Karins boklista

Från en annan planet - Tamara Bach

2009-11-28T14:55:00.002+01:00

15/9

Också omläsning. Också bra. Också en ungdomsbok som passar även äldre (men lite lite mer målgruppsbetonad än Elias, skulle jag säga).

Jag var lite tungläst där i september. Det behövdes lite omläsning av gamla dängor.

Dansar Elias? Nej! - Katarina Kieri

2009-11-28T14:53:00.002+01:00

10/9

En omläsningsbok, kanske tredje gången? Den var fortfarande fantastiskt bra. En ungdomsbok som råkar handla om ungdomar men som man inte kan vara för gammal för.

Dyker upp på second hand lite då och då, köp den om ni ser den!

Julstädningen och döden - Margareta Strömstedt

2009-11-28T14:48:00.002+01:00

22/8

Bra reselektyr, kapitel som inte förlorade något på att läsas ett här och ett där. Inte samma sug som "Natten då de hängde Ruth Ellis", men likväl jordad och tydlig. Jätteskillnad mot den där skotska boken, faktiskt. Att personerna lever. Jordelivet, små gester, allt som bottnar.

Det är något lite finlandssvenskt över Strömstedt. Och det menar jag verkligen som en komplimang!

Jag visste aldrig att du fanns - Maggie O'Farrell

2009-11-28T14:44:00.002+01:00

9/8

Det bästa med den här boken är att den utspelar sig i Edinburgh, och att jag läste den innan jag åkte till Skottland.

Annars... personerna, jag trodde inte på dem. Handlingen är dramatisk, men livet är dramatiskt, så den hade gått att köpa, om den varit bättre gestaltad. Nu kändes det mest... tunt, ofärgat och sensationslystet.

Mnjä.

Tystnad.

2009-11-28T14:42:00.001+01:00

Ni vet hur det blir. Man tappar bort sig, det blir så jobbigt att komma i kapp, man skjuter på det ännu mer.

Men idag, det är idag det händer. Jag ska börja med bokbloggen igen. Och dessutom försöka komma ikapp, så gott det går.

Så hej, om det är någon som läser här. Tappert! Nu blir det åka av.

Gåvor - Ursula K LeGuin

2009-08-04T22:56:00.001+02:00

1/8

Mycket habil ungdomsfantasy, påminner lite om Cynthia Voigts Jackaroo-böcker (som kanske inte är fantasy per definition, men banne mig i känslan). Det här är också underhållningslitteratur, men skelettet lyser inte igenom, allt är bra hantverk, snyggt.

Sen är det lite väl många namn, och sen är det ingenting om man jämför med Trollkarlen från Övärlden, men det måste man ju inte göra.

Man kan bara stanna i sängen en morgon då man jobbar kväll och läsa, läsa.

Kärlek@första.träffen - Jane Moore

2009-08-04T22:48:00.001+02:00

25/7

Jag ville ha en fånig och lättläst bok, och man ser ju på titeln att boken levde upp till kriterierna. Allt var bättre i början, när sedan "få varandra"-biten skulle inträffa på slutet blev det lite väl krystat.

Underhållningslitteratur, ja. Men man ser strukturerna och mallarna och pirrkonstruktionerna alldeles för tydligt för min smak. Men underhållen blev jag, förstås.

Sommarboken - Tove Jansson

2009-07-23T22:06:00.002+02:00

20/7

Så alldeles underbar vemodig och exakt bok. Och om åldrandet och ensamheten och bängligheten och de är så älskvärda, Sophia och farmor, i allt som är kantigt kargt och kärleken.

Jag äger den här boken men läste en kopia från sjukhusbiblan. Men det är fint att jag kan läsa om den, igen igen, i Uppsala.
(Jag undrar om jag faktiskt redan läst den, när jag var för liten för att fatta riktigt? Vissa saker känns vagt bekant.)

Och om man skulle läsa om Mumin?

Och om man skulle läsa något mer fantastiskt finlandssvenskt? Tips utöver Solveig och Tove?

Karlstad Zoologiska - Hanna Hellquist

2009-07-20T21:36:00.002+02:00

18/7

Bra bok, men lite väl lång. Berättarjaget beskriver alla djur familjen och hon haft, och sina föräldrar med tonvikt på sin pappa. Efter ett tag tappar jag räkningen på alla nymfparakiterna, och om det här är ett kapitel där pappans goda sidor (kärleken) eller sämre sidor (våldsamheten, alkoholöverkonsumtionen) beskrivs.

Allt är lättläst och flyhänt beskrivet, men det blir lite väl mycket, poängen hade framgått ändå.

Och så har jag lite samma problem som med Åsa Linderborgs fadersskildring; om detta är så verklighetsbaserat som det påstås, har man verkligen rätt att hänga ut någon som pappan hängs ut?

(Fast här lever pappan, och har chans att försvara sig, och verkar ta alltihop rätt bra, så ja, vad tusan. Är det okej för honom så är det väl okej för mig.)

Kommer aldrig att få veta om hon hör - Kerstin Norborg

2009-07-06T09:32:00.005+02:00

6/7

Det här, mina vänner, är en fin bok som jag tycker att ni ska läsa.

Dessutom var det en perfekt bok att läsa i Åshuvud, hopkurad i fåtöljen mittemot släktfotografierna. Boken handlar om huvudpersonens sökande efter sina rötter, sin mamma som döende i cancer lämnade bort henne som bebis, sin pappa och sina syskon som blev kvar som en familj. Och så en fin berättelse om hur mamman och pappan träffades, inklusive sanatorium och lärarinneplats.

Kerstin Norborg var en av folkhögskolans kanon. Vi läste "Min faders hus" och pratade om gestaltning. Jag minns inte om jag läste hela boken eller om jag bara kom en bit i den, men jag minns att jag mer ville tycka om den än tyckte om den. Att den inte berörde mig.

"Kommer aldrig att få veta om hon hör" är varm på ett helt annat sätt. Det finns något i den, i allt det exakta och problematiserade och längtande, som handlar om människorna i den, som ger dem rundade kanter. Allt är gestaltat, formulerat, välavvägt, men det bultar människohjärtan i det, och då blir gestaltat, formulerat och välavvägt bara positiva saker i stället för en glatt yta.

Jag är glad att jag vågade ta den här boken, för jag stod och tvekade och tänkte "skrivarkursprosa" där på biblioteket, och det är det verkligen inte. Bara bra, mycket bra, och dessutom koncentrerat till inte ens 200 sidor. En bra kort bok, som sagt, det är respekt!

Fall out - Lynda Waterhouse

2009-07-06T09:19:00.002+02:00

4/7

Det fanns ju engelsk ungdomslitteratur i Värnamos bibliotek också. Hurra!

Den här boken var i sig inget omistligt, men den funkade. En twist som man genomskådade långt i förväg, personer som var ganska klicheartade (argh för den jobbige men smarte lillebrodern i tioårsåldern: tröttsamt!), ett lyckligt slut. Men man kan ju behöva lätta upp luntorna (Moberg, Homeros, Hesse) med lite snabbläst tjack. Och som sådan: funktionell.

Drottningen vänder blad - Alan Bennett

2009-06-29T23:07:00.002+02:00

28/6

Åh, vad man måste älska böcker som säger allt de vill säga på drygt hundra sidor. Utan att var knapphändiga. Och som vill och hinner säga något viktigt, dessutom!

En så söt liten berättelse om hur drottningen börjar läsa. Sedan är den lite väl läsromantisk, och håller Kulturen högre än himlen, vilket kan vara lite fånigt, men det är en så charmerande liten bok att man inte hakar upp sig på sånt.

Varmt rekommenderad!

Blir du ledsen om jag dör - Andreas Gustafsson

2009-06-29T22:47:00.002+02:00

26/6

Som "Orissa", tänkte jag när jag lånade den här. Och jo, det är en rad per sida, och jo, det är nötta ord som används, och jo, det handlar om Kärlek och Längtan.

Men det är också allt. Eller så minns jag Ola Juléns bok i ett förskönat skimmer, från folkhögskoletiden där han var en av våra husgudar. Kanske var den inte så bra, den heller. Jag blir lite sugen på att läsa om och se.

Den här boken är just så klängig som titeln kan låta. Det är rätt tröttsamt. I början köper jag formatet, gillar formuleringarna, men allteftersom jag läser blir jag alltmer övertygad om:
Det här är en kryptifierad berättelse.

Skriv den här romanen istället. Med hela längtan och hela handlingen. Det är det man väntar på när man läser, och det känns som att det är vad du vill göra, Gustafsson. Inte försöka dölja allt det patetiska genom en rad per sida, det känns rätt fegt.

Och så blir det alldeles för mycket utan lite buffrande miljöbeskrivningar eller något emellan.

Kungens komediant - Agneta Pleijel

2009-06-29T22:27:00.002+02:00

25/6

Agneta Pleijel och jag har det inte helt okomplicerat ihop. Jag tror att jag är ett litet uns för korkad/ickeintellektuell för att uppskatta henne riktigt efter förtjänst.

Dessemellan tycker jag hjärtligt mycket om det här, men jag är tyvärr inte så bra på att känna mig dum och som att jag inte riktigt fattar alltihop, och så tänker jag att det blir lite pretto och pratigt ibland.

Men förvånansvärt stor del av tiden gillar jag till och med pratet om Skådespeleriet. Huvudpersonen är en smula odräglig, men det är han ju, det är genomfört och snyggt.

Kungens komediant är fortsättningen på trilogin som börjar med Drottningens Chirurg. Båda är mer i min smak än Lord Nevermore, och Kungens komediant går upp i ledningen som min favoritPleijel. Och jag gillar den, och jag rekommenderar den, och jag vill verkligen läsa sista trilogidelen när den kommer. Så att det inte blir några missförstånd på den punkten.

Systrar av guld - Maureen Johnson

2009-06-23T22:32:00.002+02:00

21/6

Rosa liten bok att snabbläsa. Superfånigt översatt titel (hur blir "The key to the golden firebird" till "Systrar av guld"?), i övrigt ganska habil ungdomsbok men där engagemanget och närheten till huvudpersonerna svajade lite. Trivsamt med amerikanska detaljer såsom baseballmatcher och prom. Stundtals psykologisk och prick på. Ojämn men som sagt: rosa.

Jag, du, vi - Böckerna om Nickan - Inger Skote

2009-06-23T22:29:00.002+02:00

20/6

Nostalgiläsning från Smålandsstenars bibliotek, precis som "Att spela människa". Jag har till och med läst om den här samlingsvolymen innnan, och så tänker jag att jag behöver ju inte läsa hela, jag kan läsa de bästa bitarna, men sen slutar det med att jag läser hela ändå.

Den var bättre första gången. Men något har den, som gör den värd sig. Och Skotes böcker om Silvi är också bra grejer. Allmänt tips!

Absolut Per Nilsson - Per Nilsson

2009-06-23T22:18:00.002+02:00

17/6

Jag hittade nya Per Nilsson på Värnamo bibliotek, och den var ett måstelån, förstås. Och jag kom hem och läste läste.

Men jag vet inte. Jag har läst alla böcker som personerna är hämtade från, men mest känner jag nog lite som med "The return of Hjärtans fröjd". Jag gillade mina minnen som de var, jag gillade personerna som de var. Det här... det känns inte hundraprocentigt att det tillför, liksom. Egentligen.

Kanske är jag bara för gammal, jag behöver inte ett annat sätt att vara ung. Kanske är det inte konstigt att jag tyckte bättre om böckerna när jag var närmare målgruppsåldern.

Men jag blev sugen på att läsa om böckerna om Jonatan, Solprinsen och Sjutton, för de minns jag sämst.

Och så är jag nyfiken på om det kommer komma helt nya personer i Per Nilssons nästa bok. Som jag kommer att kasta mig över, trots allt.

Stolthet och fördom - Jane Austen

2009-06-14T21:50:00.002+02:00

11/6

Älskade Jane Austen. Det här var en omläsning eftersom jag såg halva tv-serien i Uppsala, och inte kunde lämna stackars Lizzie hängande i klorna på Mr Collins, så gör man bara inte.

Trots att jag läst, sett tv-serien, sett filmen och alltihop, så var det fortfarande både sträckläsningslustar och pirr.

Nästa gång ska jag försöka läsa på engelska. Just nu är jag i valet och kvalet på att göra en omläsning av alla Austen, eller om jag ska nöja mig så här. Det finns ju massor av böcker att läsa för första gången också...

Sista chansen - Marta Söderberg

2009-06-14T21:24:00.002+02:00

10/6
(vilket var en regnvädersdag på landet, om ni undrar över läsmängden)

Jacky har, sin goda sociala bakgrund till trots, hamnat på LVU-hem. Jag retar mig lite på att hon inte har större problem och funderar över trovärdighet, men det finns ju helt klart ena poäng i att berätta även den historien.

Men det känns lite ytligt, det här. Och det är korta kapitel, snarare stycken, och jag tycker att det känns lite som att Söderberg arbetat ihop sina lösa scener till hela kapitel.

Jag googlar fram att detta är debutboken och att den är delvis självupplevd, och jag är inte förvånad. Om man är verkligt intresserad av ämnet "strulande tjej" och köper att det är rätt lättgenomskådad berättarteknik, så är det bara att köra, i alla fall. Och annars kan man vänta och se hur det blir med nästa, om det blir en nästa.

Att spela människa - Ursula K. Le Guin

2009-06-14T20:51:00.006+02:00

10/ 6
En fin liten ungdomsroman som jag lånade om på Smålandsstenars bibliotek. (Hemortsbiblioteket, där de brukade kunna mina sex första siffror när jag glömt lånekortet. Bibliotekarierna blev fortfarande glada att se mig och småpratade glatt om mina göranden nuförtiden. Sen står man där och undrar om de verkligen inte har mer Austen? Och inte en enda engelsk ungdomsroman utom Harry Potter? Men ändå. Ens första bibliotek, som ens första kärlek.)

Men om boken, alltså. Som sagt, liten bok, bara sjuttio sidor, och illusterad av Inger Edelfeldt. Om vänskap, om att nå någon trots att man känt sig konstig och introvert hela livet.

Förra gången jag läste den här identifierade jag mig hårdare med huvudpersonen. Nu har jag mer "hjärtat, det blir bättre sedan!"-perspektiv. Men fortfarande säger det här boken mig saker, både om den jag varit och den jag är.

Jag vet inte riktigt hur lätt det är att få tag på den här boken, men om man ramlar över den så. Den engelska titeln är "Very far from anywhere else". Och snart lämnar jag tillbaka exemplaret jag läst till bibilioteket i Smålandsstenar...

Hon släpper dig aldrig - Kate Cann

2009-05-30T23:51:00.002+02:00

30/5

Snabbläst ungdomsbok där jag kände igen mycket från Canns övriga böcker, men mest retade mig på det nya draget med lite "skräck". Ska man läsa något av Cann så är nog "Dyk i" och den serien det bästa. Vill man ha en bok att gömma sig själv i en kväll som denna så jo, varför inte?

För Lydia - GunBritt Sundström

2009-05-21T16:15:00.002+02:00

19/5

Kär liten bok, hemskt kortfattad men på ett bra sätt.

"Den allvarsamma leken" är förstås bättre, vem trodde något annat, men man behöver inte jämföra. "För Lydia" är en fin vinkling, och den tillför saker till Söderberg, och om man pratar om något så bra som "Den allvarsamma leken" så är det faktiskt en prestation av guds nåde.

Den enda anledning jag kan tänka mig att inte läsa den här boken är att man inte läst "Den allvarsamma leken" än. Och då borde man göra det.

Nuet är nu - Tamara Bach

2009-05-19T20:55:00.003+02:00

18/5

Första halvan av boken var jag besviken, jag hade väntat mig mer och det var rörigt med alla personerna. Sedan växte den, och växte mer, och jag tjuvläste under föreläsningen (igen) och så läste jag ut den i medicinska biblioteket (vem behöver tentaplugga) och sedan saknade jag den alldeles, och personerna och stämningen och de små tyska detaljerna. Jo, det är så här bra ungdomslitteratur är. Därmed inte sagt att Bachs två tidigare, "Från en annan planet" och "En tid för allting" inte är ännu bättre... Men läs allihop, vet jag.

(Och hjärta Bowie och hans döda mamma, alldeles fint och smärtsamt och på rätt gräns om sentimentalt, sånt måste man beundra.)

Exchange - Paul Magrs

2009-05-16T16:58:00.001+02:00

15/5

Livet är för kort för att läsa dåliga böcker men till mitt försvar blev den sämre allteftersom. I början hade jag fortfarande hopp om att karaktärerna skulle börja leva lite, men nej. Och det var jäkligt torra ungdomar för att vara en ungdomsbok: de personer som författaren brydde sig om var 60 plussarna.

Och för många trådar i en tunn bok, instoppade för att fylla ut, och nej, läs inte den här, bespara er det.

Nåvälan, engelsk språkträning, i alla fall.

Leva i synd - Margaret Atwood

2009-05-09T22:40:00.002+02:00

9/5

Fin liten bok mittemellan novellsamling och roman. Vissa textstycken tycker jag bättre om än de andra, men helhetsintrycket är gott.

Boken är full av konkreta detaljer och sinnlighet på det bästa sättet, och den berättar om hur alla dessa skenbart små händelser bygger människolivet. Slumpen som styr hur man träffar den man ska gifta sig med.

Mitt liv känns verkligare efter att jag har läst den här boken. Om inte det är ett bra betyg så vet jag inte.

Tusen gånger starkare - Christina Herrström

2009-05-05T19:20:00.003+02:00

5/5

En ungdomsbok om strukturerna och könsrollerna, om hur tjejer lär sig att inte ta plats om det inte är i den manliga blicken och om hur jävla jobbigt det är när man ruckar normerna.

Om att man tappar sin röst, om att bli så arg så att man gråter, om att likväl kämpa.

Boken är lite ojämn, ibland blir den lite tjatig och repetetiv, och Saga som kommer från ingenstans och sätter igång den feministiska revolutionen är ett berättartekniskt instrument mer än en person.
Men det är så jävla fullt av "Just så!", alla dessa små förtryck som tillsammans bygger upp det stora, och hur det är så mycket enklare att foga sig i det stora förtrycket än att få höra att man är en gnällig bitterfitta som förmodligen har pms, och hur det på något sätt är ens eget ansvar som tjej att man inte tar tillräckligt mycket plats.

Arg blir man, arg och frustrerad och med putsade feministiska glasögon, och jag vill sätta boken i händerna på alla som inte orkar läsa "Bitterfittan" eller "Under det rosa täcket".

Men det är ett ganska deprimerande slut: inget (inget) händer på strukturnivå. Berättaren blir kanske sina tusen gånger starkare, men högstadieskolan är sig lik, och lågstadietjejerna lär sig fortfarande att sluta slå med det runda brännbollsracket.

Vad fan, liksom. Vi kan ju inte ha det så här. Min dotter ska inte behöva ha det så här. Det är bråttom, att förändra. Även om det är skitjobbigt.

Ge mig en människa - Anna Schulze

2009-05-03T20:32:00.003+02:00

26/4

Jag har dröjt med att skriva om den här boken för den är så bra, och jag vill göra den rättvisa, men nu har det gått en vecka sen jag läste ut den och jag har snarare börjat glömma detaljer ur den.

Jag läste Schulzes debut Brist för två år sedan och sa att det var ovanligt bra svenska noveller, och den här boken lever upp till alla förväntningar jag hade.

Människorna lever. Det är små snygga iakttagelser, små vardagsdetaljer som säger massor utan att det verkar krystat. Boken handlar dels om hur en doktorand kommer för att forska i en relativt nyss avliden mans författarskap, och om hur han förhåller sig till författarens familj, en änka och tre döttrar, men också om de tre döttrarnas vuxenliv (i nutid). Det är så jäkla bra gjort med de två olika tiderna, och det tillför verkligen saker för båda berättelserna. Sedan är jag mest förtjust i den del som utspelar sig i nutid, och längtar lite efter den under kapitlen som kallas "Doktorandsommaren", men som sagt, det är synergi av de två tiderna.

Systerskapet är fantastiskt skildrat i den här boken, med alla sina sidor: hur viktig man är för varandra, hur irriterad man kan bli, lillasysterns stjälande av allt storasyster lämnar kvar (åh, som jag gjort det!), hur man alltid har sina gemensamma minnen.

En annan sak som kan låta lite krystat när man beskriver det men som är Bra! är konflikten mellan systern som blir sjuksköterska och systern som blir operasångerska. Pragmatiska nyttan versus konsten och det är ett spännande ämne när det sköts rätt.

Ett favoritcitat (och det jag älskar med läkaryrket):
"Det var väl bra, men det är ju deras jobb. Både Magnus [sambon, manusförfattare] och Laura [systern, operasångerskan] är ju utbildade till att göra det de faktiskt gör. Varför skulle det inte vara bra? Hanna utgår från att det är bra. Det bör vara bra. Om det inte skulle vara bra vore det alldeles förfärligt. Efter alla dessa år av dyrbar utbildning. Om det inte vore bra borde man få pengarna tillbaka. 'Var det bra? Vad tyckte du?'
Tänk om Hanna skulle fråga så. När hon tagit en sänka, när hon satt en kateter, när hon räknat knarkskåpet. Tänk om hon skulle vända sig till Vivianne och fråga: 'Vad tyckte du då? Var det bra?' "

Boken kostar 59 kr på Adlibris och jag är banne mig sugen. Jag tror att jag kommer vilja läsa om den. Och det finns en risk att någon i min familj kommer att få den i julklapp, om den släpps i pocket dessförinnan... Den är en av de böcker jag tyckt bäst om i år.

Grupp 8 och jag - Gunilla Thorgren

2009-04-27T20:51:00.002+02:00

23/4

Jag har läst den här boken lite pö om pö i flera veckor, men det är verkligen inte för att den är dålig.

Det är så fascinerande att inse vad som hänt sedan sextiotalet. Femtio år, och det är en lång tid i människolivet men det är en så historiskt kort tid.

Så kort tid i från hemmafrun och en dagisplats för var tjugonde unge och sambeskattning och ingen lag mot våldtäkt inom äktenskapet.

Jag har tänkt massor under läsningen av den här boken, om vad feminismen är och har att uppnå och om hur nyvunna dess segrar är. Om hur mina föräldrar var unga under sextioåttavänstern och om hur de levde kvar i en helt annan värld än grupp åttas. Hur min värld likväl är mycket närmare grupp åttas.

Och nu, nu har jag inget klokt att säga. Men det är en bra och lättläst bok, lite pratig ibland men på det hela väldigt rak och intressant, och lagom balanserad mellan det självupplevda och en helhetsbild (som känns nyanserad, så här en bra tid efteråt.)

För mig som inte läser så mycket facklitteratur var det en mjukövergång.

Rekommenderas, mycket!

Screwed - Joanna Kenrick

2009-04-20T17:25:00.000+02:00

20/4

Tvåtimmars läsning vid Fyrisån. Egentligen skulle jag ju läsa kurslitteratur, men det är långt till tentan och solen är varm och våren, man måste våren.

Boken är bra men lämnar mig med en känsla av förenkling och övertydlighet och att bli skriven på näsan. Jag påminner mig att jag är ett decennium äldre än den tänkta målgruppen, och så vitt jag vet har ett åldersadekvat sinne. Det vore väl konstigt om jag inte någon gång skulle märka av att jag läser "under min nivå".

Det kan vara så att det är dags för mig att ta mig på allvar, sluta behandla mig som en tonåring, utmana mitt läsande och skärpa till mig. Åtminstone litegrann. Så att jag kan njuta av sånt här en gång i månaden, i stället för att bli besviken på det när jag läser det för ofta.

En bra ungdomsbok, det är det. Marsha (fint namn!) knullar runt och tävlar i antalet erövringar med sin kompis Faith. I bästa "10 orsaker att hata dig"/"Cruel intentions"-anda slår de vad om att Marsha ska kunna få omkull en gosse som Faith väljer, och så uppstår det något mer än vadet. Klassiskt upplägg, men med ombytta könsroller.
Det trista är att Marsha och Faith bara knullar runt eftersom de är Olyckliga, och egentligen vill de båda ha Stadiga Förhållanden. Det är väl här mitt överanalyserande kommer in, för det är trovärdigt skildrat och rimligt och allt, men mitt genusperspektiv sitter där inne och skriker "mossigt! tjejer kan också knulla för att de vill och inte för att straffa sig själva/för att de haft en olycklig barndom".

Och jo, det kan de. Men jag borde väl bli glad åt att någon skriver en bok om sexuellt utåtagerande tjejer alls, och inte begära att den ska vara all genusmässig korrekthet på en gång?

Man bryr sig om personerna, det är fart i handlingen och det är sträckläsningskänsla. Gott så. En ungdomsbok är en ungdomsbok är en ungdomsbok.

In The Country of Last Things - Paul Auster

2009-04-19T20:28:00.000+02:00

19/4

Bok till dystopibokklubben i torsdags. Tyvärr drabbades jag av läshybris och trodde att jag skulle läsa klart den på torsdagseftermiddagen. Nåja, på de sista fyrtio sidorna hände inget av dystopiskt intresse.

Jag tycker väldigt blandat om Paul Auster. Vissa böcker, till exempel Dårskaper i Brooklyn, tycker jag jättemycket om (såpass att jag gav den till min bror i julklapp, och jag ger bara bort böcker jag kan stå för), andra, såsom New York-trilogin, kommer jag inte igenom trots ihärdiga försök.

In the country of last things är närmare Brooklyn än New York. (Jag vet att Brooklyn ligger i New York, men ni förstår vad jag menar.) Den är koncis och jag läser utan att tvinga mig.

Mina invändingar mot boken är att Auster inte riktigt genomför sin dystopi. Han börjar med att beskriva allt elände som pågår i världen, som i boken består av Staden; inga nya saker produceras, det är ont om allt, även mat och kläder, det är fullkomligt laglöst, alla husdjur är uppätna och så vidare. I detta hårda klimat hittar huvudpersonen dock gång på gång människor att interagera med, människor som hon litar på och som är pålitliga. Det märks att det är relationerna som Auster tycker är intressanta, och den helvetiska Staden hamnar i bakgrunden. Det blir mer som en andravärldskriget-bok: elände och hunger, men inte lika bottenlöst och oemotsagt som Auster beskriver det i bokens början.

Jag vet inte vad jag hade tyckt om jag inte haft dystopiförväntningarna med mig, men som det är nu önskar jag att eländesspåret följts fullt ut eller tunnats av (särskilt i början). Antingen eller.

Ett annat spår som kommer in då och då i boken men som tappas bort lika ofta är att inte bara sakerna försvinner, utan även språket: man tappar ord, man glömmer hur det har varit, man glömmer orden för det. En intressant tanke som inte riktigt genomförs.

I övrigt är boken bra, välskriven et cetera, och med ett öppet slut som fungerar. Dock kommer jag inte att ge bort den i julklapp. Bra men inte fantastisk, det kan få bli min sammanfattning.

Vad jag ska läsa, och varför

2009-04-18T09:50:00.001+02:00

Jag bläddrade igenom vad jag skrivit om de tio böcker jag läst sen jag återupptog det här bokbloggandet, och hör ni, vilken skit jag läser! Hur tänker jag? Jag tycker ju inte ens särskilt mycket om allt detta rosa och fluffiga i efterhand. Jag brukar skämtsamt kalla det "ungdomsbokstripp" och dylikt, men vete fanken om det inte är det jag sysslar med?

Men jag vill ju att det ska vara lätt och läsartillvänt och otjorvigt, och det är mycket svårare att hitta det om man letar ospecifikt i vuxenböckerna... kan jag ju försöka skylla på. Och jag reagerar med "nä fy fan" när min bokpratsrunda börjar prata om att läsa Conrad eller Joyce.

Men ändå. Jag borde nog tänka över mitt läsande lite grann. Och så borde jag läsa ut Schulze och Auster som jag faktiskt håller på med. Det kommer att se snyggare ut, om inte annat....

Tips på raka men klyftiga böcker av sansat omfång (typ max 300 sidor) mottages tacksamt!

Sista sommaren (med dig) - Ann Brashares

2009-04-18T09:31:00.000+02:00

12/4

Systrar i jeans-författaren skriver vuxenbok. När jag försöker minnas vad det var jag gillade med Systrar-böckerna som fattas i den här så minns jag iofs inte ens personerna i de där böckerna (och jag har läst alla fyra), men de efterlämnade i alla fall en behagligare eftersmak.

Det här är en sedvanlig kärlekshistoria med komplikationer, och det som skiljer den från andra berättelser är mer komplikationerna än kärleken, och det är komplikationerna som jag tycker har trovärdighetsproblem. Kärleken funkar, men eftersom den inte får göra det från sidan trettio om det ska bli någon roman måste det komma ett aber. Och det abret (abert?) har stråk av något som skulle vara en helt annan bok, en mindre chicklittig, men det är inget vidare genomfört.

Dessutom: den kvinnliga huvudpersonen är Vacker (se trött suck för Ladies) och God, och kulissformad. Den manliga huvudpersonen, som utgör 1/3 av boken jfr med hennes 2/3, är ungefär hundra gånger mer levande.

Inte dåligt, inte bra. Miljön, en sommarö utanför USA:s östkust, är i alla fall intressant, och det finns en mysig stämning i boken. Men den är inget jag rekommenderar.

Ladies - Mara Lee

2009-04-14T19:18:00.001+02:00

10/4
Jahapp, kära vänner, en vuxenbok. Som inte är chicklitt. Som är litterär. Som fått milda ord på DN:s kultursida.

Däremot är den inte så aktuell som jag trodde, den kom ut hösten 07. Jag som kände mig i takt med min samtid. Det var jag inte.

Den här boken har jag läst till och från i... en månad? Två månader? Det är en arbetsseger att ha läst ut den, och det är jag nöjd med.

Annars vet jag inte. Alla är så förtvivlat jävla vackra i den här boken. Alla är osympatiska. Jag lägger med tvång mina sympatier på den person som presenteras först (Lea), men hon är ju också ett as. Ju längre jag kommer i boken, desto mer börjar jag blanda ihop personerna. De är ju alla så vackra och egocentriska och olyckliga och gud vet allt.

Jag tycker att boken är för lång. 400 sidor behövde den verkligen inte för att göra sin poäng, och inte för handlingen heller, eftersom handlingen var helt sekundär poängen.
Dessutom är de första 250 sidorna fulla med referenser till den Hemska Händelse som ligger bakom hälften av alla antipatier i boken. Efter ungefär 50 sidor reagerar jag med mer irritation än nyfikenhet. Det är ett uselt grepp, ett billigt och frustrerande grepp, och det funkar ju inte ens: jag upplever ingen spänning.

Slutet är jag inte heller nöjd med, för mig känns det inte alls logiskt och det känns som att det inte innehåller den där moralkakan som Lee hållit på att smygbaka under hela boken. Nåja, hade det gjort det hade boken inte fått några fina recensioner, så det var nog smart av henne.

Och så slutligen: Leas orgasm av Kleinblått, som därefter kommer att följa henne och uppträda i synfältets ytterkant varje orgasm därefter.

Jag hatar Kleinblått. Inte färgen i sig, men allt den står för. Och namnet. Och att den är patenterad. Herregud.
En gång efter folkhögskolan utbytte jag dikter med en kille som använde Kleinblått i sin dikt. I övrigt handlade den om tåg och rörelse. Mina dikter handlade om vikar, näckrosor, rådjur och skuldror. Man kan ju gissa vem av oss som hade det största kulturella kapitalet.

Och jag förstår precis varför jag kastar mig över böcker i andra klara, starka färger.

Audrey - Robin Benway

2009-04-14T19:00:00.001+02:00

7/4

Jag lade ifrån mig "Sex veckor" på tåget och tog upp nästa nutida flickbok i glada färger. Den här var snäppet bättre, skulle jag säga, och då tyckte jag ju ändå om "Sex veckor".

Den här boken är skriven i första person och handlar om Audrey, som dumpar sin pojkvän, den egotrippade wannaberockstjärnan. Allt är bra med det, utom att pojkvännen inspirerad av uppbrottet äntligen får till en bra låt. En topplistelåt. En låt som inte bara gör hans band världskänt, utan även Audrey. Audrey som helst vill vara i fred och dejta den alldeles normala killen på sitt extrajobb, som är intresserad av henne i stället för sin framtida världsstjärnestatus.

Audrey är en härlig berättare. Hon är rolig, på riktigt. Och spännande är det också. Och pirr.

Dessutom är boken alldeles full av skojiga populärkulturella referenser. Den citerar Belle & Sebastian. Man måste älska det, faktiskt.

Sex veckor - Kate Cann

2009-04-14T18:44:00.000+02:00

6/4

Den här boken gjorde mig sen med packningen, eftersom jag bara skulle läsa lite till, och så bara lite till... Det slutade med att jag läste ut boken på tåget trots allt.

Kate Cann vet vad hon gör. Det är driv i boken. Jag engagerade mig i huvudpersonen Chloe. Jag köpte hennes beteenden. Till och med den "djupare" delen av historien.

Märkligt var dock att Killen (ja, det finns bara en Kille i en sån här bok, vet ni väl) på baksidan kallades Ben. Jag väntade halva boken på att Ben skulle dyka upp. Det finns ingen Ben i hela boken. Pinsamt misstag.

Jag ville ha tonårsrelationer och slukarläsning, jag fick det.

Stargirl - Jerry Spinelli

2009-04-06T12:14:00.000+02:00

6/4

Det här var en mycket bättre bok, även om jag kan se vad Spinelli vill åstadkomma och att det inte riktigt räcker hela vägen. Dock räcker det långt nog för att fungera.

Det kommer en ny tjej till high school. Hon heter Stargirl, och nej, det är inget smeknamn. Hon är extremt udda, med hellånga klänningar, ukulelekonserter i matsalen och en medhavd tusensköna till alla skolbänkar. I en miljö som high school kan man ju gissa hur lyckat det är.

Huvudpersonen Leo, som berättar historien i första person, blir dock kär i stjärnflickan, och sedan handlar resten av boken om hur han slits mellan sin kärlek och sin önskan efter att höra till och ha en alldeles vanlig flickvän. En Susan i stället för en Stargirl.

Man förstår det verkligen. Å ena sidan framstår high school-ungdomarna i allmänhet som nojiga konformister, men å andra sidan är Stargirl bara... för mycket.

Mitt problem med den här boken är att författaren inte kan erkänna det. Han låter Leo ha sådana känslor (och det blir intressant!) men han hävdar med en dåres envishet att det är inskränkt och futtigt av Leo.

Jag förstår det nonkonformistiska budskapet, men dock: även frihetskämpande unika stjärnflickor kan vara jävligt jobbiga. Det finns något förståeligt i den uteslutningsmekanism som går i gång i en grupp. Att bara vilja förneka den är att göra problemet enklare än vad det är.

Det finns en fortsättning på den här som heter "Love, Stargirl" och är skriven ur Stargirls perspektiv. Det känns onödigt, den här boken har ett slut som är bra som det är. (Det här med slut, alltså... Är det inte det ena så är det det andra.)

(Jag måste ta mig för att läsa ut en av de där vuxenböckerna jag håller på med innan det här blir pinsamt, förresten.)

Mitt hopplöst normala liv - Joanna Nadin

2009-04-06T12:03:00.000+02:00

2/4

Den var rosa och den gick fort att läsa och jag hade en solstund på bryggan och en papperspåse med chokladdoppade cashewnötter. Det är allt jag har att säga till mitt försvar.

Alltså: böcker där huvudpersonen är korkad. Jag gillar inte sånt. Det ska förstås bli humor med någon som inte förstår att den där killen som vill öva att kyssas egentligen är kär i henne och att hon som kräks hela tiden och börjar bli tjock är gravid, men jag blir bara trött.

Lite som en tjejig Adrian Mole, och i tjejig ligger då även "ytlig". Och dessutom fegar författaren ut med ett helt onödigt öppet slut, där hon inte slutför något av det hon byggt upp. Sånt gillar jag inte heller.

Men rosa är den.

I taket lyser stjärnorna - Johanna Thydell

2009-03-31T10:06:00.001+02:00

31/3

Jag såg filmen för någon vecka sedan, och sen kom det en omläsningslust. Förutom att boken alltid är bättre än filmen är boken också lite mjukare, och så tycker jag om morfadern som klippts bort i filmen.

Bästa citatet:
"Om ens mamma är död, är man fortfarande en dotter då?"

(Svaret står inte i boken men det är Ja.)

Om Agnes Grey

2009-03-25T18:35:00.001+01:00

Som jag förgäves letade efter förrförra sommaren, hittade i Riga och tyckte mycket om.

Nu kommer den ut på svenska! Jag känner mig ohyggligt före min tid. Varken DN(i dagens papperstidning) eller SvD tycker lika mycket om den som jag gjorde, men det ser jag som deras förlust. Fin liten bok. Och även så här i efterhand håller jag både den och "Främlingen på Wildfell hall" högre än de där svindlande höjderna.

Man får se om jag tar mig för att läsa den på svenska, så småningom. Än så länge är det inget omläsningssug på den, men det kommer komma. Och då kan jag välja språk, det blir fint.

Baby Jane - Sofi Oksanen

2009-03-25T11:46:00.001+01:00

24/3

Det här blev, förvånande nog, en "äh, så mycket är inte klockan jag läser ut den innan jag somnar"-bok. Förvånande eftersom jag pausat i den i någon vecka, och tog upp den igen mest för att mitt förråd av fånig anglosaxisk ungdomslitteratur var uttömt på alla godbitarna.

Inte så att det inte är en bra bok, men jag hade liksom tappat orken med den lite. Mitt psykiatrijag suckade över "hennes depression var så Annorlunda" och "hennes panikångest var inte heller en Vanlig Panikångest". Det kändes som det där romantiserandet av psykisk sjukdom, och det är ju jävligt tröttsamt. Alla är ju deprimerade med Piki är det så särskilt. Och jag suckade och ville bara skaka fram en KBT-terapeut och lite serotoninåterupptagshämmare och fixa skiten.

Psykiatrin är en stor del av den här boken. Huvudpersonen har en depression (som i alla fall är en vanlig depression utan större åthävor), och Piki, hennes älskade, har då en depression och en riktigt grav panikångest (som dock är ett läroboksexempel och inget fruktansvärt särskilt). Alla i omgivningen har också depressioner, panikångest, alkoholproblem, pillermissbruk.

Nåja, när jag nu har gnällt ur mig detta: annars tyckte jag om boken. Levande personer. Effektivt berättad. Snygga detaljer. Autentisk känsla. Lödigt språk. (Jag skrev bra språk först, men när får man egentligen använda adjektiv som lödigt? Det gäller att ta chansen.)

Slutet blev lite kryptifierat i all sin korthet, det hade inte behövt vara så öppet, tycker jag, men jag är ju å andra sidan inget fan av öppna slut.

Jag känner ingen brinnande lust att läsa mer Sofi Oksanen, men inte heller att jag kommer undvika henne.

För mig vinner boken alltså på hur den är konkret, snygg och effektiv och på att den verkligen vill berätta en historia, men förlorar på psykiatrijaddat och på att den blir lite kryptisk ibland. Som helhet hamnar den dock på plussidan, med god marginal.

Och sedan kom hösten - Jodi Lynn Anderson

2009-03-23T18:08:00.000+01:00

23/3

Ja alltså, det här var ju inte en särskilt bra bok. Det är en uppföljare till "Persikosommar", som är en trevlig tonårschicklitt om vänskap mellan de tre tonårstjejerna Birdie, Murphy och Leeda. Här är det påhängda lite sökta fortsättningar till en berättelse som var bra som den var.

Dåligt driv mestadels, karaktärer som jag lyckats glömma på ett år och som inte väcktes till liv igen och mnjä. Här och där fanns det intressanta trådar, och bokens miljö (amerikanska södern) är en bonus. Men den hade varken de smaker eller lukter som den hade i första boken. Allt var lite platt och jäkligt osinnligt.

"Persikosommar": ja, om man är ute efter tonårstrivsel och lite romans.
"Och sedan kom hösten": nä, jag har svårt att tänka mig varför man ska läsa den.

Sparrow Delaneys hemliga liv - Suzanne Harper

2009-03-19T22:30:00.000+01:00

19 mars

Hej på er, nu blir det bokblogg igen! Jag råkade läsa lite här på den gamla boklistan, och blev sugen. Dessutom är min pappersbokdagbok strax på upphällningen.

Ny och mer lättsökt taktik är att skriva boktitel och författare som titel på inlägget.

Kvällens läsning var alltså "Sparrow Delaneys hemliga liv". Tre timmar i soffan, och så var den boken ur världen, och tre ganska behagliga timmar.

Boken utspelar sig i en spiritiststad i USA, och handlar om Sparrow som inte vill kännas vid sina spiritistiska gåvor utan bara leva ett vanligt liv. Tillsätt ett snyggt spöke, och ni kan gissa vad som händer.

Oförutsägbarhet är inte den här bokens starka kort. Däremot är den ganska rolig, innehåller amerikansk high-school och en klassisk stor och rörig familj med lite Weaslykänsla.

Ganska behagligt, är nog mitt slutgiltiga omdöme.

81.

2007-12-29T19:09:00.000+01:00

"Pappa Pellerins dotter"
Maria Gripe
29/12

Av någon anledning har det inte lyckats mig att läsa om Guldkompassen, så jag gick ner en svårighetsgrad eller två och läste en Riktig Barnbok, som för den delen också är en Riktigt Bra Barnbok, med fina illustrationer av Harald Gripe. Kär bok.

80.

2007-12-29T19:06:00.001+01:00

"Det nya hemmet"
Cynthia Voigt
24/12

Fortsättningen på "Den långa vägen hem". Den fanns i en av bokhyllorna i Smålandsstenar, och vilda hästar kunde inte hålla mig ifrån den. Just lika bra som den första boken, även nu vid omläsning. Jag kommer inte att kunna läsa vidare i serien förrän i mitten av januari, det svider lite, men då!

79.

2007-12-22T22:23:00.000+01:00

"Den långa vägen hem"
Cynthia Voigt
20/12

Omläsningsbok. Sanna läste Jackaroo och pratade om den här, och jag blev sugen på en omläsning för att se om den höll. Och jomen. Den var fortfarande bra skit. Även om det är något hos barn som gör dem extra benägna att vilja läsa om hunger (och kärleksfullt beskriven mat) och föräldralöshet. Själv blir jag mest till mig när mormor Tillerman träder in i bilden, och sugen på att läsa nästa bok i serien... Men nu har jag lämnat in alla biblioteksböckerna inför min långa bortavaro. Nu ska det bli ordning på torpet.

För mig påminner för övrigt Voight om Paterson. Jag undrar om det är sant, eller om jag bara associerar ihop mina två bästa amerikanska ungdomsboksförfattare. Men det är något med äktheten i personerna, och det trovärdiga, även i det som är krångligt.

78.

2007-12-20T14:14:00.000+01:00

"Punkindustriell hårdrockare med attityd"
Louise Halvardsson
20/12 2007

Ungdomsbok. Titeln är ett åbäke, men boken är rätt bra. Den följer huvudpersonen Amandas gymnasietid. Hon utvecklas, och det blir (åtminstone mer) folk av henne, och det är så hemskt välbehövligt. För det är ganska frustrerande, och hon är ganska odräglig, Amanda. Pinsam och desperat och fylld av längtan. Och det är det bästa med den här boken: hon är helt trovärdig i det. Man vill döda henne, men man känner igen sig. Det gäller bara att ta sig igenom vissa pinsamma ställen där man helst av allt vill kasta boken långt bort och låtsas som att man aldrig varit sån där själv...

77.

2007-12-16T14:45:00.001+01:00

"Se bergen"
Katherine Paterson
15/12

Snabbläst ungdomsbokstjack det här också. Och Paterson tjatar jag om, det är bra skit.
Men det här är dock inte en av hennes allra bästa. Slutet kommer lite för pang på, och är inte helt bottnat.

Men bra är det förstås. Hårt arbete, vedermödor, komplexa (och verkliga) relationer, exakta beskrivningar.

76.

2007-12-16T14:23:00.000+01:00

"Hannas nattbok"
Marie Oskarsson
24/11

Bra och fiffig liten ungdomsbok om det här med vänskap, och svek. Alldeles trovärdig i all sin enkelhet. Enkvällsläsning. Men utmärkt sådan. Av Marie Oskarsson läser jag gärna mer!

75.

2007-11-29T16:56:00.000+01:00

"The return of Hjärtans Fröjd"
Per Nilsson
17/11

Även i tentamenspluggstider och lässvacka så slinker en Per Nilsson lätt ner. Det är korta kapitel med lite text på varje sida, och så är det Driv!, inte att underskatta.

Jag hade nog hellre haft kvar Hjärtans fröjd som den var, orörd, som den nästan perfekta enhet den var. Och jag får lite "har jag inte läst det här förut"-känslor för den här boken. Dels berättargreppet, dels en del berättartekniska saker. Och den här vanan att skriva in personer från tidigare böcker i de nya, förstås, men den är fortfarande rolig. (Här: hej till Anarkai-Johan och Ett annat sätt att vara ung-Millan.)

Det är en bra Per Nilsson-bok. Jag tycker bättre om den än till exempel Solprinsen och Sjutton, och det är lovande. Dock lever den inte upp till första Hjärtans fröjd, Du & Du & Du eller Ett annat sätt att vara ung.

Lite avskyr jag den också för att huvudpersonen är så nedlåtande mot den han var i Hjärtans fröjd. "Jag är så mycket mognare nu", det är det största tecknet på att man blivit mindre mogen.

Det är nog mitt största problem med den här boken, faktiskt. Att den förstör min relation till första Hjärtansfröjd-huvudpersonen, dels genom att han blivit den här självgoda lite klyschiga rackaren, och dels genom hur första personen förtalas.

Jag hoppas att nästa Per Nilsson-bok är något helt annat. Om han skriver en sån här uppföljare till Ett annat sätt att vara ung eller Du & Du & Du måste jag nog strypa honom. Och det vore synd. Jag tycker ju så mycket om det han skriver!

74.

2007-11-29T16:50:00.000+01:00

"David & Jonathan"
Cynthia Voigt
31/10

Lågt tempo på bokbloggandet nu, men också ett fasligt lågt tempo på läsningen.

Men den här boken var ju ett tag sen. Förra månaden, liksom.

Så här minns jag den: en arbetsseger att ta sig igenom (men som sagt, låg läsmotivation). Nästan den sämsta Voigt jag läst, tror jag. Hon brukar vara bra, annars. Och jättekomplicerad, jag förstod knappt alls, och så är den en jävla ungdomsbok? Jag fick aldrig någon styrsel på hur karaktärerna betedde sig, jag förstod ingenting.

Mnjä, alltså.

73.

2007-10-14T15:44:00.001+02:00

"Den sjätte klagosången"
William Brodrick
3/10

Riktigt tråkig bok, därav även sen blogg. Boken började bra, med en ALS-diagnos och människor att bry sig om. Den urartade till spänning. Konstruerad spänning. Med en massa twistar. Med alldeles alldeles för många twistar. Jag orkade verkligen inte mot slutet. "Jasså, en till, det var inte han, det var han, jaha, där ser man."

Det hjälpte inte ens med ett kloster. Jag som tycker så mycket om kloster.
Och det hjälpte förstås inte ett dugg med andravärldskriget-tema.

Lärdom av detta: inte läsa fler debutanter på ett tag. Och inte läsa fler böcker som handlar om andra världskriget, på väldigt länge.

72.

2007-09-28T21:41:00.000+02:00

"Dårskaper i Brooklyn"
Paul Auster
26/9

Tack till Staffan som fick mig att möta mina Austerfördomar, och se att de var fel.

Utmärkt bok. Tillvänd och trevlig och ändå med innehåll och stuns. Det bästa jag läst på ett bra tag. Med personer att tycka om, som författaren vågade låta det gå bra för. Det är mod, och jag tycker om det, och han rodde det i land, Paul.

71,

2007-09-28T21:36:00.000+02:00

"En levande och en död"
Margareta Ekström
22/9

Ekström har skrivit "Olga om Olga", också känd som en fantastisk kattbok. Här tar hon sig an döden, sin mors död.

Det är en liten nätt och vacker bok, och en perfekt badkarsläsning. Enkla tankar, men väl formulerade.

70.

2007-09-23T09:58:00.000+02:00

"En tid för allting"
Tamara Bach
15/9

Bach har skrivit en fin lesbisk kärlekshistoria, "Från en annan planet". Trots att jag gillade den mycket ville jag inte riktigt ta i den här boken, pga avtändande baksidestext. Till slut gav jag fanken i den texten och litade till författaren, och då gick det förstås som det gick. Sträckläsning i badkaret. Mycket bra. Rak och hämningslös och ärlig bok. En klar rekommendation!

69.

2007-09-23T09:52:00.000+02:00

"Jakten på Jip"
Katherine Paterson
7/9

För att läsa en ungdomsroman som inte idiotförklarade någon återvände jag till Paterson. Hon gör mig inte besviken. Hon tar sig an ett ämne med nästan samma tyngd som Förintelsen, men hon gör det lysande.

En extra bonus är att hon låter sina egna figurer komma tillbaka. Både Lyddie och Luke, i biroller. Det är ett roligt grepp.

68.

2007-09-23T09:35:00.000+02:00

"Pojken i randig pyjamas"
John Boyne
6/9

Mer andra världskriget, nu med touch av Auschwitz. Den sämsta bok jag läst på mycket mycket länge. Det är inte språkets fel, ibland får Boyne till och med till en trevlig sagostämning, men åh gud, berättelsen.

Världens mest korkade nioåring fattar inte att koncentrationsläger pågår utanför hans trädgård, där han bor i sin pappa kommendantens villa i Auschwitz, som gossen envisas med att kalla Alltswisch. Han fattar inte att de där som går runt i randiga pyjamasar är fångar. Eller att de svälter. Eller att de är judar. Eller att man slår ihjäl dem.

Hade funkat med en femåring, kanske. Men man fattar sånt när man är nio. Jag lovar. Till och med jag, som har ganska vaga barndomsminnen, är helt övertygad om detta.
Och liksom, varför skulle aldrig ett par nazistiska föräldrar nämna NÅGOT om judar och sin världsbild till sina barn, nio och tretton år gamla. (Den trettonåriga storasystern vet inte ett skit. Heller.)

Så, som läsare är man lämnad åt två förståndshandikappade barn (det är den enda förklaring jag kommer på) som författaren dessutom envisas med att beskriva som klipska (det ÄR de inte!). Det är inte trovärdigt för fem öre och det blir frustrerande.

Av någon outgrundlig anledning (för att de tror att barn, både de som läser och de som är i böcker, är idioter?) har både DN och GP hummat om klassikerstatus och fantastisk bok. Det är lögn, jag lovar.

Slutet är också sjukt irriterande, och dess enda fördel är att huvudpersonen får det han förtjänar. Men det hjälps inte. Jag är mycket mycket irriterad på den här boken även i efterhand.

67.

2007-09-23T09:33:00.000+02:00

"Flyg, Ollonborre, flyg"
Christine Nöstlinger
3/9

Ungdomsbok om hur Wien erövrades av ryssarna i slutet av andra världskriget. Andravärldskriget-bok minsann, det var rejält av mig. Och den är helt okej, förstås, Nöstlinger är duktig. Men på intet sätt omistlig.

66.

2007-09-05T13:20:00.000+02:00

"Jane Eyre"
Charlotte Brontë
31/8

Avslutningen på mitt Brontëtema. Helt plötsligt fick Anne stor konkurrens i tävlingen favoritBrontë. Det här är en fantastisk bok. Jag läste om, men var ändå liksom tvungen att slukarläsa. Och det var ljuvligt. Säger ljuvligt. Darling Jane!

65.

2007-09-05T13:18:00.000+02:00

"På spaning efter en hjälte"
Katherine Paterson
28/8

Mja. Inte så festlig som de andra Paterson. Rätt snygg twist, men lite för... mörk? murrig? Helt ok bok, men inget måste på något sätt (som andra Paterson).

64.

2007-08-21T21:28:00.000+02:00

"Visst finns det gudar i Alabama"
Joshilyn Jackson
21/8

Helt fantastiskt snygg bok. Hon är så duktig, Jackson! Indirekt skildrar hon en fantastisk kärlekshistoria, nej, två, samtidigt som hon är rolig. Därför kan hon också tillåta sig enormt stora känslor utan att det blir för sentimentalt.

Jag faller som en fura för huvudpersonen Arlene, må hon vara kallblodig mörderska eller ej. Jag blir varm om hjärtat av hennes och pojkvännen Burrs relation (bara namnet Burr!). Jag finner mig plötsligt förtjust i den amerikanska södern (bara sådär!) eftersom halva boken utspelar sig där, och Arlenes fantastiska familj kommer därifrån. Jag skrattar åt dråpliga formuleringar. Jag vänder blad snabbt, snabbt. Jag läser för att jag bryr mig om personerna (framförallt Arlene), men givetvis också för att det finns intrig, mycket och med twister. Jag gillar vändningarna i stället för att uppleva dem som billiga tricks.

När jag googlar på den här boken får jag träffar som beskriver den som chicklitt. Det är en förolämpning. Det är en underhållande roman med värme och människor som må vara tillspetsade, men som jag engagerar mig i. Att den prioriterar människorna och lite intriger, i stället för moral (=litteratur) eller mord (=kriminalroman, och det är ju bättre än chicklitt) tycker jag inte är något att lasta den för.

En bok i ungefär samma kategori som "Cornelia, Cary Grant och kärleken". Fluff med substans is the shit.

63.

2007-08-21T21:10:00.000+02:00

"Lyddie"
Katherine Paterson

Oh fy jäklar anamma vilken BOK, hörni. Den här gjorde mig lycklig. Säger Lycklig.

Den liknar flera av Patersons övriga böcker, i det att den skildrar stark flicka i dysfunktionell familj som får, eller skaffar sig, ett något bättre liv.

På baksidan kallas det här "Patersons starkaste personskildring". Det är en vidrig klyscha, men jag håller ändå med om den; det här är en fantastiskt personskildring av Lydia, eller Lyddie, som hon nästan genomgående kallas.

Det är hon som gör boken oemotståndlig.

Sen blir det liksom en bonus att jag blir utbildad i hur fabriksväverskor hade det i New England på artonhundratalet. Och det är ett alldeles väldigt trevligt sätt att bli utbildad på; i förbifarten.

62.

2007-08-21T21:03:00.001+02:00

"Majas morsas kompis sambo"
Katarina Kieri

Alla borde läsa "Dansar Elias? Nej!". Det är en underbar bok, och man ska inte låta sig hindras av att det är en ungdomsbok.

Mycket av det som är bra med Elias återfinns här i Kieris novellsamling. Det tydliga, realismen, tonträffen, det skenbart så enkla.

Ändå är det här ingen bok jag rekommenderar.

Det är det här med flera berättelser som flätas samman. Jag tror mindre och mindre på det. I det här fallet är sammanflätningen ytterst lös, och berättelserna kallas noveller. Och det är tydliga scener och bilder och personskildringar, novellerna, men de är för korta, och blir för grunda för att man riktigt ska nå någon av personerna. Det sammanflätande i att personerna går/arbetar på samma gymnasieskola tillför ingenting särskilt. Det är mest en omringande företeelse, något som ska få det att kännas osökt med den här lösa berättelsesamlingen.

Jag skulle önskat att Kieri antingen valt ut max fyra personer som hon skrivit en riktig roman om, med mer textmassa och innehåll om varje person, eller att hon skrivit fristående noveller och inte förlitat sig på att texterna skulle fungera ändå, eftersom de är "en del av något större/ett större projekt" som vi brukade slingra oss med på skrivarkursen.

För den sakens skulle är det förstås inte dåligt, det här. Men det är inte i närheten av så fantastiskt som Elias var. Och hon har ju det i sig, Kieri. Och det är en sån besvikelse.

61.

2007-08-21T20:53:00.000+02:00

"Lord Nevermore"
Agneta Pleijel

Hur tapper har jag inte varit som läst hela den här boken. Nästan 500 sidor, och en tredjedel av dem var astråkiga pretentiösa utläggningar om metafysiken och psykoanalysen och konsten och fan vet allt. Men däremellan fanns en berättelse som jag tyckte om, så jag läste drygt 100 sidor, och sen tänkte jag att det var synd att ge upp när jag kommit så långt.

Men man ska ju inte göra så. Med den här boken var min läsglädje i fara, och sin läsglädje ska man vara rädd om. Jag tragglade mig igenom tjocka partier av introspektion, och belönades med ett stycke om Ellie Rose (åh, om det inte varit för Ellie så hade jag gett upp den här boken), men så en utläggning igen, och trögheten!

Men, om man nu tycker att de där jävulskt Intellektuella bitarna är intressanta, så måste det här vara en fantastisk bok. Den är välskriven, förstås, och det finns en poesi i språket och i vissa beskrivningar som jag tycker mycket om.

Å andra sidan, om man som jag ger fan i de essäer i DN:s kulturdel som behandlar Freud, då ska man nog ge fan i den här boken också. Den är inte värd det då.

Dock: jag blir hemskt sugen på att lära mig mer om Polen, och att resa till Polen, av den här boken. Och det är bra. Polen känns som ett fasligt underskattat land.

60.

2007-08-16T22:04:00.001+02:00

"Förklädd till man"
Norah Vincent
8/8

Norah Vincent, lesbisk amerikanska, klädde ut sig till man och infiltrerade manliga miljöer, och beskriver det i den här boken. Mer fallstudie än evidens, men det gör den å andra sidan bra mycket roligare att läsa.

Vincents huvudpoäng är att män må dominera över kvinnor, och de må ha en hel del privilegier, men inte fan är det roligt att vara man inte, och de är minst lika låsta av könsrollerna som kvinnor. Det är ett rätt skönt perspektiv, även om jag kommer på mig själv med att sura över att det är lätt för Vincent att tycka synd om den heterosexuelle mannen, hon som inte behöver leva med honom.

Det bästa kapitlet är det där Ned, det manliga alteregot till Norah, bor en tid i ett kloster. Jag blir mycket fascinerad av klostermiljön, och om hur macho den trots allt är. Jag hade
gärna läst mer om klostret.

Lite av bokens problem för mig är att Vincent väljer så extrema miljöer att infiltrera. Det är strippklubbar, försäljningsjobb, kloster, mansläger. Inte det där vardagligare; videobutiken, fikarummet, fotbollspubliken. Den manligheten känns mindre stereotyp och mer intressant att definiera.

Läsvärd bok, men som sagt, mer Vincents berättelse än analys. Å andra sidan en intressat berättelse.

59.

2007-08-16T21:54:00.000+02:00

"Deltagänget"
Salka Sandén
5/8

Jag har väntat för länge med att skriva om den här boken. För jag var helt engagerad i den när jag läste den, full av "Men herregud, så är det ju inte!" "Vad tjänar det egentligen till att ockupera ett hus?" "Det finns goda poliser, så det så." "Så himla typiskt att anarkisten har medelklassakademikerföräldrar." Med mera.

Mycket välskrivet är det, som får mig att läsa den här boken nästan i sträck trots att jag inte delar de politiska uppfattningarna (utan snarare känner mig som en moderatkärring när jag blir motvalls). Även om det ibland blir lite väl episodiskt, och jag gärna skulle haft lite mer röd tråd och kronologi. Dessutom stör mig greppet att skriva hela boken i du-form utav bara tusan. Ja, det är fint att ro iland med det, beundran till Salka, men jag förstår alls inte meningen. Oftast kan jag ignorera den tillkrånglade formen, men varje gång jag tänker på det blir jag bara irriterad.

Jag skulle ändå rekommendera den här boken. Den fick mig att tänka igenom mina värderingar på ett mycket uppfriskande sätt, och gav mig lite mer förståelse för hur de autonoma tänker. Lite som när jag efter tusen berättelser om hur judarna plågades under andra världskriget äntligen läste det andra perspektivet, i Vibeke Olssons "Ulrike och kriget". Inga övriga jämförelser mellan AFA och nazister, men vad givande det är att läsa något från ett annat perspektiv än det som brukar dominera.

58.

2007-08-16T21:47:00.000+02:00

"Stjärnkikaren"
Katherine Paterson
4/8

Alltså, jävlar i min lilla låda vad Paterson vet vad hon gör. Den här boken har allt som är bra med Gilly, men är likväl en helt egen bok, med egna karaktärer och egen berättelse. Detta att undvika kärnfamiljen och att beskriva oansvariga föräldrar utan att tappa hoppet, hur svårt som helst, och Paterson gör det lätt.

Herre gud, jag älskar den kvinnan.

57.

2007-08-11T22:21:00.000+02:00

"Gilly Hopkins hittar hem"
Katerine Paterson
2/8

För att kompensera för "Vi skulle älska..." så blev det lite fint omläsning-avungdomsboks-tjack på kvällen. Den här boken plöjde jag i badkaret.

Det är en mycket fin och bra bok, som berättar om svåra saker på ett bra sätt, och som inte tvekar inför att ge hopp, likväl. Gilly, smeknamn för Galadriel, är en alldeles härlig och trovärdig huvudperson. Att ge Paterson Astrid Lindgren-priset var ett väldigt bra drag. Om du inte har läst något av henne borde du göra det, oavsett din egen ålder. Har du läst något av henne förstår du vad jag menar.

Bra bok, helt enkelt.

56.

2007-08-11T21:57:00.000+02:00

"Vi skulle älska om vi bara kunde"
Hanna Wallsten
2/8

En lite queer och rakt berättad svensk bok. Jag borde älska det här, men det gör jag inte. Verkligen inte.

Wallstens huvudperson, Susanne, är en tråkig och färglös kvinna som går från total mesighet till halvdan mesighet. Det hjälper inte. Jag bryr mig inte ett jävla dugg om henne i alla fall.
Wallsten gödslar med fler personer. Ett kvinnligt och ett manligt ex till Susanne, det kvinnliga exets nya kvinna, hela Susannes jävla familj och så en man som anställs på familjeföretaget konstgalleriet. Inte en av dessa människor bryr jag mig egentligen om.

Jag vet inte riktigt vad det är Wallsten gör för fel, hur hon misslyckas så helt med att få mig att bry mig om personerna. Det är okej språk, det är lättläst, det finns ett spänningsmoment (som är det som får mig att faktiskt läsa), men mer finns det inte. Och det att folk har tråkigt men detaljerat beskrivet sex hela tiden hjälper sannerligen inte heller upp. (Jaha, de knullar. Det kittlar inte någonstans. Det kommer inte att göra det för att du skriver ut klitoris tre gånger, Hanna. Måste du försöka det den här gången också?)

Jag har läst Wallstens första bok, och den var ju också lam, att jag inte lär mig, men å andra sidan var det debutboken, och det är inte så konstigt att hoppas att bok två är lite mindre lam, så säg? Fast det var den inte. Den var lamare. Verkligen ingen rekommendation. Men den var i alla fall snabbläst.

55.

2007-08-11T21:48:00.000+02:00

"Du & du & du"
Per Nilsson
1/8

En omläsningsbok. För kanske fjärde gången, Nils och Zarah och Anon. Som hamnar i varandras liv.

Det lite märkliga och väldigt bra är att jag får ut nya saker av boken, till och med den här gången.
Mina sympatier faller lite annorlunda, och händelser som var gulliga är nu mer underliga, och vice versa.

Dock är det mesta sig förstås likt. Jag tycker om det även den här gången. Den vardagliga exaktheten. Människorna som är så naturliga, lätta att identifiera sig med, och ändå helt egna. Språkflytet. Berättelsens genomtänkthet. Sträckläsningssuget.

Peppen inför höstens uppföljare till "Hjärtans fröjd" är på topp, sannerligen. För det är ju något särskilt i att läsa en bok för första gången, också.

54.

2007-07-31T19:05:00.000+02:00

"Mannen i mina drömmar"
Curtis Sittenfield
31/7

Så blev juli en riktig bokmånad i alla fall. Att jobba är uppenbart bra för mitt läsande. Jag har en timmes bussresa om dagen, och gillar att läsa på lunchrasten i stället för att prata väder.

Förra sommaren, också i Huskvarna, läste jag "Prep", eller "I en klass för sig" som den heter på svenska. Och Sittenfield är sig lik. Hon är en mycket flytande berättare,
och hon sätter ord på den självmedvetna ångest och blyghet och föraktande försvarsmekanism som är ett sätt att överleva den kvinnliga tonårstiden. Jag känner igen mig, och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det. Det är ingen smickrande igenkänning. Men det är realistiskt, och tröstande i det att man inte är ensam.

"Mannen i mina drömmar" har dessutom en genomgående mer positiv ton än "I en klass för sig". Redan från början vet man att saker kommer att utvecklas mot det bättre. Det kommer inte bli chicklitt-slut (även om den här boken stod på chicklitthyllan i Jönköpings stadsbibliotek. Little did they know. Det här är inte charmiga neuroser och fantastiska män, det är realistiska och besvärliga neuroser och halvdana män.) men det kommer sluta bättre än det började.

Det tycker jag personligen är en klar förbättring, och det gör att jag tycker mycket mer om den här boken än om "Prep", trots att den saknar internatskolemiljö.

Lättläst men med substans. En fin kombination. En bra sak i sin genre.

53.

2007-07-31T18:35:00.000+02:00

"Mig äger ingen"
Åsa Linderborg
29/7

För mig hade den här boken vunnit jättemycket på att vara lite fiktiv istället. Om Linderborg hade tagit sina erfarenheter och bytt ut detaljer, maskerat lite, och inte varit så rapporterande.

Dels hade hon inte hängt ut sin pappa på det sätt som hon nu gör. Bara ett halvt decennium efter hans död. Och han är död, och han kan inte försvara sig.
Det görs för all del med kärlek. Det är vad som står i recensionerna jag läst, om vilket kärleksfullt porträtt Linderborg skriver. Det kan inte jag heller neka till. Det är kärleksfullt.
Men det är en massa saker som jag betvivlar att Leif hade velat att hela jävla kultursverige läste om honom. Och hon tycker så synd om sin pappa, Linderborg, och det är synd om honom som hon beskriver det, men att sitta och ömka en främmande människa på det sättet, som inte alls har valt att lämna ut sig själv, som bara råkat ha en dotter som ville lämna ut en...
Det där med utlämnandet stör mig mycket.

Men det andra som också varit bra med fiktion hade varit att Linderborg begränsat sig lite. Nu var det samvetsgrann rapport av alla detaljer och omständigheter hon mindes, känns det som. Som ett persongalleri av tjugofem släktingar som man inte kan hålla reda på , och beskrivningar av ALLA föremål i lägenheten, et cetera. Lite sållning hade inte varit fel.

Med detta sagt så: jo, det är ett kärleksfullt och välskrivet porträtt av en far och en arbetarman (i samma person). Trots mitt problem med faderns integritet, och bokens problem med redovisningsplikten, så är det Bra, med exakta formuleringar och bilder, och fångade känslor i bara några meningar, och stämningar likaså. Det är skickligt. Jag blir berörd.

Arbetarklassperspektivet som jag hört ganska mycket om när jag hört om den här boken var dock svagare än jag trodde. Det var mer som ett filter en som ett tema. Mer som att det ingår i Linderborgs perspektiv och kom med av bara farten än att hon skrev med flit.
Å andra sidan vann det säkert på sin subtilitet. Men det här med klass, jag är lite svältfödd på det. Jag hade kanske hoppats på lite mer. Mer som i Alakoskis "Svinalängorna", kanske.
Men det är inget argument mot boken, mer vad jag hade förväntat mig, och att det inte stämde.

52.

2007-07-31T18:19:00.000+02:00

"Det finns annan frukt än apelsiner"
Jeanette Winterson
28/7

Riktigt antiklimaxslut på den här boken, eller snarare frånvaro av riktigt slut. Jag lånade den för att frikyrka och lesbianer lät som en fantastisk kombination (just i min smak...) Dessutom har jag tidigare läst "Fyrväktaren" av Winterson och uppskattat den en del.

Men nä, den här boken lyfte aldrig för mig. Det fanns bra stycken, flera, men sen kom dåliga liknelser som bara berättades halvvägs, och i allt tätare ström, och så var det det där med slutet.

Det här är en "lesbisk klassiker". Jag säger tack gud för Fucking Åmål. Och om det ska vara i bokform: Sarah Waters "Kyssa sammet". Samt alla fina ungdomsböcker på detta tema. "Du och jag, Marie Curie", till exempel.

51.

2007-07-31T17:42:00.000+02:00

"Drottningens chirurg"
Agneta Pleijel
23/7

I mitten älskade jag den här boken. Jag skrev entusiastiskt i ett brev att det här var Boken, the shit, helt underbar! Det var spänning och det skildrades ur olika perspektiv på ett genuint snyggt och givande sätt. Och så var det en obduktion, om än en 1700-tals, och lite Linnébashing (vilket är fint ett jubileumsår som detta) och mycket medicinnörderi. Samt en cliffhanger med en graviditet.

Men sen planade boken ut en smula, och lite av drivet försvann, och det blev ett referat av en infekterad skriftlig debatt (såna fanns minsann innan internet också), och saker började gå åt helvete litegrann.

Som helhet var det här en bra bok, och jag vill läsa mer av Pleijel (och fortsättningen på den här planerade triologin). Men den var bäst så där i mitten....

50.

2007-07-24T21:01:00.000+02:00

"Kiffe kiffe imorgon"
Faïza Guène
21/7

En till bok om tonårig tjej med krångligt liv, i första person. Den här gången dock i Paris, i förorten Paradiset. Huvudpersonen Doria har en tydligare röst, men är svårare att riktigt enagera sig i. Annars är den bra, välskriven, med exakta formuleringar. Men jag bryr mig aldrig riktigt så mycket som jag skulle vilja.

Och så lite hat för att hitta titeln i boken i Sista Kapitlet. Don't. Det är som att berätta halva handlingen i baksidestexten. Fel ordning.

Ångestmoment: författaren är född 1985. Hjälp.

49.

2007-07-24T19:54:00.000+02:00

"Min Ella"
Kajsa Isaksson
21/7

Ungdomsbokstjack. Inte så illa. Bra historia och driv. Största problemet är att Isaksson försöker skriva två röster, men båda är förvillande lika varandra. Rösten, det är nog egentligen bara än, är dock mycket trovärdigt trulig, förtvivlad, deppig och storslagen. Och tonåring...

Som ungdomsbokstjack betecknat fullgod. Det finns förstås bättre ungdomsböcker, men den här duger bra.

48.

2007-07-23T18:33:00.000+02:00

"The Story Girl"
L.M. Montgomery
21/7

Det här ska vara Montgomerys egen favoritbok. Det förstår jag mig inte på. Det är en lite nödtorftig berättelse om Sara Stanley, som är Berättarflickan, och hennes fem kusiner King och deras familj. Den är berättad av en av kusinerna, Beverley, i efterhand. I varje kapitel finns en berättelse som the story girl berättar, och en egen anekdot. Montgomery använder ju ett liknande upplägg både här och där, men inte med fullt så många småberättelser, och den här boken har problemet att huvudberättelsen helt saknar handling och dramaturgi. Staplade anekdoter, snarare. Och då tycker jag att man hellre kan skriva en novellsamling. Jag hade gillat det här bättre om det varit fler historier från Avonlea. Särskilt som det då och då kommer en gammal myt från Rom eller Grekland eller någon indianstam, i stället för
de lantliga Prins Edwards Ö-berättelser som Montgomery gör som bäst.

47.

2007-07-23T18:09:00.000+02:00

"Utan mig"
Marie Desplechin
15/7

Lättläst smidig och rar liten bok. Jag hade börjat på en massa böcker och inte kommit någonstans, så jag behövde något snabbläst, med lite fart och mycket dialog.

Det bra med den här boken var att den var okonventionell i sina prioriteringar. Vips kom ett litet avslöjande om knark eller våld i förbifarten. Vips kom en betydligt mer detaljerad skildring av Monopol.

Och så var det mycket vardagskänsla och hemkänsla, och dessutom fransk sådan. Verklighetsbyte för ett tag. Ett bra användningsområde för skönlitteratur.

46.

2007-07-14T13:53:00.000+02:00

"Agnes Grey"
Anne Brontë
9/7

Det verkar om att Anne är min favoritBrontë. Det här var en fin bok. Visserligen var den lite seg i guvernantstarten, med det första stället Agnes kom till som guvernant. Och jag gav aldrig upp hoppet att Agnes skulle lyckas med sina adepter, att allt sakta skulle bli bra, att eleverna skulle styra upp sig.
Men boken gled över till en kärlekshistoria, sakta men säkert, förnekat av huvudpersonen så länge, trots att det var uppenbart. Och det var en fin kärlekshistoria, perfekt och exakt, och romantisk, och skickligt skriven. Och jag älskade det.

Jag måste bara passa på och uttrycka min frustration vad det gäller hur underskattad Anne Brontë är. Jag har letat efter Agnes Grey på Uppsala stadsbibliotek och på Akademibokhandeln, och det är välsorterade ställen, men ingen Agnes. Till slut hittade jag min Penguin-pocket i Riga, av alla ställen.

45.

2007-07-06T20:32:00.001+02:00

"Familjen Lament"
George Hagen
5/7 2007

Två saker att hata med den här boken:
1. Helt stört många "då visste han inte vilka ödesdigra följder detta skulle få". Detta är en styggelse som i största möjliga mån bör undvikas. Att gödsla med det betyder bara att författaren inte kan hålla uppe spänningen på annat sätt. Jag genomskådar dig, Hagen, jag lovar. Och det retar mig som tusan.
2. Onödiga tragedier och dödsfall. Som inte tillför berättelsen något. Som bara är sensationslystna. Man tar inte livet av två av de mest centrala personerna tio sidor från slutet utan att ha ett mycket bra skäl. Och det har du inte, Hagen, de där dödsfallen ger inte något till berättelsen. De gör mig bara än mer irriterad.

Jag tror att det här är George Hagens debutroman. Och jag hoppas att han aldrig får något publicerat igen. Men om han skulle få det, tänker jag inte ta i det med tång. Jag borde anat oråd redan på femte sidan där han beskrev Julia Laments "ostyriga svarta hårsvall", som så jävulskt uppenbart skulle beskriva hennes ostyriga karaktär. Jag borde slutat läsa där. Om du överväger att läsa den här boken: nej. Gör inte det. Det finns så mycket bra litteratur som du skulle kunna läsa istället. Även om boken var rolig här och där, så är de delarna inte alls nog för att väga upp den taffliga helheten.

44.

2007-07-06T19:14:00.000+02:00

"En kvinna att älska"
Teodor Kallifatides
27/6

Man tycker ju att en vecka i sommarstugan vore bra för ens läsande. Jag trodde det. Jag hade med mig flera luntor.
Men med en lada att måla, en familj att umgås med och glada barn att leka med, och natur att försöka vara ute i när det inte regnade, så var inte läsning det som prioriterades, riktigt. Så allt jag hann med (förutom lite själavårdskurslitteratur (fråga inte)) var den här lilla tunna boken.

Det är det första jag läst av Kallifatides och jag har ingen aning om det är representativt. Det var okej, och på sina ställen brände det till, men jag skulle inte kalla det en roman. Allt sånt upplägg saknas, det är bara lösa minnen, dels av Olga (som är kvinnan att älska), dels från jagets (Kallifatides?) eget liv. Men språket var behagligt hela vägen. Kanske borde jag läsa mer Kallifatides? Det får dock bli ett långt senare projekt; jag har mycket annat som jag vill läsa nu.

43.

2007-06-19T17:26:00.000+02:00

"Jane Austen-klubben"
Karen Joy Fowler
19/6 2007

Samma flera-personer-vars-liv-går-in-i-varandras-teknik som i "De behövande", men i äkta Jane Austen-anda betydligt mindre deprimerande innehåll. På det hela taget är förtjänsten med den här boken lättsamheten och det nätta omfånget. Det negativa är att jag inte får tillräckligt av någon av personerna. (Framförallt inte Prudie.) Det blir ytligt och hattigt, och jag tror att Fowler kan mycket bättre än så här. Det glimmar till ibland, scener och beskrivningar som är lätt skrivna, enkelt berättande, men fastnar. Om man hade samlat de scenerna runt en person, eller kanske två, och skurit bort en del bokprat (jag har läst alla Jane Austen, och älskat dem, men jag minns inte vad alla bikaraktärer heter och exakt vad de sade på strande, så hjälpe mig gud), så hade det här kunnat vara fläckfri lättläsning.

Men men. Det var inte en plåga att läsa den här på gräsmattan.

42.

2007-06-19T17:16:00.001+02:00

"Lost in a good book"
Jasper Fforde
16/6

Dags att läsa ut den här innan hemfärden för sommaren. Jag började ju min boklista med Jasper Fforde och "Var är Jane Eyre?", eller "The Eyre affair", som den heter på engelska. Och den tyckte jag mycket om. Fortsättningen finns dock inte på svenska än, så det blev originalspråk.

Kanske var det där det gick snett. Kanske var det bara detta med uppföljare, och hur trist det kan bli. Jag vet inte. Men den här boken upplevde jag nästan bara som transportsträcka. Jag är inte sådär överjävlig på engelska, så jag missade säkert en del av de fyndigheter som jag uppskattade med första boken, men det var också en hel hoper utebliven dramaturgi och handling. Inget som berörde än på samma sätt som spänningen kring Jane Eyre. Till och med skurken i den andra boken var en uppföljningsskurk till den första.
Det känns som att Fforde slösar bort sin rika alternativvärld på att skriva en uppföljare innan han har en riktigt god berättelse att fylla uppföljaren med.

Dessutom, där den första boken sltutade med ett rejält slut, om än med möjlighet till en uppföljare, så slutar den andra boken som en cliffhanger. Få saker blir riktigt avslutade. Och det är klart ovärt att läsa 400 sidor som inte är nog fyndiga, och utan berättelse, och inte ens få ett riktigt slut. Nä, det här är farväl till Thursday Next för min del.

41.

2007-06-18T19:58:00.000+02:00

"De behövande"
Maria Küchen
12/6 2007

Semesterläsning på resan till och i Riga. Jag har läst ungdomsböcker av Küchen som jag tyckt mycket om, framförallt "Sång till en fjäril". Och hon har språk och skicklighet och allt sådant. Och jag fastnade i boken på de första sidorna. (Det är ju egentligen det bästa knepet för att se om man kommer att läsa en bok, eller om man bara kommer forsla den en sväng från biblioteket: läsa förstasidan. Baksidestexter säger så lite, jämförelsevis.)

Men alltså. Det här med att berätta om flera personer och sen låta dem ha band till varandra och låta berättelserna vävas ihop och Blaha Blaha. Jag vet, jag har gjort det själv, skrivit det själv. Och jag vet, det kan fungera om det blir rätt. Men annars: bara uttjatat.

Och så går allting så förbannat åt helvete i den här boken. Död, våld, mer död, elände, sa jag död? Man kan inte bara ta livet av tre av sina huvudpersoner (varav tre är "unga vuxna") och låtsas som ingenting, som att det är fullt normalt med (ond) bråd död.
Dessutom blir någon galen, ett otal ensamma efterlämnade och nä, jag köper inte det här, det är på tok för jävla mycket elände i den här boken och det ger ingenting, Küchen bara frossar i det, det här säger ingenting till mig om något viktigt.

Jag önskar att jag hade läst något annat istället, oaktat det habila språket.

40.

2007-06-06T17:41:00.000+02:00

"J-pod"
Douglas Coupland
6/6 2007

Jag tycker ju inte om Douglas Coupland. För guds skull. Jag ska inte gå på den lätta och ta den här boken, bara för att den är ny och knallgul.

Allt det vanliga är irriterande i den här. Coupland kan inte låta bli att plantera (haha) en haschodling i huvudpersonens föräldrahem redan i bokens första sidor. Alla är så udda och vridna. Oj så udda och vridna. Och alla är så uttråkade. Oj oj oj. Och ingen har någonsin riktiga problem, antingen är allt småtrist eller så har personerna extrema problem (mord...) som de inte tar på allvar.

Vissa saker är förstås roliga. Jag fastnade ju trots allt i boken. Och Coupland vet hur han skriver, det är inte det. Dock snor han från sig själv; personerna är i princip bara uppgraderade versioner av de i Microslavar, med samma grundkod och lite nya modifieringar. Och så gör han en skitjobbig grej när han skriver in sig själv i romanen, och låter det vara huvudtemat. Nej. Douglas. Lär av Per Nilsson, som medverkar i många av sina romaner, men som en skugga, en liten twist, inte genom hela den förbaskade handlingen.

Nä. Jag tyckte ganska bra om Girlfriend in a coma, och faktiskt ännu bättre om Hey Nostradamus (människorna var verkliga i den, särskilt Cheryl!), men det här var bara.. onödigt. Inte tråkigt, men inte på något sätt nödvändigt, och inte så kul att det var värt sig.

Det ska mer vara smart än en glödande berättelse. Det är skräp.

Och dessutom bröt jag min lilla svit av kvinnliga författare (och musiker: Ani di Franco, Joni Mitchell). Asch. Och dessutom 2 så har inte Uppsala stadsbibliotek Agnes Grey. Töntar. När de nu har den överskattade Brontësystern?

39.

2007-06-06T17:31:00.000+02:00

"Så som en signetring"
Barbro Gummerus
3/6 2007

Liten snabbläst bok om en kärlekshistoria. Det står kärleksroman på den, men den är snarare som en längre novell.

Det roligaste med boken är att den har en så ohyggligt pretentiös ramberättelse, där Gummerus skriver upp sin historia: "oh, så fantastisk den här berättelsen är, den bara måste ges ut!".

Nej, det här är inte en fantastisk berättelse. Det är lite poetiskt, visst, men inte anmärkningsvärt. Det är lite storslaget, visst, men inte heller det är särskilt drabbande. Och jag kan inte låta bli att tänka att för guds skull, ni lever i tjugonde århundradet, det är inget konstigt med en skilsmässa, och era halvvuxna barn pallar det, och om det nu är Passionen (fråga till mig själv: tror jag alls på Passionen?) så är det väl bara att leva ut det?

Det är en småtrevlig bok, det är inte det. Det är bara att ramberättelsen utlovar guld och gröna skogar. Och nä. Men om man har en stund på en gräsmatta en söndageftermiddag: varför inte?

38.

2007-06-03T19:19:00.000+02:00

"Svindlande höjder"
Emily Brontë
3/6 2007

Äntligen, äntligen klar med den här boken. En bock på klassikerlistan, och det är tur, för då känns det otvivelaktigt värt att ha läst den.

Emily är verkligen inte min favoritBrontë. Jag tyckte ju mycket om "Främlingen på Wildfell Hall", och för den delen "Jane Eyre", men "Svindlande höjder"...
Miljöbeskrivningarna är torftliga jämfört med systrarnas. Ibland händer viktiga saker i tre meningar, och ibland händer närmast oviktiga saker i tre sidor. Och, framförallt, inte en jävel i boken är sympatisk. Jag engagerar mig inte i någon av personerna. Inte ens berättaren, Ellen Dean, lyckas framstå i god dager. Det blir så sjukt tråkigt att läsa när Brontë antyder att allt kommer gå åt fanders, och man gäspar och tänker "ja, det har de väl förtjänat", och så går allt åt fanders, och man tänker "jaja, vad händer nu då?" och då börjar nästa sak gå åt fanders.

Gah.

Extremt mörk bok, och ja, det skapas en stämning, och ja, det är förstås inget fel på språket, men nej, så jävla bra är det inte, och tyvärr, handlingen engagerar mig som sagt inte alls.

Och så var det den här kärlekshistorien mellan Cathy och Heathcliff, då. Som ska vara så passionerad. Jag tycker bara att båda framstår som egoistiska idioter, och att all tragik som drabbar dem är sjukt rättmätig, och inget har med kärlek att göra. Möjligen ägandebegär, men det är inte samma sak, inte ens nära.

Jag är glad att Emily Brontë inte har skrivit fler böcker (även om det förstås är sorgligt att hon dog i tbc i trettioårsåldern). Jag ska läsa Agnes Grey, och kanske läsa om Jane Eyre, nästa gång jag blir sugen på klassiker.

37.

2007-06-03T18:59:00.000+02:00

"Bitterfittan"
Maria Sveland
3/6

Småstressig vecka och parallelläsning av flera böcker, så nu blev det mycket utläst idag. Jag började, i sängen, med Bitterfittan. Jag gillade den, det har varit mycket "bara ett kapitel till" trots att den egentligen alls inte inbjuder till svepläsning. Den är egentligen bara sådär 50% roman, men de andra 50% är egentligen de bästa, fulla av träffsäkra iakttagelser som hur kvinnor parerar tystnader, köper presenter till hans släktingar, utför markservice, et cetera. Jag tänker gång på gång: "så där är det ju! att jag inte tänkt på det innan" eller möjligen "så där är det ju! gud vad skönt att läsa det, nedskrivet". Jag vill att min pojkvän ska läsa den här boken. Jag vill att alla andra också ska läsa den här boken. Framförallt män. Och ta åt sig, inte slå ifrån sig. Och fundera på revolutionen.

Att det är så befriande att läsa om någon som säger att vi inte har kommit längre i vår svenska jämställdhet. Att inse att så mycket av det där manshatet som ibland glimmar i mig är sant.

Att sedan Sveland försöker få till ett försonande slut som vågar hoppas på parrelationen är visserligen lovvärt, och jag hade nog önskat mig det om det inte funnits, men det hjälps inte att det känns lite krystat (det går inte att göra mig nöjd).

Men det är å andra sidan min största invändning mot den här boken. Och det är ju inte någon anledning att inte läsa den.

36.

2007-05-21T19:05:00.000+02:00

"Främlingen på Wildfell Hall"
Anne Brontë
19/5

Det mest seriösa jag läst på ett tag, men också det bästa. Yngsta systern Brontë, Anne, verkar sjukt underskattad, eftersom det här är hennes minst kända roman och den är fantastisk.

Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse, men Anne gör det inte för att skryta, det är bara hennes sätt att skriva, och det fungerar så bra.

Under all artonhundratalscharm (som är ljuvlig) finns en egentligen i princip feministisk historia om den unga kvinnan som tror att hon ska kunna rädda mannen, och normaliseringsprocessen där det är hon och inte han som ändras. Huvudpersonen Helen är fantastisk och man bara måste älska henne, och det är svårt att förstå att Huntingdon inte gör det, men jag tror fullständigt på historien och inte på de som fick Anne att betyga, i andra upplagans förord, att det verkligen finns sådana så onda som Huntingdon.

Kvinnorätten, ädelmodet, den alls icke överspända pliktkänslan, kärleken, artonhundratalet. Jag vill läsa Agnes Grey och Svindlande höjder också, nu, med en gång! Det här är alldeles precis sådan litteratur som jag vill läsa nu. Jag tycker så mycket om det. Jag kan inte skriva rättvist om det, men jävlar, jag tycker så mycket om det.

35.

2007-05-16T18:50:00.000+02:00

"Dinner for two"
Mike Gayle
14/5

Jag skulle uppskattat den här boken ännu lite mer om det gått lite längre tid sedan jag läste Gayle senast. Men den var bra ändå, och historien var annorlunda, det var bara tonfallet som var samma.

Men i kategorin lättläst, lättsmält och inte kväljande är det här bra skit. Jag ska läsa resten av Gayles böcker, tror jag, men med en karenstid på minst ett halvår.

Det finaste med den här boken är att människorna är ganska goda och vill väl, de kan vara lite egoistiska men de vill väl, och det blir krångel och intriger men alla vill väl, och det lyckliga slutet känns möjligt och sannolikt. Det är sympatiskt.

Och det är skönt med en manlig berättare som är intresserad av relationer, längtar barn och inte så förtvivlat Manlig.

34.

2007-05-13T22:56:00.000+02:00

"Alla mina systrar"
Judith Lennox
10/5

Började mycket lovande med fyra systrar Maclise i början av 1900-talet (Grönkullatid!). Det var frierier och klänningar och korrespondens (eftersom den gammalmodiga modern inte ville ha telefon, men ändå). Och det var en så kvillrig kärleksskildring.

Men lite irriterande blev det allt att författaren hade så många personer att följa. Det blev lite hackigt. Och ibland försvann någon man var intresserad av i ett helt kapitel (Iris på sjukhuset, tex). Och historien om Marianne var lite för mycket, på alla sätt, även om den fick mig vederbörligen illa berörd.

430 sidor var lite för mycket, helt enkelt.

33.

2007-05-07T19:48:00.000+02:00

"Cornelia, Cary Grant och kärleken"
Marisa de los Santos
6/5

Det här är en bok jag rekommenderar. Den är som chicklit i lätthet och magpirr, men den känns inte lika tom. Det är fluffigt men med substans.

I början retade jag mig på att varannat kapitel handlade om Cornelia och varannat om Clare. Jag hann precis engagera mig i den ena, och vips var det ett annat kapitel. Så småningom flätades historierna förstås ihop, på ett sätt som jag inte hade förstått (men som var ganska uppenbart när det väl hände...)

Det är ett glammigt Philadephia, amerikanska dejter, en 11-årings detaljer och personer som jag bryr mig om. Det jag har att invända mot boken är att berättarjaget Cornelia är jobbig. Hon är en trettionånting singelkvinna som pratar alldeles för mycket till mig som läsare, i stället för att bara berätta sin historia. Alla dessa utvikningar som ska vara 'fyndiga' - nej tack. Och dessutom envisas hon med att hänvisa till gamla Hollywoodfilmer som jag inte sett.

Bäst tycker jag om Clare, en lillgammal 11-åring som älskar flickböcker (bara det får mig att känna mig befryndad), och det gör mig lite ledsen att boken inte handlar mer om henne. Det kretsar kring henne en del, men hon är mindre huvudperson än jag skulle föredra, trots att varannat kapitel är skrivet i papegojperspektiv utifrån henne.
Framförallt i slutet hade jag velat ha mer Clare och mindre Cornelia. Det är som att de los Santos bestämmer sig för att Cornelia är den riktiga huvudpersonen, och det är något jag inte alls håller med henne om.

Men det är en fin bok, som är mycket bra i sin genre, och som är fylld av en alldeles flickboksaktig mysig stämning. Jag saknar den nu när jag läst ut den.

32.

2007-05-05T23:03:00.000+02:00

"His' n' hers"
Mike Gayle
30/4

Chicklitt skriven av en karl. Ungefär varannat kapitel ur hans perspektiv, varannat ur hennes. Ett känt grepp, men det fungerar ju. Det är roligt att läsa om möten och dejter och känslor och veta båda sidorna, och sitta där och tänka "meeen hångla då!" eftersom man, till skillnad från personerna, vet att det är besvarat.

Det bra med den här boken är att den har en berättelse som håller för hela bokens längd. Det är lite krångel och de går lite om varandra, men det känns tillräckligt rimligt och inte som ett författartrick.

Bra busslektyr på vägen från Enköping. Bra lättläsning. Och så lite engelsk språkträning på det.
Jag kan till och med överväga att läsa mer av Gayle, fast om ett tag.

31.

2007-05-05T22:54:00.000+02:00

"Mer än det man ser"
Nancy Rue
29/4

Romantisk ungdomsroman, som jag inte insåg att jag läst tidigare förrän jag var halvvägs. Det var lite märkligt att jag lyckats förtränga den så helt, för den här gången var jag mycket engagerad och uppskattade det amerikanska i boken till fullo. Sedan att den är lite präktig vad det gäller kristendom och funktionshinder... det får man leva med. Det går ganska bra. Det finns lite hjärtskärande romantiska ögonblick i slutet av boken. Lite svårare är det att acceptera vilket präktarsle (inte praktarsle, utan präktigt arsle) Michael, den manliga hjälten, är. Han är så god att det är konstigt att Felix, den kvinnliga hjälten, inte vill slå ihjäl honom. Men hon är ju kär. Och det går att acceptera hennes synsätt, och då funkar boken, utmärkt.

Bonus: Nancy rue har en av de fulaste hemsidor jag sett på länge! Här.

30.

2007-04-28T13:21:00.000+02:00

"Hundra dörrar i brisen"
Steinunn Sigurdardottir
26/4 2007

En tunn liten bok om Brynhildur, medelålders isländska i Paris, och hennes kärleksliv. Det låter kanske inte så lockande? Men det är en alldeles lysande liten bok, på fint språk och med såna bilder av Montmartrekyrkogården och skärmaffären "102 skärmar". Islandsbilderna är lite mattare, och huvudpersonen är inte direkt odelat sympatisk, men det finns en bra sexskildring (och sånt ska man alltid ha respekt för!) och så är den en snygg liten bok, dessutom. Läsvärdhetskvot: hög.

29.

2007-04-28T13:08:00.000+02:00

"Svinalängorna"
Susanna Alakoski
24/4 2007

En alldeles välförtjänt Augustprisvinnare. Konkret och tydlig på ett så bra och fängslande sätt. Snygg bok, dessutom.
Ibland blev det lite "poetiskt" på ett ointressant sätt, det jag gillade med boken var att den var så realistisk och ja, tydlig, och de där små urspårningarna som kom mot slutet var inte min kopp te. Men det var så pass lite, i princip försumbart. Annars hade Alakoski en fin liten lyrisk ton som bara fanns med, helt stillsamt, utan att ta för mycket plats, och var mycket mycket stilig.

Skenbart så enkelt. Enkelt på snyggt sätt.

28.

2007-04-21T23:01:00.000+02:00

"Hitta hem"
Renée Manfredi
18/4

Den här började så bra, sådär som en riktig amerikansk roman ska (de känns annorlunda än svenska, och någon gång ska jag sätta fingret på det ordentligt). Den var ett fint sällskap på min Hudiksvallsplacerings första vecka. Det var trevligt att komma hem till den fula lägenheten med det sunkiga badrummet, för jag hade en god bok som väntade på mig.

Men någonstans halvvägs tog historien en vändning som förtog hela poängen med den, det blev för mycket elände och det fanns inget som skulle bära upp eländet, och det blev uppenbart för mig att jag inte tyckte om huvudpersonen och mnjä. Sen läste jag bara ut boken eftersom jag ändå kommit så långt.

Hellre "Jublen nu, fötter mina". Den har det fina amerikanska.

27.

2007-04-21T22:44:00.000+02:00

"Brist"
Anna Schulze
15/4

En svensk novellsamling av en debutant, och jag kan höra er gäspa, och jag förstår er. Det är en rimlig reaktion. Men i det här fallet är den faktiskt fel. Det här är välskrivna noveller där jag faktiskt bryr mig om personerna, och där det händer något (även om jag är en smula besviken på att det slutar i lite för öppna slut lite för ofta).

Om du vill ha en novellsamling att läsa lite i ibland så är den här ett hett tips. Och det är ju skönt, att inte behöva läsa allt på en gång, att inte behöva ha sammanhanget. Jag har hållt på med den sen mitten av mars, och haft den på toaletten och läst en novell då och då, och haft den vid sängen och läst en novell innan jag somnat ibland, och nu tog jag med den ut på gräsmattan och läste de sista novellerna.

Mest tycker jag om Sekund, Högmässa, Den, Systrar och Ljusgult, och av dem allra mest om Ljusgult. Den träffade bäst i resonansen.

26.

2007-04-21T22:34:00.000+02:00

"Anne of Windy Poplars"
L.M. Montgomery
14/4

Mer Anne på engelska. Jag kan liksom inte hålla mig. Och den här var så himla värd det, eftersom det fanns stycken med anekdoter som varit strukna från min svenska översättning. Och så det gamla vanliga: Pringlarna och Rebecka Dew och änkorna och Summerside och Katherine och mandelmjölken och älskade Anne Shirley.

Jag har beställt "The story girl" från internet och har fått den, har den här hemma och tummar på den. En helt oläst Montgomery. Hennes personliga favoritbok. Den är lite ful, bokeh, men det spelar ingen roll. Jag sparar på den på samma sätt som jag sparade "3...6...9 seconds of light". Till en dag när jag behöver den, eller kanske bara helt enkelt till senare. Till lilla Elisabeths I Morgon.

25.

2007-04-12T14:28:00.000+02:00

"Där regnbågen slutar"
Cecelia Ahern
9/4

Chicklit. Och visserligen spännande (jag låg vaken sent på natten och läste), och de får varann och allt är gulligt, men herrejävlar vad hon drar ut på det, Ahern. I 400 sidor och 34 år. ÅR. Det är inte romantiskt, det är inte det. Det är bara uppenbart och tröttsamt och det kan säkert gå till så här på riktigt, men det är på inget vis idealet. Jag tror på att det är mer romantiskt att få ihop det i tjugoårsåldern och sedan leva ihop, med medgång och motgång och en relation, än att gå runt och vänta.

Jag tänker osökt på hur Gilbert förklarar just detta för Anne, när ett par i Avonlea gifter sig efter långt uppvaktande (som nog är 30 år, men Montgomery är effektiv nog att skildra det på 3 sidor...), samt på Kapten Jim, som läser "Kärlekens Irrvägar" bara för att få se hur långt en författarinna kan spinna ut en historia.

Låååååååångt.

Genren kräver ju kärlek med förhinder, men om man inte har kreativitet att sno ihop förhinder som räcker längre än 50 sidor borde man fundera över att byta genre, eller skriva Allersnoveller. Inte stapla förhinderna efter varandra, som ett jävla häcklopp.

Jag vill ha ett magpirrande Äntligen! inte ett trött Äntligen kunde författaren inte sätta fler käppar i hjulet....

För ljuv kärlek med förhinder gäller visst fortfarande: Ungdomsböcker. Och Jane Austen.

Vad Ahern dock ska ha kredd för: detta är en brevroman, eller ja, en chattloggsroman. Det är roligt att läsa, även om vissa tvåsidorns miljöbeskrivningar känns lite osannolika att någon skulle skrivit i ICQ....

24.

2007-04-09T14:07:00.000+02:00

"Jublen nu, fötter mina"
Leif Enger
8/4 2007

Åh, det här var en fin bok. USA på det där sättet som det är i Sufjan Stevens låttexter, med Gud som ett stråk i bakgrunden och den storslagna naturen som ett annat stråk.

När Gud och naturen får ta mer plats än så blir det kanske en aning klyschigt och styltigt, men det får de för det mesta inte, för det mesta har Enger vett att sätta personerna främst. Och de är roliga och fyndiga och det är spännande, och man älskar lillasyster Swede och pappa Jeremiah och berättaren Reuben, och vad det gäller storebror Davy så framstår han som så komplext okomplicerad som hans roll kräver.

Jag tror inte jag gör den här boken rättvisa alls. Den är en precis lagom bok att inte sträckläsa, men läsa ett bra stycke om dagen. Den är spännande men ändå lite långsam. Det finns mycket fina formuleringar i den. Det finns sagostämning. Det finns mirakel, och mirakel är inte ett nyfött barn (de föds hela tiden), de är något störande och förbryllande som vänder upp och ner på verkligheten för en stund.

Det enda jag håller mig riktigt skeptisk till är slutet. Det är konsekvent på gränsen till förutsägbarhet, men det var inte så jag ville att den här berätteslen skulle sluta!

Men jag är glad att jag läste den.