"Mannen i mina drömmar"
Curtis Sittenfield
31/7
Så blev juli en riktig bokmånad i alla fall. Att jobba är uppenbart bra för mitt läsande. Jag har en timmes bussresa om dagen, och gillar att läsa på lunchrasten i stället för att prata väder.
Förra sommaren, också i Huskvarna, läste jag "Prep", eller "I en klass för sig" som den heter på svenska. Och Sittenfield är sig lik. Hon är en mycket flytande berättare,
och hon sätter ord på den självmedvetna ångest och blyghet och föraktande försvarsmekanism som är ett sätt att överleva den kvinnliga tonårstiden. Jag känner igen mig, och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det. Det är ingen smickrande igenkänning. Men det är realistiskt, och tröstande i det att man inte är ensam.
"Mannen i mina drömmar" har dessutom en genomgående mer positiv ton än "I en klass för sig". Redan från början vet man att saker kommer att utvecklas mot det bättre. Det kommer inte bli chicklitt-slut (även om den här boken stod på chicklitthyllan i Jönköpings stadsbibliotek. Little did they know. Det här är inte charmiga neuroser och fantastiska män, det är realistiska och besvärliga neuroser och halvdana män.) men det kommer sluta bättre än det började.
Det tycker jag personligen är en klar förbättring, och det gör att jag tycker mycket mer om den här boken än om "Prep", trots att den saknar internatskolemiljö.
Lättläst men med substans. En fin kombination. En bra sak i sin genre.
tisdag 31 juli 2007
53.
"Mig äger ingen"
Åsa Linderborg
29/7
För mig hade den här boken vunnit jättemycket på att vara lite fiktiv istället. Om Linderborg hade tagit sina erfarenheter och bytt ut detaljer, maskerat lite, och inte varit så rapporterande.
Dels hade hon inte hängt ut sin pappa på det sätt som hon nu gör. Bara ett halvt decennium efter hans död. Och han är död, och han kan inte försvara sig.
Det görs för all del med kärlek. Det är vad som står i recensionerna jag läst, om vilket kärleksfullt porträtt Linderborg skriver. Det kan inte jag heller neka till. Det är kärleksfullt.
Men det är en massa saker som jag betvivlar att Leif hade velat att hela jävla kultursverige läste om honom. Och hon tycker så synd om sin pappa, Linderborg, och det är synd om honom som hon beskriver det, men att sitta och ömka en främmande människa på det sättet, som inte alls har valt att lämna ut sig själv, som bara råkat ha en dotter som ville lämna ut en...
Det där med utlämnandet stör mig mycket.
Men det andra som också varit bra med fiktion hade varit att Linderborg begränsat sig lite. Nu var det samvetsgrann rapport av alla detaljer och omständigheter hon mindes, känns det som. Som ett persongalleri av tjugofem släktingar som man inte kan hålla reda på , och beskrivningar av ALLA föremål i lägenheten, et cetera. Lite sållning hade inte varit fel.
Med detta sagt så: jo, det är ett kärleksfullt och välskrivet porträtt av en far och en arbetarman (i samma person). Trots mitt problem med faderns integritet, och bokens problem med redovisningsplikten, så är det Bra, med exakta formuleringar och bilder, och fångade känslor i bara några meningar, och stämningar likaså. Det är skickligt. Jag blir berörd.
Arbetarklassperspektivet som jag hört ganska mycket om när jag hört om den här boken var dock svagare än jag trodde. Det var mer som ett filter en som ett tema. Mer som att det ingår i Linderborgs perspektiv och kom med av bara farten än att hon skrev med flit.
Å andra sidan vann det säkert på sin subtilitet. Men det här med klass, jag är lite svältfödd på det. Jag hade kanske hoppats på lite mer. Mer som i Alakoskis "Svinalängorna", kanske.
Men det är inget argument mot boken, mer vad jag hade förväntat mig, och att det inte stämde.
Åsa Linderborg
29/7
För mig hade den här boken vunnit jättemycket på att vara lite fiktiv istället. Om Linderborg hade tagit sina erfarenheter och bytt ut detaljer, maskerat lite, och inte varit så rapporterande.
Dels hade hon inte hängt ut sin pappa på det sätt som hon nu gör. Bara ett halvt decennium efter hans död. Och han är död, och han kan inte försvara sig.
Det görs för all del med kärlek. Det är vad som står i recensionerna jag läst, om vilket kärleksfullt porträtt Linderborg skriver. Det kan inte jag heller neka till. Det är kärleksfullt.
Men det är en massa saker som jag betvivlar att Leif hade velat att hela jävla kultursverige läste om honom. Och hon tycker så synd om sin pappa, Linderborg, och det är synd om honom som hon beskriver det, men att sitta och ömka en främmande människa på det sättet, som inte alls har valt att lämna ut sig själv, som bara råkat ha en dotter som ville lämna ut en...
Det där med utlämnandet stör mig mycket.
Men det andra som också varit bra med fiktion hade varit att Linderborg begränsat sig lite. Nu var det samvetsgrann rapport av alla detaljer och omständigheter hon mindes, känns det som. Som ett persongalleri av tjugofem släktingar som man inte kan hålla reda på , och beskrivningar av ALLA föremål i lägenheten, et cetera. Lite sållning hade inte varit fel.
Med detta sagt så: jo, det är ett kärleksfullt och välskrivet porträtt av en far och en arbetarman (i samma person). Trots mitt problem med faderns integritet, och bokens problem med redovisningsplikten, så är det Bra, med exakta formuleringar och bilder, och fångade känslor i bara några meningar, och stämningar likaså. Det är skickligt. Jag blir berörd.
Arbetarklassperspektivet som jag hört ganska mycket om när jag hört om den här boken var dock svagare än jag trodde. Det var mer som ett filter en som ett tema. Mer som att det ingår i Linderborgs perspektiv och kom med av bara farten än att hon skrev med flit.
Å andra sidan vann det säkert på sin subtilitet. Men det här med klass, jag är lite svältfödd på det. Jag hade kanske hoppats på lite mer. Mer som i Alakoskis "Svinalängorna", kanske.
Men det är inget argument mot boken, mer vad jag hade förväntat mig, och att det inte stämde.
52.
"Det finns annan frukt än apelsiner"
Jeanette Winterson
28/7
Riktigt antiklimaxslut på den här boken, eller snarare frånvaro av riktigt slut. Jag lånade den för att frikyrka och lesbianer lät som en fantastisk kombination (just i min smak...) Dessutom har jag tidigare läst "Fyrväktaren" av Winterson och uppskattat den en del.
Men nä, den här boken lyfte aldrig för mig. Det fanns bra stycken, flera, men sen kom dåliga liknelser som bara berättades halvvägs, och i allt tätare ström, och så var det det där med slutet.
Det här är en "lesbisk klassiker". Jag säger tack gud för Fucking Åmål. Och om det ska vara i bokform: Sarah Waters "Kyssa sammet". Samt alla fina ungdomsböcker på detta tema. "Du och jag, Marie Curie", till exempel.
Jeanette Winterson
28/7
Riktigt antiklimaxslut på den här boken, eller snarare frånvaro av riktigt slut. Jag lånade den för att frikyrka och lesbianer lät som en fantastisk kombination (just i min smak...) Dessutom har jag tidigare läst "Fyrväktaren" av Winterson och uppskattat den en del.
Men nä, den här boken lyfte aldrig för mig. Det fanns bra stycken, flera, men sen kom dåliga liknelser som bara berättades halvvägs, och i allt tätare ström, och så var det det där med slutet.
Det här är en "lesbisk klassiker". Jag säger tack gud för Fucking Åmål. Och om det ska vara i bokform: Sarah Waters "Kyssa sammet". Samt alla fina ungdomsböcker på detta tema. "Du och jag, Marie Curie", till exempel.
51.
"Drottningens chirurg"
Agneta Pleijel
23/7
I mitten älskade jag den här boken. Jag skrev entusiastiskt i ett brev att det här var Boken, the shit, helt underbar! Det var spänning och det skildrades ur olika perspektiv på ett genuint snyggt och givande sätt. Och så var det en obduktion, om än en 1700-tals, och lite Linnébashing (vilket är fint ett jubileumsår som detta) och mycket medicinnörderi. Samt en cliffhanger med en graviditet.
Men sen planade boken ut en smula, och lite av drivet försvann, och det blev ett referat av en infekterad skriftlig debatt (såna fanns minsann innan internet också), och saker började gå åt helvete litegrann.
Som helhet var det här en bra bok, och jag vill läsa mer av Pleijel (och fortsättningen på den här planerade triologin). Men den var bäst så där i mitten....
Agneta Pleijel
23/7
I mitten älskade jag den här boken. Jag skrev entusiastiskt i ett brev att det här var Boken, the shit, helt underbar! Det var spänning och det skildrades ur olika perspektiv på ett genuint snyggt och givande sätt. Och så var det en obduktion, om än en 1700-tals, och lite Linnébashing (vilket är fint ett jubileumsår som detta) och mycket medicinnörderi. Samt en cliffhanger med en graviditet.
Men sen planade boken ut en smula, och lite av drivet försvann, och det blev ett referat av en infekterad skriftlig debatt (såna fanns minsann innan internet också), och saker började gå åt helvete litegrann.
Som helhet var det här en bra bok, och jag vill läsa mer av Pleijel (och fortsättningen på den här planerade triologin). Men den var bäst så där i mitten....
tisdag 24 juli 2007
50.
"Kiffe kiffe imorgon"
Faïza Guène
21/7
En till bok om tonårig tjej med krångligt liv, i första person. Den här gången dock i Paris, i förorten Paradiset. Huvudpersonen Doria har en tydligare röst, men är svårare att riktigt enagera sig i. Annars är den bra, välskriven, med exakta formuleringar. Men jag bryr mig aldrig riktigt så mycket som jag skulle vilja.
Och så lite hat för att hitta titeln i boken i Sista Kapitlet. Don't. Det är som att berätta halva handlingen i baksidestexten. Fel ordning.
Ångestmoment: författaren är född 1985. Hjälp.
Faïza Guène
21/7
En till bok om tonårig tjej med krångligt liv, i första person. Den här gången dock i Paris, i förorten Paradiset. Huvudpersonen Doria har en tydligare röst, men är svårare att riktigt enagera sig i. Annars är den bra, välskriven, med exakta formuleringar. Men jag bryr mig aldrig riktigt så mycket som jag skulle vilja.
Och så lite hat för att hitta titeln i boken i Sista Kapitlet. Don't. Det är som att berätta halva handlingen i baksidestexten. Fel ordning.
Ångestmoment: författaren är född 1985. Hjälp.
49.
"Min Ella"
Kajsa Isaksson
21/7
Ungdomsbokstjack. Inte så illa. Bra historia och driv. Största problemet är att Isaksson försöker skriva två röster, men båda är förvillande lika varandra. Rösten, det är nog egentligen bara än, är dock mycket trovärdigt trulig, förtvivlad, deppig och storslagen. Och tonåring...
Som ungdomsbokstjack betecknat fullgod. Det finns förstås bättre ungdomsböcker, men den här duger bra.
Kajsa Isaksson
21/7
Ungdomsbokstjack. Inte så illa. Bra historia och driv. Största problemet är att Isaksson försöker skriva två röster, men båda är förvillande lika varandra. Rösten, det är nog egentligen bara än, är dock mycket trovärdigt trulig, förtvivlad, deppig och storslagen. Och tonåring...
Som ungdomsbokstjack betecknat fullgod. Det finns förstås bättre ungdomsböcker, men den här duger bra.
måndag 23 juli 2007
48.
"The Story Girl"
L.M. Montgomery
21/7
Det här ska vara Montgomerys egen favoritbok. Det förstår jag mig inte på. Det är en lite nödtorftig berättelse om Sara Stanley, som är Berättarflickan, och hennes fem kusiner King och deras familj. Den är berättad av en av kusinerna, Beverley, i efterhand. I varje kapitel finns en berättelse som the story girl berättar, och en egen anekdot. Montgomery använder ju ett liknande upplägg både här och där, men inte med fullt så många småberättelser, och den här boken har problemet att huvudberättelsen helt saknar handling och dramaturgi. Staplade anekdoter, snarare. Och då tycker jag att man hellre kan skriva en novellsamling. Jag hade gillat det här bättre om det varit fler historier från Avonlea. Särskilt som det då och då kommer en gammal myt från Rom eller Grekland eller någon indianstam, i stället för
de lantliga Prins Edwards Ö-berättelser som Montgomery gör som bäst.
L.M. Montgomery
21/7
Det här ska vara Montgomerys egen favoritbok. Det förstår jag mig inte på. Det är en lite nödtorftig berättelse om Sara Stanley, som är Berättarflickan, och hennes fem kusiner King och deras familj. Den är berättad av en av kusinerna, Beverley, i efterhand. I varje kapitel finns en berättelse som the story girl berättar, och en egen anekdot. Montgomery använder ju ett liknande upplägg både här och där, men inte med fullt så många småberättelser, och den här boken har problemet att huvudberättelsen helt saknar handling och dramaturgi. Staplade anekdoter, snarare. Och då tycker jag att man hellre kan skriva en novellsamling. Jag hade gillat det här bättre om det varit fler historier från Avonlea. Särskilt som det då och då kommer en gammal myt från Rom eller Grekland eller någon indianstam, i stället för
de lantliga Prins Edwards Ö-berättelser som Montgomery gör som bäst.
47.
"Utan mig"
Marie Desplechin
15/7
Lättläst smidig och rar liten bok. Jag hade börjat på en massa böcker och inte kommit någonstans, så jag behövde något snabbläst, med lite fart och mycket dialog.
Det bra med den här boken var att den var okonventionell i sina prioriteringar. Vips kom ett litet avslöjande om knark eller våld i förbifarten. Vips kom en betydligt mer detaljerad skildring av Monopol.
Och så var det mycket vardagskänsla och hemkänsla, och dessutom fransk sådan. Verklighetsbyte för ett tag. Ett bra användningsområde för skönlitteratur.
Marie Desplechin
15/7
Lättläst smidig och rar liten bok. Jag hade börjat på en massa böcker och inte kommit någonstans, så jag behövde något snabbläst, med lite fart och mycket dialog.
Det bra med den här boken var att den var okonventionell i sina prioriteringar. Vips kom ett litet avslöjande om knark eller våld i förbifarten. Vips kom en betydligt mer detaljerad skildring av Monopol.
Och så var det mycket vardagskänsla och hemkänsla, och dessutom fransk sådan. Verklighetsbyte för ett tag. Ett bra användningsområde för skönlitteratur.
lördag 14 juli 2007
46.
"Agnes Grey"
Anne Brontë
9/7
Det verkar om att Anne är min favoritBrontë. Det här var en fin bok. Visserligen var den lite seg i guvernantstarten, med det första stället Agnes kom till som guvernant. Och jag gav aldrig upp hoppet att Agnes skulle lyckas med sina adepter, att allt sakta skulle bli bra, att eleverna skulle styra upp sig.
Men boken gled över till en kärlekshistoria, sakta men säkert, förnekat av huvudpersonen så länge, trots att det var uppenbart. Och det var en fin kärlekshistoria, perfekt och exakt, och romantisk, och skickligt skriven. Och jag älskade det.
Jag måste bara passa på och uttrycka min frustration vad det gäller hur underskattad Anne Brontë är. Jag har letat efter Agnes Grey på Uppsala stadsbibliotek och på Akademibokhandeln, och det är välsorterade ställen, men ingen Agnes. Till slut hittade jag min Penguin-pocket i Riga, av alla ställen.
Anne Brontë
9/7
Det verkar om att Anne är min favoritBrontë. Det här var en fin bok. Visserligen var den lite seg i guvernantstarten, med det första stället Agnes kom till som guvernant. Och jag gav aldrig upp hoppet att Agnes skulle lyckas med sina adepter, att allt sakta skulle bli bra, att eleverna skulle styra upp sig.
Men boken gled över till en kärlekshistoria, sakta men säkert, förnekat av huvudpersonen så länge, trots att det var uppenbart. Och det var en fin kärlekshistoria, perfekt och exakt, och romantisk, och skickligt skriven. Och jag älskade det.
Jag måste bara passa på och uttrycka min frustration vad det gäller hur underskattad Anne Brontë är. Jag har letat efter Agnes Grey på Uppsala stadsbibliotek och på Akademibokhandeln, och det är välsorterade ställen, men ingen Agnes. Till slut hittade jag min Penguin-pocket i Riga, av alla ställen.
fredag 6 juli 2007
45.
"Familjen Lament"
George Hagen
5/7 2007
Två saker att hata med den här boken:
1. Helt stört många "då visste han inte vilka ödesdigra följder detta skulle få". Detta är en styggelse som i största möjliga mån bör undvikas. Att gödsla med det betyder bara att författaren inte kan hålla uppe spänningen på annat sätt. Jag genomskådar dig, Hagen, jag lovar. Och det retar mig som tusan.
2. Onödiga tragedier och dödsfall. Som inte tillför berättelsen något. Som bara är sensationslystna. Man tar inte livet av två av de mest centrala personerna tio sidor från slutet utan att ha ett mycket bra skäl. Och det har du inte, Hagen, de där dödsfallen ger inte något till berättelsen. De gör mig bara än mer irriterad.
Jag tror att det här är George Hagens debutroman. Och jag hoppas att han aldrig får något publicerat igen. Men om han skulle få det, tänker jag inte ta i det med tång. Jag borde anat oråd redan på femte sidan där han beskrev Julia Laments "ostyriga svarta hårsvall", som så jävulskt uppenbart skulle beskriva hennes ostyriga karaktär. Jag borde slutat läsa där. Om du överväger att läsa den här boken: nej. Gör inte det. Det finns så mycket bra litteratur som du skulle kunna läsa istället. Även om boken var rolig här och där, så är de delarna inte alls nog för att väga upp den taffliga helheten.
George Hagen
5/7 2007
Två saker att hata med den här boken:
1. Helt stört många "då visste han inte vilka ödesdigra följder detta skulle få". Detta är en styggelse som i största möjliga mån bör undvikas. Att gödsla med det betyder bara att författaren inte kan hålla uppe spänningen på annat sätt. Jag genomskådar dig, Hagen, jag lovar. Och det retar mig som tusan.
2. Onödiga tragedier och dödsfall. Som inte tillför berättelsen något. Som bara är sensationslystna. Man tar inte livet av två av de mest centrala personerna tio sidor från slutet utan att ha ett mycket bra skäl. Och det har du inte, Hagen, de där dödsfallen ger inte något till berättelsen. De gör mig bara än mer irriterad.
Jag tror att det här är George Hagens debutroman. Och jag hoppas att han aldrig får något publicerat igen. Men om han skulle få det, tänker jag inte ta i det med tång. Jag borde anat oråd redan på femte sidan där han beskrev Julia Laments "ostyriga svarta hårsvall", som så jävulskt uppenbart skulle beskriva hennes ostyriga karaktär. Jag borde slutat läsa där. Om du överväger att läsa den här boken: nej. Gör inte det. Det finns så mycket bra litteratur som du skulle kunna läsa istället. Även om boken var rolig här och där, så är de delarna inte alls nog för att väga upp den taffliga helheten.
44.
"En kvinna att älska"
Teodor Kallifatides
27/6
Man tycker ju att en vecka i sommarstugan vore bra för ens läsande. Jag trodde det. Jag hade med mig flera luntor.
Men med en lada att måla, en familj att umgås med och glada barn att leka med, och natur att försöka vara ute i när det inte regnade, så var inte läsning det som prioriterades, riktigt. Så allt jag hann med (förutom lite själavårdskurslitteratur (fråga inte)) var den här lilla tunna boken.
Det är det första jag läst av Kallifatides och jag har ingen aning om det är representativt. Det var okej, och på sina ställen brände det till, men jag skulle inte kalla det en roman. Allt sånt upplägg saknas, det är bara lösa minnen, dels av Olga (som är kvinnan att älska), dels från jagets (Kallifatides?) eget liv. Men språket var behagligt hela vägen. Kanske borde jag läsa mer Kallifatides? Det får dock bli ett långt senare projekt; jag har mycket annat som jag vill läsa nu.
Teodor Kallifatides
27/6
Man tycker ju att en vecka i sommarstugan vore bra för ens läsande. Jag trodde det. Jag hade med mig flera luntor.
Men med en lada att måla, en familj att umgås med och glada barn att leka med, och natur att försöka vara ute i när det inte regnade, så var inte läsning det som prioriterades, riktigt. Så allt jag hann med (förutom lite själavårdskurslitteratur (fråga inte)) var den här lilla tunna boken.
Det är det första jag läst av Kallifatides och jag har ingen aning om det är representativt. Det var okej, och på sina ställen brände det till, men jag skulle inte kalla det en roman. Allt sånt upplägg saknas, det är bara lösa minnen, dels av Olga (som är kvinnan att älska), dels från jagets (Kallifatides?) eget liv. Men språket var behagligt hela vägen. Kanske borde jag läsa mer Kallifatides? Det får dock bli ett långt senare projekt; jag har mycket annat som jag vill läsa nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
