36.

"Främlingen på Wildfell Hall"
Anne Brontë
19/5

Det mest seriösa jag läst på ett tag, men också det bästa. Yngsta systern Brontë, Anne, verkar sjukt underskattad, eftersom det här är hennes minst kända roman och den är fantastisk.

Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse, men Anne gör det inte för att skryta, det är bara hennes sätt att skriva, och det fungerar så bra.

Under all artonhundratalscharm (som är ljuvlig) finns en egentligen i princip feministisk historia om den unga kvinnan som tror att hon ska kunna rädda mannen, och normaliseringsprocessen där det är hon och inte han som ändras. Huvudpersonen Helen är fantastisk och man bara måste älska henne, och det är svårt att förstå att Huntingdon inte gör det, men jag tror fullständigt på historien och inte på de som fick Anne att betyga, i andra upplagans förord, att det verkligen finns sådana så onda som Huntingdon.

Kvinnorätten, ädelmodet, den alls icke överspända pliktkänslan, kärleken, artonhundratalet. Jag vill läsa Agnes Grey och Svindlande höjder också, nu, med en gång! Det här är alldeles precis sådan litteratur som jag vill läsa nu. Jag tycker så mycket om det. Jag kan inte skriva rättvist om det, men jävlar, jag tycker så mycket om det.

35.

"Dinner for two"
Mike Gayle
14/5

Jag skulle uppskattat den här boken ännu lite mer om det gått lite längre tid sedan jag läste Gayle senast. Men den var bra ändå, och historien var annorlunda, det var bara tonfallet som var samma.

Men i kategorin lättläst, lättsmält och inte kväljande är det här bra skit. Jag ska läsa resten av Gayles böcker, tror jag, men med en karenstid på minst ett halvår.

Det finaste med den här boken är att människorna är ganska goda och vill väl, de kan vara lite egoistiska men de vill väl, och det blir krångel och intriger men alla vill väl, och det lyckliga slutet känns möjligt och sannolikt. Det är sympatiskt.

Och det är skönt med en manlig berättare som är intresserad av relationer, längtar barn och inte så förtvivlat Manlig.

34.

"Alla mina systrar"
Judith Lennox
10/5

Började mycket lovande med fyra systrar Maclise i början av 1900-talet (Grönkullatid!). Det var frierier och klänningar och korrespondens (eftersom den gammalmodiga modern inte ville ha telefon, men ändå). Och det var en så kvillrig kärleksskildring.

Men lite irriterande blev det allt att författaren hade så många personer att följa. Det blev lite hackigt. Och ibland försvann någon man var intresserad av i ett helt kapitel (Iris på sjukhuset, tex). Och historien om Marianne var lite för mycket, på alla sätt, även om den fick mig vederbörligen illa berörd.

430 sidor var lite för mycket, helt enkelt.

33.

"Cornelia, Cary Grant och kärleken"
Marisa de los Santos
6/5

Det här är en bok jag rekommenderar. Den är som chicklit i lätthet och magpirr, men den känns inte lika tom. Det är fluffigt men med substans.

I början retade jag mig på att varannat kapitel handlade om Cornelia och varannat om Clare. Jag hann precis engagera mig i den ena, och vips var det ett annat kapitel. Så småningom flätades historierna förstås ihop, på ett sätt som jag inte hade förstått (men som var ganska uppenbart när det väl hände...)

Det är ett glammigt Philadephia, amerikanska dejter, en 11-årings detaljer och personer som jag bryr mig om. Det jag har att invända mot boken är att berättarjaget Cornelia är jobbig. Hon är en trettionånting singelkvinna som pratar alldeles för mycket till mig som läsare, i stället för att bara berätta sin historia. Alla dessa utvikningar som ska vara 'fyndiga' - nej tack. Och dessutom envisas hon med att hänvisa till gamla Hollywoodfilmer som jag inte sett.

Bäst tycker jag om Clare, en lillgammal 11-åring som älskar flickböcker (bara det får mig att känna mig befryndad), och det gör mig lite ledsen att boken inte handlar mer om henne. Det kretsar kring henne en del, men hon är mindre huvudperson än jag skulle föredra, trots att varannat kapitel är skrivet i papegojperspektiv utifrån henne.
Framförallt i slutet hade jag velat ha mer Clare och mindre Cornelia. Det är som att de los Santos bestämmer sig för att Cornelia är den riktiga huvudpersonen, och det är något jag inte alls håller med henne om.

Men det är en fin bok, som är mycket bra i sin genre, och som är fylld av en alldeles flickboksaktig mysig stämning. Jag saknar den nu när jag läst ut den.

32.

"His' n' hers"
Mike Gayle
30/4

Chicklitt skriven av en karl. Ungefär varannat kapitel ur hans perspektiv, varannat ur hennes. Ett känt grepp, men det fungerar ju. Det är roligt att läsa om möten och dejter och känslor och veta båda sidorna, och sitta där och tänka "meeen hångla då!" eftersom man, till skillnad från personerna, vet att det är besvarat.

Det bra med den här boken är att den har en berättelse som håller för hela bokens längd. Det är lite krångel och de går lite om varandra, men det känns tillräckligt rimligt och inte som ett författartrick.

Bra busslektyr på vägen från Enköping. Bra lättläsning. Och så lite engelsk språkträning på det.
Jag kan till och med överväga att läsa mer av Gayle, fast om ett tag.

31.

"Mer än det man ser"
Nancy Rue
29/4

Romantisk ungdomsroman, som jag inte insåg att jag läst tidigare förrän jag var halvvägs. Det var lite märkligt att jag lyckats förtränga den så helt, för den här gången var jag mycket engagerad och uppskattade det amerikanska i boken till fullo. Sedan att den är lite präktig vad det gäller kristendom och funktionshinder... det får man leva med. Det går ganska bra. Det finns lite hjärtskärande romantiska ögonblick i slutet av boken. Lite svårare är det att acceptera vilket präktarsle (inte praktarsle, utan präktigt arsle) Michael, den manliga hjälten, är. Han är så god att det är konstigt att Felix, den kvinnliga hjälten, inte vill slå ihjäl honom. Men hon är ju kär. Och det går att acceptera hennes synsätt, och då funkar boken, utmärkt.

Bonus: Nancy rue har en av de fulaste hemsidor jag sett på länge! Här.