"Jane Austen-klubben"
Karen Joy Fowler
19/6 2007
Samma flera-personer-vars-liv-går-in-i-varandras-teknik som i "De behövande", men i äkta Jane Austen-anda betydligt mindre deprimerande innehåll. På det hela taget är förtjänsten med den här boken lättsamheten och det nätta omfånget. Det negativa är att jag inte får tillräckligt av någon av personerna. (Framförallt inte Prudie.) Det blir ytligt och hattigt, och jag tror att Fowler kan mycket bättre än så här. Det glimmar till ibland, scener och beskrivningar som är lätt skrivna, enkelt berättande, men fastnar. Om man hade samlat de scenerna runt en person, eller kanske två, och skurit bort en del bokprat (jag har läst alla Jane Austen, och älskat dem, men jag minns inte vad alla bikaraktärer heter och exakt vad de sade på strande, så hjälpe mig gud), så hade det här kunnat vara fläckfri lättläsning.
Men men. Det var inte en plåga att läsa den här på gräsmattan.
tisdag 19 juni 2007
42.
"Lost in a good book"
Jasper Fforde
16/6
Dags att läsa ut den här innan hemfärden för sommaren. Jag började ju min boklista med Jasper Fforde och "Var är Jane Eyre?", eller "The Eyre affair", som den heter på engelska. Och den tyckte jag mycket om. Fortsättningen finns dock inte på svenska än, så det blev originalspråk.
Kanske var det där det gick snett. Kanske var det bara detta med uppföljare, och hur trist det kan bli. Jag vet inte. Men den här boken upplevde jag nästan bara som transportsträcka. Jag är inte sådär överjävlig på engelska, så jag missade säkert en del av de fyndigheter som jag uppskattade med första boken, men det var också en hel hoper utebliven dramaturgi och handling. Inget som berörde än på samma sätt som spänningen kring Jane Eyre. Till och med skurken i den andra boken var en uppföljningsskurk till den första.
Det känns som att Fforde slösar bort sin rika alternativvärld på att skriva en uppföljare innan han har en riktigt god berättelse att fylla uppföljaren med.
Dessutom, där den första boken sltutade med ett rejält slut, om än med möjlighet till en uppföljare, så slutar den andra boken som en cliffhanger. Få saker blir riktigt avslutade. Och det är klart ovärt att läsa 400 sidor som inte är nog fyndiga, och utan berättelse, och inte ens få ett riktigt slut. Nä, det här är farväl till Thursday Next för min del.
Jasper Fforde
16/6
Dags att läsa ut den här innan hemfärden för sommaren. Jag började ju min boklista med Jasper Fforde och "Var är Jane Eyre?", eller "The Eyre affair", som den heter på engelska. Och den tyckte jag mycket om. Fortsättningen finns dock inte på svenska än, så det blev originalspråk.
Kanske var det där det gick snett. Kanske var det bara detta med uppföljare, och hur trist det kan bli. Jag vet inte. Men den här boken upplevde jag nästan bara som transportsträcka. Jag är inte sådär överjävlig på engelska, så jag missade säkert en del av de fyndigheter som jag uppskattade med första boken, men det var också en hel hoper utebliven dramaturgi och handling. Inget som berörde än på samma sätt som spänningen kring Jane Eyre. Till och med skurken i den andra boken var en uppföljningsskurk till den första.
Det känns som att Fforde slösar bort sin rika alternativvärld på att skriva en uppföljare innan han har en riktigt god berättelse att fylla uppföljaren med.
Dessutom, där den första boken sltutade med ett rejält slut, om än med möjlighet till en uppföljare, så slutar den andra boken som en cliffhanger. Få saker blir riktigt avslutade. Och det är klart ovärt att läsa 400 sidor som inte är nog fyndiga, och utan berättelse, och inte ens få ett riktigt slut. Nä, det här är farväl till Thursday Next för min del.
måndag 18 juni 2007
41.
"De behövande"
Maria Küchen
12/6 2007
Semesterläsning på resan till och i Riga. Jag har läst ungdomsböcker av Küchen som jag tyckt mycket om, framförallt "Sång till en fjäril". Och hon har språk och skicklighet och allt sådant. Och jag fastnade i boken på de första sidorna. (Det är ju egentligen det bästa knepet för att se om man kommer att läsa en bok, eller om man bara kommer forsla den en sväng från biblioteket: läsa förstasidan. Baksidestexter säger så lite, jämförelsevis.)
Men alltså. Det här med att berätta om flera personer och sen låta dem ha band till varandra och låta berättelserna vävas ihop och Blaha Blaha. Jag vet, jag har gjort det själv, skrivit det själv. Och jag vet, det kan fungera om det blir rätt. Men annars: bara uttjatat.
Och så går allting så förbannat åt helvete i den här boken. Död, våld, mer död, elände, sa jag död? Man kan inte bara ta livet av tre av sina huvudpersoner (varav tre är "unga vuxna") och låtsas som ingenting, som att det är fullt normalt med (ond) bråd död.
Dessutom blir någon galen, ett otal ensamma efterlämnade och nä, jag köper inte det här, det är på tok för jävla mycket elände i den här boken och det ger ingenting, Küchen bara frossar i det, det här säger ingenting till mig om något viktigt.
Jag önskar att jag hade läst något annat istället, oaktat det habila språket.
Maria Küchen
12/6 2007
Semesterläsning på resan till och i Riga. Jag har läst ungdomsböcker av Küchen som jag tyckt mycket om, framförallt "Sång till en fjäril". Och hon har språk och skicklighet och allt sådant. Och jag fastnade i boken på de första sidorna. (Det är ju egentligen det bästa knepet för att se om man kommer att läsa en bok, eller om man bara kommer forsla den en sväng från biblioteket: läsa förstasidan. Baksidestexter säger så lite, jämförelsevis.)
Men alltså. Det här med att berätta om flera personer och sen låta dem ha band till varandra och låta berättelserna vävas ihop och Blaha Blaha. Jag vet, jag har gjort det själv, skrivit det själv. Och jag vet, det kan fungera om det blir rätt. Men annars: bara uttjatat.
Och så går allting så förbannat åt helvete i den här boken. Död, våld, mer död, elände, sa jag död? Man kan inte bara ta livet av tre av sina huvudpersoner (varav tre är "unga vuxna") och låtsas som ingenting, som att det är fullt normalt med (ond) bråd död.
Dessutom blir någon galen, ett otal ensamma efterlämnade och nä, jag köper inte det här, det är på tok för jävla mycket elände i den här boken och det ger ingenting, Küchen bara frossar i det, det här säger ingenting till mig om något viktigt.
Jag önskar att jag hade läst något annat istället, oaktat det habila språket.
onsdag 6 juni 2007
40.
"J-pod"
Douglas Coupland
6/6 2007
Jag tycker ju inte om Douglas Coupland. För guds skull. Jag ska inte gå på den lätta och ta den här boken, bara för att den är ny och knallgul.
Allt det vanliga är irriterande i den här. Coupland kan inte låta bli att plantera (haha) en haschodling i huvudpersonens föräldrahem redan i bokens första sidor. Alla är så udda och vridna. Oj så udda och vridna. Och alla är så uttråkade. Oj oj oj. Och ingen har någonsin riktiga problem, antingen är allt småtrist eller så har personerna extrema problem (mord...) som de inte tar på allvar.
Vissa saker är förstås roliga. Jag fastnade ju trots allt i boken. Och Coupland vet hur han skriver, det är inte det. Dock snor han från sig själv; personerna är i princip bara uppgraderade versioner av de i Microslavar, med samma grundkod och lite nya modifieringar. Och så gör han en skitjobbig grej när han skriver in sig själv i romanen, och låter det vara huvudtemat. Nej. Douglas. Lär av Per Nilsson, som medverkar i många av sina romaner, men som en skugga, en liten twist, inte genom hela den förbaskade handlingen.
Nä. Jag tyckte ganska bra om Girlfriend in a coma, och faktiskt ännu bättre om Hey Nostradamus (människorna var verkliga i den, särskilt Cheryl!), men det här var bara.. onödigt. Inte tråkigt, men inte på något sätt nödvändigt, och inte så kul att det var värt sig.
Det ska mer vara smart än en glödande berättelse. Det är skräp.
Och dessutom bröt jag min lilla svit av kvinnliga författare (och musiker: Ani di Franco, Joni Mitchell). Asch. Och dessutom 2 så har inte Uppsala stadsbibliotek Agnes Grey. Töntar. När de nu har den överskattade Brontësystern?
Douglas Coupland
6/6 2007
Jag tycker ju inte om Douglas Coupland. För guds skull. Jag ska inte gå på den lätta och ta den här boken, bara för att den är ny och knallgul.
Allt det vanliga är irriterande i den här. Coupland kan inte låta bli att plantera (haha) en haschodling i huvudpersonens föräldrahem redan i bokens första sidor. Alla är så udda och vridna. Oj så udda och vridna. Och alla är så uttråkade. Oj oj oj. Och ingen har någonsin riktiga problem, antingen är allt småtrist eller så har personerna extrema problem (mord...) som de inte tar på allvar.
Vissa saker är förstås roliga. Jag fastnade ju trots allt i boken. Och Coupland vet hur han skriver, det är inte det. Dock snor han från sig själv; personerna är i princip bara uppgraderade versioner av de i Microslavar, med samma grundkod och lite nya modifieringar. Och så gör han en skitjobbig grej när han skriver in sig själv i romanen, och låter det vara huvudtemat. Nej. Douglas. Lär av Per Nilsson, som medverkar i många av sina romaner, men som en skugga, en liten twist, inte genom hela den förbaskade handlingen.
Nä. Jag tyckte ganska bra om Girlfriend in a coma, och faktiskt ännu bättre om Hey Nostradamus (människorna var verkliga i den, särskilt Cheryl!), men det här var bara.. onödigt. Inte tråkigt, men inte på något sätt nödvändigt, och inte så kul att det var värt sig.
Det ska mer vara smart än en glödande berättelse. Det är skräp.
Och dessutom bröt jag min lilla svit av kvinnliga författare (och musiker: Ani di Franco, Joni Mitchell). Asch. Och dessutom 2 så har inte Uppsala stadsbibliotek Agnes Grey. Töntar. När de nu har den överskattade Brontësystern?
39.
"Så som en signetring"
Barbro Gummerus
3/6 2007
Liten snabbläst bok om en kärlekshistoria. Det står kärleksroman på den, men den är snarare som en längre novell.
Det roligaste med boken är att den har en så ohyggligt pretentiös ramberättelse, där Gummerus skriver upp sin historia: "oh, så fantastisk den här berättelsen är, den bara måste ges ut!".
Nej, det här är inte en fantastisk berättelse. Det är lite poetiskt, visst, men inte anmärkningsvärt. Det är lite storslaget, visst, men inte heller det är särskilt drabbande. Och jag kan inte låta bli att tänka att för guds skull, ni lever i tjugonde århundradet, det är inget konstigt med en skilsmässa, och era halvvuxna barn pallar det, och om det nu är Passionen (fråga till mig själv: tror jag alls på Passionen?) så är det väl bara att leva ut det?
Det är en småtrevlig bok, det är inte det. Det är bara att ramberättelsen utlovar guld och gröna skogar. Och nä. Men om man har en stund på en gräsmatta en söndageftermiddag: varför inte?
Barbro Gummerus
3/6 2007
Liten snabbläst bok om en kärlekshistoria. Det står kärleksroman på den, men den är snarare som en längre novell.
Det roligaste med boken är att den har en så ohyggligt pretentiös ramberättelse, där Gummerus skriver upp sin historia: "oh, så fantastisk den här berättelsen är, den bara måste ges ut!".
Nej, det här är inte en fantastisk berättelse. Det är lite poetiskt, visst, men inte anmärkningsvärt. Det är lite storslaget, visst, men inte heller det är särskilt drabbande. Och jag kan inte låta bli att tänka att för guds skull, ni lever i tjugonde århundradet, det är inget konstigt med en skilsmässa, och era halvvuxna barn pallar det, och om det nu är Passionen (fråga till mig själv: tror jag alls på Passionen?) så är det väl bara att leva ut det?
Det är en småtrevlig bok, det är inte det. Det är bara att ramberättelsen utlovar guld och gröna skogar. Och nä. Men om man har en stund på en gräsmatta en söndageftermiddag: varför inte?
söndag 3 juni 2007
38.
"Svindlande höjder"
Emily Brontë
3/6 2007
Äntligen, äntligen klar med den här boken. En bock på klassikerlistan, och det är tur, för då känns det otvivelaktigt värt att ha läst den.
Emily är verkligen inte min favoritBrontë. Jag tyckte ju mycket om "Främlingen på Wildfell Hall", och för den delen "Jane Eyre", men "Svindlande höjder"...
Miljöbeskrivningarna är torftliga jämfört med systrarnas. Ibland händer viktiga saker i tre meningar, och ibland händer närmast oviktiga saker i tre sidor. Och, framförallt, inte en jävel i boken är sympatisk. Jag engagerar mig inte i någon av personerna. Inte ens berättaren, Ellen Dean, lyckas framstå i god dager. Det blir så sjukt tråkigt att läsa när Brontë antyder att allt kommer gå åt fanders, och man gäspar och tänker "ja, det har de väl förtjänat", och så går allt åt fanders, och man tänker "jaja, vad händer nu då?" och då börjar nästa sak gå åt fanders.
Gah.
Extremt mörk bok, och ja, det skapas en stämning, och ja, det är förstås inget fel på språket, men nej, så jävla bra är det inte, och tyvärr, handlingen engagerar mig som sagt inte alls.
Och så var det den här kärlekshistorien mellan Cathy och Heathcliff, då. Som ska vara så passionerad. Jag tycker bara att båda framstår som egoistiska idioter, och att all tragik som drabbar dem är sjukt rättmätig, och inget har med kärlek att göra. Möjligen ägandebegär, men det är inte samma sak, inte ens nära.
Jag är glad att Emily Brontë inte har skrivit fler böcker (även om det förstås är sorgligt att hon dog i tbc i trettioårsåldern). Jag ska läsa Agnes Grey, och kanske läsa om Jane Eyre, nästa gång jag blir sugen på klassiker.
Emily Brontë
3/6 2007
Äntligen, äntligen klar med den här boken. En bock på klassikerlistan, och det är tur, för då känns det otvivelaktigt värt att ha läst den.
Emily är verkligen inte min favoritBrontë. Jag tyckte ju mycket om "Främlingen på Wildfell Hall", och för den delen "Jane Eyre", men "Svindlande höjder"...
Miljöbeskrivningarna är torftliga jämfört med systrarnas. Ibland händer viktiga saker i tre meningar, och ibland händer närmast oviktiga saker i tre sidor. Och, framförallt, inte en jävel i boken är sympatisk. Jag engagerar mig inte i någon av personerna. Inte ens berättaren, Ellen Dean, lyckas framstå i god dager. Det blir så sjukt tråkigt att läsa när Brontë antyder att allt kommer gå åt fanders, och man gäspar och tänker "ja, det har de väl förtjänat", och så går allt åt fanders, och man tänker "jaja, vad händer nu då?" och då börjar nästa sak gå åt fanders.
Gah.
Extremt mörk bok, och ja, det skapas en stämning, och ja, det är förstås inget fel på språket, men nej, så jävla bra är det inte, och tyvärr, handlingen engagerar mig som sagt inte alls.
Och så var det den här kärlekshistorien mellan Cathy och Heathcliff, då. Som ska vara så passionerad. Jag tycker bara att båda framstår som egoistiska idioter, och att all tragik som drabbar dem är sjukt rättmätig, och inget har med kärlek att göra. Möjligen ägandebegär, men det är inte samma sak, inte ens nära.
Jag är glad att Emily Brontë inte har skrivit fler böcker (även om det förstås är sorgligt att hon dog i tbc i trettioårsåldern). Jag ska läsa Agnes Grey, och kanske läsa om Jane Eyre, nästa gång jag blir sugen på klassiker.
37.
"Bitterfittan"
Maria Sveland
3/6
Småstressig vecka och parallelläsning av flera böcker, så nu blev det mycket utläst idag. Jag började, i sängen, med Bitterfittan. Jag gillade den, det har varit mycket "bara ett kapitel till" trots att den egentligen alls inte inbjuder till svepläsning. Den är egentligen bara sådär 50% roman, men de andra 50% är egentligen de bästa, fulla av träffsäkra iakttagelser som hur kvinnor parerar tystnader, köper presenter till hans släktingar, utför markservice, et cetera. Jag tänker gång på gång: "så där är det ju! att jag inte tänkt på det innan" eller möjligen "så där är det ju! gud vad skönt att läsa det, nedskrivet". Jag vill att min pojkvän ska läsa den här boken. Jag vill att alla andra också ska läsa den här boken. Framförallt män. Och ta åt sig, inte slå ifrån sig. Och fundera på revolutionen.
Att det är så befriande att läsa om någon som säger att vi inte har kommit längre i vår svenska jämställdhet. Att inse att så mycket av det där manshatet som ibland glimmar i mig är sant.
Att sedan Sveland försöker få till ett försonande slut som vågar hoppas på parrelationen är visserligen lovvärt, och jag hade nog önskat mig det om det inte funnits, men det hjälps inte att det känns lite krystat (det går inte att göra mig nöjd).
Men det är å andra sidan min största invändning mot den här boken. Och det är ju inte någon anledning att inte läsa den.
Maria Sveland
3/6
Småstressig vecka och parallelläsning av flera böcker, så nu blev det mycket utläst idag. Jag började, i sängen, med Bitterfittan. Jag gillade den, det har varit mycket "bara ett kapitel till" trots att den egentligen alls inte inbjuder till svepläsning. Den är egentligen bara sådär 50% roman, men de andra 50% är egentligen de bästa, fulla av träffsäkra iakttagelser som hur kvinnor parerar tystnader, köper presenter till hans släktingar, utför markservice, et cetera. Jag tänker gång på gång: "så där är det ju! att jag inte tänkt på det innan" eller möjligen "så där är det ju! gud vad skönt att läsa det, nedskrivet". Jag vill att min pojkvän ska läsa den här boken. Jag vill att alla andra också ska läsa den här boken. Framförallt män. Och ta åt sig, inte slå ifrån sig. Och fundera på revolutionen.
Att det är så befriande att läsa om någon som säger att vi inte har kommit längre i vår svenska jämställdhet. Att inse att så mycket av det där manshatet som ibland glimmar i mig är sant.
Att sedan Sveland försöker få till ett försonande slut som vågar hoppas på parrelationen är visserligen lovvärt, och jag hade nog önskat mig det om det inte funnits, men det hjälps inte att det känns lite krystat (det går inte att göra mig nöjd).
Men det är å andra sidan min största invändning mot den här boken. Och det är ju inte någon anledning att inte läsa den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
