite mer förståelse för hur de autonoma tänker. Lite som när jag efter tusen berättelser om hur judarna plågades under andra världskriget äntligen läste det andra perspektivet, i Vibeke Olssons "Ulrike och kriget". Inga övriga jämförelser mellan AFA och nazister, men vad givande det är att läsa något från ett annat perspektiv än det som brukar dominera.
58.
"Stjärnkikaren"
Katherine Paterson
4/8
Alltså, jävlar i min lilla låda vad Paterson vet vad hon gör. Den här boken har allt som är bra med Gilly, men är likväl en helt egen bok, med egna karaktärer och egen berättelse. Detta att undvika kärnfamiljen och att beskriva oansvariga föräldrar utan att tappa hoppet, hur svårt som helst, och Paterson gör det lätt.
Herre gud, jag älskar den kvinnan.
Katherine Paterson
4/8
Alltså, jävlar i min lilla låda vad Paterson vet vad hon gör. Den här boken har allt som är bra med Gilly, men är likväl en helt egen bok, med egna karaktärer och egen berättelse. Detta att undvika kärnfamiljen och att beskriva oansvariga föräldrar utan att tappa hoppet, hur svårt som helst, och Paterson gör det lätt.
Herre gud, jag älskar den kvinnan.
lördag 11 augusti 2007
57.
"Gilly Hopkins hittar hem"
Katerine Paterson
2/8
För att kompensera för "Vi skulle älska..." så blev det lite fint omläsning-avungdomsboks-tjack på kvällen. Den här boken plöjde jag i badkaret.
Det är en mycket fin och bra bok, som berättar om svåra saker på ett bra sätt, och som inte tvekar inför att ge hopp, likväl. Gilly, smeknamn för Galadriel, är en alldeles härlig och trovärdig huvudperson. Att ge Paterson Astrid Lindgren-priset var ett väldigt bra drag. Om du inte har läst något av henne borde du göra det, oavsett din egen ålder. Har du läst något av henne förstår du vad jag menar.
Bra bok, helt enkelt.
Katerine Paterson
2/8
För att kompensera för "Vi skulle älska..." så blev det lite fint omläsning-avungdomsboks-tjack på kvällen. Den här boken plöjde jag i badkaret.
Det är en mycket fin och bra bok, som berättar om svåra saker på ett bra sätt, och som inte tvekar inför att ge hopp, likväl. Gilly, smeknamn för Galadriel, är en alldeles härlig och trovärdig huvudperson. Att ge Paterson Astrid Lindgren-priset var ett väldigt bra drag. Om du inte har läst något av henne borde du göra det, oavsett din egen ålder. Har du läst något av henne förstår du vad jag menar.
Bra bok, helt enkelt.
56.
"Vi skulle älska om vi bara kunde"
Hanna Wallsten
2/8
En lite queer och rakt berättad svensk bok. Jag borde älska det här, men det gör jag inte. Verkligen inte.
Wallstens huvudperson, Susanne, är en tråkig och färglös kvinna som går från total mesighet till halvdan mesighet. Det hjälper inte. Jag bryr mig inte ett jävla dugg om henne i alla fall.
Wallsten gödslar med fler personer. Ett kvinnligt och ett manligt ex till Susanne, det kvinnliga exets nya kvinna, hela Susannes jävla familj och så en man som anställs på familjeföretaget konstgalleriet. Inte en av dessa människor bryr jag mig egentligen om.
Jag vet inte riktigt vad det är Wallsten gör för fel, hur hon misslyckas så helt med att få mig att bry mig om personerna. Det är okej språk, det är lättläst, det finns ett spänningsmoment (som är det som får mig att faktiskt läsa), men mer finns det inte. Och det att folk har tråkigt men detaljerat beskrivet sex hela tiden hjälper sannerligen inte heller upp. (Jaha, de knullar. Det kittlar inte någonstans. Det kommer inte att göra det för att du skriver ut klitoris tre gånger, Hanna. Måste du försöka det den här gången också?)
Jag har läst Wallstens första bok, och den var ju också lam, att jag inte lär mig, men å andra sidan var det debutboken, och det är inte så konstigt att hoppas att bok två är lite mindre lam, så säg? Fast det var den inte. Den var lamare. Verkligen ingen rekommendation. Men den var i alla fall snabbläst.
Hanna Wallsten
2/8
En lite queer och rakt berättad svensk bok. Jag borde älska det här, men det gör jag inte. Verkligen inte.
Wallstens huvudperson, Susanne, är en tråkig och färglös kvinna som går från total mesighet till halvdan mesighet. Det hjälper inte. Jag bryr mig inte ett jävla dugg om henne i alla fall.
Wallsten gödslar med fler personer. Ett kvinnligt och ett manligt ex till Susanne, det kvinnliga exets nya kvinna, hela Susannes jävla familj och så en man som anställs på familjeföretaget konstgalleriet. Inte en av dessa människor bryr jag mig egentligen om.
Jag vet inte riktigt vad det är Wallsten gör för fel, hur hon misslyckas så helt med att få mig att bry mig om personerna. Det är okej språk, det är lättläst, det finns ett spänningsmoment (som är det som får mig att faktiskt läsa), men mer finns det inte. Och det att folk har tråkigt men detaljerat beskrivet sex hela tiden hjälper sannerligen inte heller upp. (Jaha, de knullar. Det kittlar inte någonstans. Det kommer inte att göra det för att du skriver ut klitoris tre gånger, Hanna. Måste du försöka det den här gången också?)
Jag har läst Wallstens första bok, och den var ju också lam, att jag inte lär mig, men å andra sidan var det debutboken, och det är inte så konstigt att hoppas att bok två är lite mindre lam, så säg? Fast det var den inte. Den var lamare. Verkligen ingen rekommendation. Men den var i alla fall snabbläst.
55.
"Du & du & du"
Per Nilsson
1/8
En omläsningsbok. För kanske fjärde gången, Nils och Zarah och Anon. Som hamnar i varandras liv.
Det lite märkliga och väldigt bra är att jag får ut nya saker av boken, till och med den här gången.
Mina sympatier faller lite annorlunda, och händelser som var gulliga är nu mer underliga, och vice versa.
Dock är det mesta sig förstås likt. Jag tycker om det även den här gången. Den vardagliga exaktheten. Människorna som är så naturliga, lätta att identifiera sig med, och ändå helt egna. Språkflytet. Berättelsens genomtänkthet. Sträckläsningssuget.
Peppen inför höstens uppföljare till "Hjärtans fröjd" är på topp, sannerligen. För det är ju något särskilt i att läsa en bok för första gången, också.
Per Nilsson
1/8
En omläsningsbok. För kanske fjärde gången, Nils och Zarah och Anon. Som hamnar i varandras liv.
Det lite märkliga och väldigt bra är att jag får ut nya saker av boken, till och med den här gången.
Mina sympatier faller lite annorlunda, och händelser som var gulliga är nu mer underliga, och vice versa.
Dock är det mesta sig förstås likt. Jag tycker om det även den här gången. Den vardagliga exaktheten. Människorna som är så naturliga, lätta att identifiera sig med, och ändå helt egna. Språkflytet. Berättelsens genomtänkthet. Sträckläsningssuget.
Peppen inför höstens uppföljare till "Hjärtans fröjd" är på topp, sannerligen. För det är ju något särskilt i att läsa en bok för första gången, också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
