"Hundra dörrar i brisen"
Steinunn Sigurdardottir
26/4 2007
En tunn liten bok om Brynhildur, medelålders isländska i Paris, och hennes kärleksliv. Det låter kanske inte så lockande? Men det är en alldeles lysande liten bok, på fint språk och med såna bilder av Montmartrekyrkogården och skärmaffären "102 skärmar". Islandsbilderna är lite mattare, och huvudpersonen är inte direkt odelat sympatisk, men det finns en bra sexskildring (och sånt ska man alltid ha respekt för!) och så är den en snygg liten bok, dessutom. Läsvärdhetskvot: hög.
lördag 28 april 2007
29.
"Svinalängorna"
Susanna Alakoski
24/4 2007
En alldeles välförtjänt Augustprisvinnare. Konkret och tydlig på ett så bra och fängslande sätt. Snygg bok, dessutom.
Ibland blev det lite "poetiskt" på ett ointressant sätt, det jag gillade med boken var att den var så realistisk och ja, tydlig, och de där små urspårningarna som kom mot slutet var inte min kopp te. Men det var så pass lite, i princip försumbart. Annars hade Alakoski en fin liten lyrisk ton som bara fanns med, helt stillsamt, utan att ta för mycket plats, och var mycket mycket stilig.
Skenbart så enkelt. Enkelt på snyggt sätt.
Susanna Alakoski
24/4 2007
En alldeles välförtjänt Augustprisvinnare. Konkret och tydlig på ett så bra och fängslande sätt. Snygg bok, dessutom.
Ibland blev det lite "poetiskt" på ett ointressant sätt, det jag gillade med boken var att den var så realistisk och ja, tydlig, och de där små urspårningarna som kom mot slutet var inte min kopp te. Men det var så pass lite, i princip försumbart. Annars hade Alakoski en fin liten lyrisk ton som bara fanns med, helt stillsamt, utan att ta för mycket plats, och var mycket mycket stilig.
Skenbart så enkelt. Enkelt på snyggt sätt.
lördag 21 april 2007
28.
"Hitta hem"
Renée Manfredi
18/4
Den här började så bra, sådär som en riktig amerikansk roman ska (de känns annorlunda än svenska, och någon gång ska jag sätta fingret på det ordentligt). Den var ett fint sällskap på min Hudiksvallsplacerings första vecka. Det var trevligt att komma hem till den fula lägenheten med det sunkiga badrummet, för jag hade en god bok som väntade på mig.
Men någonstans halvvägs tog historien en vändning som förtog hela poängen med den, det blev för mycket elände och det fanns inget som skulle bära upp eländet, och det blev uppenbart för mig att jag inte tyckte om huvudpersonen och mnjä. Sen läste jag bara ut boken eftersom jag ändå kommit så långt.
Hellre "Jublen nu, fötter mina". Den har det fina amerikanska.
Renée Manfredi
18/4
Den här började så bra, sådär som en riktig amerikansk roman ska (de känns annorlunda än svenska, och någon gång ska jag sätta fingret på det ordentligt). Den var ett fint sällskap på min Hudiksvallsplacerings första vecka. Det var trevligt att komma hem till den fula lägenheten med det sunkiga badrummet, för jag hade en god bok som väntade på mig.
Men någonstans halvvägs tog historien en vändning som förtog hela poängen med den, det blev för mycket elände och det fanns inget som skulle bära upp eländet, och det blev uppenbart för mig att jag inte tyckte om huvudpersonen och mnjä. Sen läste jag bara ut boken eftersom jag ändå kommit så långt.
Hellre "Jublen nu, fötter mina". Den har det fina amerikanska.
27.
"Brist"
Anna Schulze
15/4
En svensk novellsamling av en debutant, och jag kan höra er gäspa, och jag förstår er. Det är en rimlig reaktion. Men i det här fallet är den faktiskt fel. Det här är välskrivna noveller där jag faktiskt bryr mig om personerna, och där det händer något (även om jag är en smula besviken på att det slutar i lite för öppna slut lite för ofta).
Om du vill ha en novellsamling att läsa lite i ibland så är den här ett hett tips. Och det är ju skönt, att inte behöva läsa allt på en gång, att inte behöva ha sammanhanget. Jag har hållt på med den sen mitten av mars, och haft den på toaletten och läst en novell då och då, och haft den vid sängen och läst en novell innan jag somnat ibland, och nu tog jag med den ut på gräsmattan och läste de sista novellerna.
Mest tycker jag om Sekund, Högmässa, Den, Systrar och Ljusgult, och av dem allra mest om Ljusgult. Den träffade bäst i resonansen.
Anna Schulze
15/4
En svensk novellsamling av en debutant, och jag kan höra er gäspa, och jag förstår er. Det är en rimlig reaktion. Men i det här fallet är den faktiskt fel. Det här är välskrivna noveller där jag faktiskt bryr mig om personerna, och där det händer något (även om jag är en smula besviken på att det slutar i lite för öppna slut lite för ofta).
Om du vill ha en novellsamling att läsa lite i ibland så är den här ett hett tips. Och det är ju skönt, att inte behöva läsa allt på en gång, att inte behöva ha sammanhanget. Jag har hållt på med den sen mitten av mars, och haft den på toaletten och läst en novell då och då, och haft den vid sängen och läst en novell innan jag somnat ibland, och nu tog jag med den ut på gräsmattan och läste de sista novellerna.
Mest tycker jag om Sekund, Högmässa, Den, Systrar och Ljusgult, och av dem allra mest om Ljusgult. Den träffade bäst i resonansen.
26.
"Anne of Windy Poplars"
L.M. Montgomery
14/4
Mer Anne på engelska. Jag kan liksom inte hålla mig. Och den här var så himla värd det, eftersom det fanns stycken med anekdoter som varit strukna från min svenska översättning. Och så det gamla vanliga: Pringlarna och Rebecka Dew och änkorna och Summerside och Katherine och mandelmjölken och älskade Anne Shirley.
Jag har beställt "The story girl" från internet och har fått den, har den här hemma och tummar på den. En helt oläst Montgomery. Hennes personliga favoritbok. Den är lite ful, bokeh, men det spelar ingen roll. Jag sparar på den på samma sätt som jag sparade "3...6...9 seconds of light". Till en dag när jag behöver den, eller kanske bara helt enkelt till senare. Till lilla Elisabeths I Morgon.
L.M. Montgomery
14/4
Mer Anne på engelska. Jag kan liksom inte hålla mig. Och den här var så himla värd det, eftersom det fanns stycken med anekdoter som varit strukna från min svenska översättning. Och så det gamla vanliga: Pringlarna och Rebecka Dew och änkorna och Summerside och Katherine och mandelmjölken och älskade Anne Shirley.
Jag har beställt "The story girl" från internet och har fått den, har den här hemma och tummar på den. En helt oläst Montgomery. Hennes personliga favoritbok. Den är lite ful, bokeh, men det spelar ingen roll. Jag sparar på den på samma sätt som jag sparade "3...6...9 seconds of light". Till en dag när jag behöver den, eller kanske bara helt enkelt till senare. Till lilla Elisabeths I Morgon.
torsdag 12 april 2007
25.
"Där regnbågen slutar"
Cecelia Ahern
9/4
Chicklit. Och visserligen spännande (jag låg vaken sent på natten och läste), och de får varann och allt är gulligt, men herrejävlar vad hon drar ut på det, Ahern. I 400 sidor och 34 år. ÅR. Det är inte romantiskt, det är inte det. Det är bara uppenbart och tröttsamt och det kan säkert gå till så här på riktigt, men det är på inget vis idealet. Jag tror på att det är mer romantiskt att få ihop det i tjugoårsåldern och sedan leva ihop, med medgång och motgång och en relation, än att gå runt och vänta.
Jag tänker osökt på hur Gilbert förklarar just detta för Anne, när ett par i Avonlea gifter sig efter långt uppvaktande (som nog är 30 år, men Montgomery är effektiv nog att skildra det på 3 sidor...), samt på Kapten Jim, som läser "Kärlekens Irrvägar" bara för att få se hur långt en författarinna kan spinna ut en historia.
Låååååååångt.
Genren kräver ju kärlek med förhinder, men om man inte har kreativitet att sno ihop förhinder som räcker längre än 50 sidor borde man fundera över att byta genre, eller skriva Allersnoveller. Inte stapla förhinderna efter varandra, som ett jävla häcklopp.
Jag vill ha ett magpirrande Äntligen! inte ett trött Äntligen kunde författaren inte sätta fler käppar i hjulet....
För ljuv kärlek med förhinder gäller visst fortfarande: Ungdomsböcker. Och Jane Austen.
Vad Ahern dock ska ha kredd för: detta är en brevroman, eller ja, en chattloggsroman. Det är roligt att läsa, även om vissa tvåsidorns miljöbeskrivningar känns lite osannolika att någon skulle skrivit i ICQ....
Cecelia Ahern
9/4
Chicklit. Och visserligen spännande (jag låg vaken sent på natten och läste), och de får varann och allt är gulligt, men herrejävlar vad hon drar ut på det, Ahern. I 400 sidor och 34 år. ÅR. Det är inte romantiskt, det är inte det. Det är bara uppenbart och tröttsamt och det kan säkert gå till så här på riktigt, men det är på inget vis idealet. Jag tror på att det är mer romantiskt att få ihop det i tjugoårsåldern och sedan leva ihop, med medgång och motgång och en relation, än att gå runt och vänta.
Jag tänker osökt på hur Gilbert förklarar just detta för Anne, när ett par i Avonlea gifter sig efter långt uppvaktande (som nog är 30 år, men Montgomery är effektiv nog att skildra det på 3 sidor...), samt på Kapten Jim, som läser "Kärlekens Irrvägar" bara för att få se hur långt en författarinna kan spinna ut en historia.
Låååååååångt.
Genren kräver ju kärlek med förhinder, men om man inte har kreativitet att sno ihop förhinder som räcker längre än 50 sidor borde man fundera över att byta genre, eller skriva Allersnoveller. Inte stapla förhinderna efter varandra, som ett jävla häcklopp.
Jag vill ha ett magpirrande Äntligen! inte ett trött Äntligen kunde författaren inte sätta fler käppar i hjulet....
För ljuv kärlek med förhinder gäller visst fortfarande: Ungdomsböcker. Och Jane Austen.
Vad Ahern dock ska ha kredd för: detta är en brevroman, eller ja, en chattloggsroman. Det är roligt att läsa, även om vissa tvåsidorns miljöbeskrivningar känns lite osannolika att någon skulle skrivit i ICQ....
måndag 9 april 2007
24.
"Jublen nu, fötter mina"
Leif Enger
8/4 2007
Åh, det här var en fin bok. USA på det där sättet som det är i Sufjan Stevens låttexter, med Gud som ett stråk i bakgrunden och den storslagna naturen som ett annat stråk.
När Gud och naturen får ta mer plats än så blir det kanske en aning klyschigt och styltigt, men det får de för det mesta inte, för det mesta har Enger vett att sätta personerna främst. Och de är roliga och fyndiga och det är spännande, och man älskar lillasyster Swede och pappa Jeremiah och berättaren Reuben, och vad det gäller storebror Davy så framstår han som så komplext okomplicerad som hans roll kräver.
Jag tror inte jag gör den här boken rättvisa alls. Den är en precis lagom bok att inte sträckläsa, men läsa ett bra stycke om dagen. Den är spännande men ändå lite långsam. Det finns mycket fina formuleringar i den. Det finns sagostämning. Det finns mirakel, och mirakel är inte ett nyfött barn (de föds hela tiden), de är något störande och förbryllande som vänder upp och ner på verkligheten för en stund.
Det enda jag håller mig riktigt skeptisk till är slutet. Det är konsekvent på gränsen till förutsägbarhet, men det var inte så jag ville att den här berätteslen skulle sluta!
Men jag är glad att jag läste den.
Leif Enger
8/4 2007
Åh, det här var en fin bok. USA på det där sättet som det är i Sufjan Stevens låttexter, med Gud som ett stråk i bakgrunden och den storslagna naturen som ett annat stråk.
När Gud och naturen får ta mer plats än så blir det kanske en aning klyschigt och styltigt, men det får de för det mesta inte, för det mesta har Enger vett att sätta personerna främst. Och de är roliga och fyndiga och det är spännande, och man älskar lillasyster Swede och pappa Jeremiah och berättaren Reuben, och vad det gäller storebror Davy så framstår han som så komplext okomplicerad som hans roll kräver.
Jag tror inte jag gör den här boken rättvisa alls. Den är en precis lagom bok att inte sträckläsa, men läsa ett bra stycke om dagen. Den är spännande men ändå lite långsam. Det finns mycket fina formuleringar i den. Det finns sagostämning. Det finns mirakel, och mirakel är inte ett nyfött barn (de föds hela tiden), de är något störande och förbryllande som vänder upp och ner på verkligheten för en stund.
Det enda jag håller mig riktigt skeptisk till är slutet. Det är konsekvent på gränsen till förutsägbarhet, men det var inte så jag ville att den här berätteslen skulle sluta!
Men jag är glad att jag läste den.
onsdag 4 april 2007
23.
"Livstråden"
Sarah Waters
3/4 2007
1800-talsengland är ju alltid min kopp te, och levande beskrivet och fint liv,
men slutet! Slutet på den här boken lämnar mig så besviken och liksom tom, och får mig nästan att ångra att jag läste 400 sidor god historisk roman för att nå fram till detta.
Hellre "Kyssa sammet", om man vill läsa Sarah Waters.
Sarah Waters
3/4 2007
1800-talsengland är ju alltid min kopp te, och levande beskrivet och fint liv,
men slutet! Slutet på den här boken lämnar mig så besviken och liksom tom, och får mig nästan att ångra att jag läste 400 sidor god historisk roman för att nå fram till detta.
Hellre "Kyssa sammet", om man vill läsa Sarah Waters.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
