"Marmeladprovet"
Vibeke Olsson
19/3 2007
Den här boken har jag tittat på massvis av gånger, men valt bort. När jag var yngre var jag mycket förtjust i Vibeke Olsson. Hennes böcker om romartiden gav mig namnet till mitt första internetalias (callistrate), till exempel. Även böckerna om andra världskriget och då framförallt Ulrike och kriget (från nazistperspektiv, så omväxlande och intressant), tyckte jag mycket om. Marmeladprovet handlar däremot om en skilsmässa, och den lockade mig inte alls. Det är den enda bok av Olsson jag inte läst.
Men nu slog jag till, och den är fint realistisk och trovärdig, men jag önskade mig ett lite lyckligare slut. Skildringarna av Stockholm och det tidiga nittiotalet gillar jag, och huvudpersonen Sirkka är mänsklig och levande, men jag hade velat följa henne längre efter skilsmässan, så att hon hunnit bli lyckligare.
Men det kanske handlar om mig, om vanan vid Hollywoodslut, om att jag ville att hon skulle sluta med en ny man och kanske en gravidmage också och ett hus på landet och allt det där. Kanske är Olsson mer modig som bryter där hon bryter. Kanske är det så att det finns en tid efter (skilsmässo)sorgen där man blir lite mindre förtvivlad, och att den är värd nog att beskriva, att man inte måste klumpa ihop den med tiden senare, där man blir lite gladare.
måndag 19 mars 2007
21.
"Räcker det om jag älskar dig?"
Katarina von Bredow
17/3 2007
Nja, det är svårt att riktigt tycka om en bok där huvudpersonen är ett våpigt tjejoffer. Även om boken försöker skildra hennes utveckling till en starkare och gladare människa, så är den där utvecklingen inte så trovärdig, och kvar är jag med en protagonist, Fanny, som tycker att det är hennes fel när pojkvännen är otrogen. Det är lite lurigt.
De andra handlingarna funkar bättre. Den alkoholiserade mamman, tillexempel, är lite ytligt tecknad men jag köper henne. Vänskapsrelationen likaså.
Det vore inte von Bredow om det inte fanns en förbjuden kärlek också. Den är förstås Passionerad, men jag skulle önska att hon kunde vara lite mer explicit i sina sexscener. Mer namn på kroppsdelar, mindre bultande kön och känsliga punkter. Gå hela vägen, Katarina, jag vet att du vill.
von Bredows andra böcker är bättre än den här, som jag faktiskt inte skulle säga var värd sin tid. Då och då var den underhållande, och det är språkligt flyt och spänning, men det finns för många passager där Fanny bara är plågsam och tröttsam, och där jag fick pusha mig att läsa vidare, och sånt tycker jag inte att jag ska behöva göra i en sån här bok.
Katarina von Bredow
17/3 2007
Nja, det är svårt att riktigt tycka om en bok där huvudpersonen är ett våpigt tjejoffer. Även om boken försöker skildra hennes utveckling till en starkare och gladare människa, så är den där utvecklingen inte så trovärdig, och kvar är jag med en protagonist, Fanny, som tycker att det är hennes fel när pojkvännen är otrogen. Det är lite lurigt.
De andra handlingarna funkar bättre. Den alkoholiserade mamman, tillexempel, är lite ytligt tecknad men jag köper henne. Vänskapsrelationen likaså.
Det vore inte von Bredow om det inte fanns en förbjuden kärlek också. Den är förstås Passionerad, men jag skulle önska att hon kunde vara lite mer explicit i sina sexscener. Mer namn på kroppsdelar, mindre bultande kön och känsliga punkter. Gå hela vägen, Katarina, jag vet att du vill.
von Bredows andra böcker är bättre än den här, som jag faktiskt inte skulle säga var värd sin tid. Då och då var den underhållande, och det är språkligt flyt och spänning, men det finns för många passager där Fanny bara är plågsam och tröttsam, och där jag fick pusha mig att läsa vidare, och sånt tycker jag inte att jag ska behöva göra i en sån här bok.
måndag 12 mars 2007
20.
"Enhet"
Ninni Holmquist
12/3 2007
Först tänkte jag bara att Ninni Holmquist skrivit en pendang till Kazuo Ishiguros "Never let me go". Det retade mig lite, för den är så pass ny och nog borde Holmquist kunnat hitta på något eget?
Likheten mellan berättelserna är mycket tydlig. Det handlar om mindre värda människor i en värld som inte är framtid, snarare alternativ tid, och om hur deras kroppar är levande biobanker för organdonation. Det handlar om ett samhälle som tagit sig makten att bestämma över vissa människors död, om det än omskrivs till antingen "slutdonation" eller "fullbordan".
Holmquist skriver bra och effektivt och lättläst, och jag läser tills det börjar skilja sig, och bli något eget. Där Ishiguro skriver om ovetande barn skriver Holmquist om medvetna vuxna, och hennes alternativa värld är svensk där Ishiguros är brittisk, och det är tillräckligt olikt för att vara värt sig, både att ha blivit skrivet och att läsas.
Och mot slutet är det olidligt spännande, dessutom, en sidvändare som hindrar mig från att gå till tvättstugan som jag borde.
Utan att avslöja för mycket av handlingen i "Enhet" så kan jag säga att den, i likhet med "Never let me go", handlar mycket om kärlek. Kanske för att kärleken ska vara det yttersta beviset på att dessa ickemänniskor, dessa vandrande organlager, är mänskliga?
Och så är det explicita sexskildringar i båda böckerna.
Det intressantaste i "Enhet" är annars hur den snurrar kring barn, driver med småbarnsföräldrar (tacksamt men roligt) och Det Viktigaste Uppdraget; föräldraskapet.
Men jag får en lust att påpeka för de styrande i Holmquists värld att herregud, vad tror ni världen behöver fler av, Linda Skugge eller Ninni Holmquist? Människor som konsumerar och föder barn eller människor som tänker och skriver?
(När jag tänker på det är Linda Skugge verkligen någon som skulle kunna argumentera för den här dystopin, eller något i närheten. Jag säger ju att Linda Skugge är läskig!)
Sammanfattningsvis: bra bok. Läsvärd. Välskriven. Kanske roligare om man inte jämför med "Never let me go", men å andra sidan var det en ganska rolig jämförelse. Den bästa boken jag läst sedan... äh, "After the wreck..." var ju bra. Glöm det. Men en bra bok, jag rekommenderar den, verkligen!
Ninni Holmquist
12/3 2007
Först tänkte jag bara att Ninni Holmquist skrivit en pendang till Kazuo Ishiguros "Never let me go". Det retade mig lite, för den är så pass ny och nog borde Holmquist kunnat hitta på något eget?
Likheten mellan berättelserna är mycket tydlig. Det handlar om mindre värda människor i en värld som inte är framtid, snarare alternativ tid, och om hur deras kroppar är levande biobanker för organdonation. Det handlar om ett samhälle som tagit sig makten att bestämma över vissa människors död, om det än omskrivs till antingen "slutdonation" eller "fullbordan".
Holmquist skriver bra och effektivt och lättläst, och jag läser tills det börjar skilja sig, och bli något eget. Där Ishiguro skriver om ovetande barn skriver Holmquist om medvetna vuxna, och hennes alternativa värld är svensk där Ishiguros är brittisk, och det är tillräckligt olikt för att vara värt sig, både att ha blivit skrivet och att läsas.
Och mot slutet är det olidligt spännande, dessutom, en sidvändare som hindrar mig från att gå till tvättstugan som jag borde.
Utan att avslöja för mycket av handlingen i "Enhet" så kan jag säga att den, i likhet med "Never let me go", handlar mycket om kärlek. Kanske för att kärleken ska vara det yttersta beviset på att dessa ickemänniskor, dessa vandrande organlager, är mänskliga?
Och så är det explicita sexskildringar i båda böckerna.
Det intressantaste i "Enhet" är annars hur den snurrar kring barn, driver med småbarnsföräldrar (tacksamt men roligt) och Det Viktigaste Uppdraget; föräldraskapet.
Men jag får en lust att påpeka för de styrande i Holmquists värld att herregud, vad tror ni världen behöver fler av, Linda Skugge eller Ninni Holmquist? Människor som konsumerar och föder barn eller människor som tänker och skriver?
(När jag tänker på det är Linda Skugge verkligen någon som skulle kunna argumentera för den här dystopin, eller något i närheten. Jag säger ju att Linda Skugge är läskig!)
Sammanfattningsvis: bra bok. Läsvärd. Välskriven. Kanske roligare om man inte jämför med "Never let me go", men å andra sidan var det en ganska rolig jämförelse. Den bästa boken jag läst sedan... äh, "After the wreck..." var ju bra. Glöm det. Men en bra bok, jag rekommenderar den, verkligen!
fredag 9 mars 2007
19.
"Ägglossning"
Judith Uyterlinde
8/3 2007
Nästan helt självupplevd bok i första person om infertilitet. Det bästa man kan säga om den här boken är att den är lättläst och lärolik. Det jag vill säga om den här boken är att den, trots svårt ämne, känns ytlig, banal och inte ett uns drabbande, och att språket är funktionellt men inte ett uns mer.
Men om man vill läsa om ofrivillig barnlöshet och om hur det känns, så finns det ett gäng barnlöshetsbloggar därute, som jag tycker ger mycket mer än den här boken.
(Det enda mest konkreta jag fick ut av boken är att jag är som mest fertil nu, vid 23 års ålder. Jaha. Det här är visserligen min boklista, men jag kan bjuda på informationen att jag inte tänker utnyttja den fertiliteten, och jag är alltså på väg utför. Härligt.)
Judith Uyterlinde
8/3 2007
Nästan helt självupplevd bok i första person om infertilitet. Det bästa man kan säga om den här boken är att den är lättläst och lärolik. Det jag vill säga om den här boken är att den, trots svårt ämne, känns ytlig, banal och inte ett uns drabbande, och att språket är funktionellt men inte ett uns mer.
Men om man vill läsa om ofrivillig barnlöshet och om hur det känns, så finns det ett gäng barnlöshetsbloggar därute, som jag tycker ger mycket mer än den här boken.
(Det enda mest konkreta jag fick ut av boken är att jag är som mest fertil nu, vid 23 års ålder. Jaha. Det här är visserligen min boklista, men jag kan bjuda på informationen att jag inte tänker utnyttja den fertiliteten, och jag är alltså på väg utför. Härligt.)
torsdag 8 mars 2007
18.
"After the Wreck, I Picked Myself Up, Spread My Wings, and Flew Away"
Joyce Carol Oates
8/3 2007
Vad man gör en ledig torsdag när man har varit duktig och skrivit klart sin hemdugga redan kvällen före: tar en liten sovmorgon och ligger sedan kvar i sängen och läser. I några timmar.
Tills man har läst ut sin högkvalitativa ungdomsbok. Och man har inte ens dåligt samvete, för det finns inget annat man borde göra.
Själva boken, då?
Jag tycker om Oates ungdomsböcker, hon hejdar sig lite från att krångla till saker och berättar istället mer rakt på. Men fortfarande med hela språket och uttrycksfullheten, och utan att följa den konventionella dramaturgin rakt av, bara för att det är enklast. Mer den där organiska, oväntade känslan som man har vid riktiga skeenden, än en berättelsemall.
Boken är skriven i första person, som är Jenna, 15. Hon och hennes mamma är med i en bilolycka, mamman dör, Jenna blir svårt skadad, och anklagar sig själv för att ha orsakat olyckan.
Jag tycker mycket om beskrivningarna av tiden just efter olyckan, sjukhuset och förvirringen och några små medicinska termer och det är något jag sällan läser om i första person och det kändes väldigt intressant. (Min utbildning gör mig till en nörd, men jag blir lite exalterad av att läsa om saker som jag faktiskt kan något om från lekmannaperspektiv och inse att jag faktiskt lärt mig något... Det här var en mycket parentetisk parentes.)
Sedan, när Jenna blir nördig och konstig och överdoserar värktabletter och hänger med äldre killar och räddningen är motorcykelmannen Crow, så blir det en lite jobbigare bok, och ibland blir det långlånga meningar där allt tappar farten. Men jag antar att en del av jobbigheten ligger i att Jenna är 15 år, och trovärdig, och att det är hon som berättar. 15-åringar kan få det att krypa nervöst i kroppen på mig. (Samma sak när jag tänker på mig själv som 15.)
En sak som är bra är att titeln, som när man tittar på boken verkar lång, jobbig och långsökt, faktiskt är relevant och rimlig. Att ro iland en sån titel, det är banne mig respekt, och det säger nog allt man behöver veta om den här boken, egentligen.
Joyce Carol Oates
8/3 2007
Vad man gör en ledig torsdag när man har varit duktig och skrivit klart sin hemdugga redan kvällen före: tar en liten sovmorgon och ligger sedan kvar i sängen och läser. I några timmar.
Tills man har läst ut sin högkvalitativa ungdomsbok. Och man har inte ens dåligt samvete, för det finns inget annat man borde göra.
Själva boken, då?
Jag tycker om Oates ungdomsböcker, hon hejdar sig lite från att krångla till saker och berättar istället mer rakt på. Men fortfarande med hela språket och uttrycksfullheten, och utan att följa den konventionella dramaturgin rakt av, bara för att det är enklast. Mer den där organiska, oväntade känslan som man har vid riktiga skeenden, än en berättelsemall.
Boken är skriven i första person, som är Jenna, 15. Hon och hennes mamma är med i en bilolycka, mamman dör, Jenna blir svårt skadad, och anklagar sig själv för att ha orsakat olyckan.
Jag tycker mycket om beskrivningarna av tiden just efter olyckan, sjukhuset och förvirringen och några små medicinska termer och det är något jag sällan läser om i första person och det kändes väldigt intressant. (Min utbildning gör mig till en nörd, men jag blir lite exalterad av att läsa om saker som jag faktiskt kan något om från lekmannaperspektiv och inse att jag faktiskt lärt mig något... Det här var en mycket parentetisk parentes.)
Sedan, när Jenna blir nördig och konstig och överdoserar värktabletter och hänger med äldre killar och räddningen är motorcykelmannen Crow, så blir det en lite jobbigare bok, och ibland blir det långlånga meningar där allt tappar farten. Men jag antar att en del av jobbigheten ligger i att Jenna är 15 år, och trovärdig, och att det är hon som berättar. 15-åringar kan få det att krypa nervöst i kroppen på mig. (Samma sak när jag tänker på mig själv som 15.)
En sak som är bra är att titeln, som när man tittar på boken verkar lång, jobbig och långsökt, faktiskt är relevant och rimlig. Att ro iland en sån titel, det är banne mig respekt, och det säger nog allt man behöver veta om den här boken, egentligen.
tisdag 6 mars 2007
17.
"Simon & Sophie"
Emma Granholm
4/3 2007
Oh, mina gudar, perfekt ungdomsbokstjack! Rakt in i läsningen, romantik och humor och spänning och man vet ju att de kommer att få varandra, men hur hur hur?
Det är en klassisk historia; den tuffa tjejen och den töntiga killen, som av en slump börjar umgås och som vips blir kära, och hon vågar inte visa det i skolan, att hon är kär i en sån, men ni kan ju gissa vad som händer på slutet.
(Jag tror inte att det där är att beteckna som någon sorts spoiler, det var ganska uppenbart.)
Det är Emma Granholms debutbok, och hon är väldigt duktig, och tonsäker, och alla små detaljer som morotsjuice och korridorssnack och klassrumssneglande och den fantastiska första kyssen är på pricken.
En extra bonus är sidospåret om Camilla, och om vänskapens bytlånarspel. Camilla är en reservkompis till huvudpersonen Sophie och hennes bästis Tessan, och de rätt ut sagt ganska taskiga mot henne. Det gör bilden av Sophie mer nyanserad, och det är skönt att få läsa en skildring om hur en vänskap tar slut, liksom omvandlas, till allmän vinning dessutom.
En schysst sträckläsningsbok, sådär två timmar, och jag började till och med prata med personerna i boken; "Jamen gör inte sådär!", "Oh...", "Haha!" etc.
Emma Granholm
4/3 2007
Oh, mina gudar, perfekt ungdomsbokstjack! Rakt in i läsningen, romantik och humor och spänning och man vet ju att de kommer att få varandra, men hur hur hur?
Det är en klassisk historia; den tuffa tjejen och den töntiga killen, som av en slump börjar umgås och som vips blir kära, och hon vågar inte visa det i skolan, att hon är kär i en sån, men ni kan ju gissa vad som händer på slutet.
(Jag tror inte att det där är att beteckna som någon sorts spoiler, det var ganska uppenbart.)
Det är Emma Granholms debutbok, och hon är väldigt duktig, och tonsäker, och alla små detaljer som morotsjuice och korridorssnack och klassrumssneglande och den fantastiska första kyssen är på pricken.
En extra bonus är sidospåret om Camilla, och om vänskapens bytlånarspel. Camilla är en reservkompis till huvudpersonen Sophie och hennes bästis Tessan, och de rätt ut sagt ganska taskiga mot henne. Det gör bilden av Sophie mer nyanserad, och det är skönt att få läsa en skildring om hur en vänskap tar slut, liksom omvandlas, till allmän vinning dessutom.
En schysst sträckläsningsbok, sådär två timmar, och jag började till och med prata med personerna i boken; "Jamen gör inte sådär!", "Oh...", "Haha!" etc.
16.
"Maud"
Harry Bruce
4/3 2007
Jag löper linan ut med den här L.M. Montogomery-fixeringen...
Tyvärr var den här biografin skriven för de där som egentligen ska läsa "Anne på Grönkulla", och den fördjupade sig betydligt mer i Montgomerys kärleksliv än i hennes skrivande. Det var roligt att inse hur mycket i Anne, och än mer i böckerna om Emily, som är självupplevt.
Det var en tunn, lättläst liten rackare. Men jag förlåter den inte att den slutade när Maud väl fick sin första bok (som var just "Anne på Grönkulla") utgiven. Bara för att Maud gifte sig därefter så innebär det inte att hon levde lycklig i alla sina dagar, och i den lyckan bara råkade sno ihop ytterligare ett tjog böcker. Jag hade velat läsa om det.
Harry Bruce
4/3 2007
Jag löper linan ut med den här L.M. Montogomery-fixeringen...
Tyvärr var den här biografin skriven för de där som egentligen ska läsa "Anne på Grönkulla", och den fördjupade sig betydligt mer i Montgomerys kärleksliv än i hennes skrivande. Det var roligt att inse hur mycket i Anne, och än mer i böckerna om Emily, som är självupplevt.
Det var en tunn, lättläst liten rackare. Men jag förlåter den inte att den slutade när Maud väl fick sin första bok (som var just "Anne på Grönkulla") utgiven. Bara för att Maud gifte sig därefter så innebär det inte att hon levde lycklig i alla sina dagar, och i den lyckan bara råkade sno ihop ytterligare ett tjog böcker. Jag hade velat läsa om det.
lördag 3 mars 2007
15.
"På den kortare sidan av Sonnenallee"
Thomas Brussig
3/3 2007
En 140-sidors gul roman om Östtyskland och livet precis jämte Berlinmuren. Lite mycket pojkuppväxt, med den vackraste populäraste tjejen som alla suktar efter, och lite mycket Skröna. Eller, ibland är skrönorna roliga, men ibland är de lite för mycket.
Men jag är inte den som är den när det finns lite öststat med i bilden. Stämningen påminner lite om "Goodbye Lenin", och det är fint som snus, med det.
Dock är det nog lite talande att den del av boken jag tycker bäst om är den första anekdoten om hur det kan ha gått till när Sonnenallee delades. (Hur? För att Stalin tände Churchills cigarr, förstås.)
Thomas Brussig
3/3 2007
En 140-sidors gul roman om Östtyskland och livet precis jämte Berlinmuren. Lite mycket pojkuppväxt, med den vackraste populäraste tjejen som alla suktar efter, och lite mycket Skröna. Eller, ibland är skrönorna roliga, men ibland är de lite för mycket.
Men jag är inte den som är den när det finns lite öststat med i bilden. Stämningen påminner lite om "Goodbye Lenin", och det är fint som snus, med det.
Dock är det nog lite talande att den del av boken jag tycker bäst om är den första anekdoten om hur det kan ha gått till när Sonnenallee delades. (Hur? För att Stalin tände Churchills cigarr, förstås.)
torsdag 1 mars 2007
14.
"Further chronicles of Avonlea"
L.M. Montomery
28/2 2007
En novellsamling av Montgomery, som utspelar sig i Avonlea, och som ibland har kända Anne-figurer som bipersoner. När jag var liten och i början av min Anne-karriär blev jag mycket besviken på "Chronicles of Avonlea", eller "Grönkullagrannar" som den heter på svenska, eftersom jag bespetsade mig på mer skrivet om just Anne Shirley. Nu var jag beredd på vad jag fick, eller snarare positivt överraskad, eftersom jag inte visste att det fanns mer om Avonlea.
Det är mycket sentimentalt, äktenskap och frierier, döden och kärlek in i döden, och jo, jag älskar det, förstås.
(Och att jag bara har läst det här en gång! Så många gånger jag kommer kunna läsa om de här novellerna! Ljuva tider.)
L.M. Montomery
28/2 2007
En novellsamling av Montgomery, som utspelar sig i Avonlea, och som ibland har kända Anne-figurer som bipersoner. När jag var liten och i början av min Anne-karriär blev jag mycket besviken på "Chronicles of Avonlea", eller "Grönkullagrannar" som den heter på svenska, eftersom jag bespetsade mig på mer skrivet om just Anne Shirley. Nu var jag beredd på vad jag fick, eller snarare positivt överraskad, eftersom jag inte visste att det fanns mer om Avonlea.
Det är mycket sentimentalt, äktenskap och frierier, döden och kärlek in i döden, och jo, jag älskar det, förstås.
(Och att jag bara har läst det här en gång! Så många gånger jag kommer kunna läsa om de här novellerna! Ljuva tider.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
